O.L.D.

Kollade på ZTV:s hitparad. Hade aldrig sett en enda av videorna. Och vilka är egentligen alla de där låtarna på P3:s spellista? Jag är gammal.

Helg-briefing

Helgens begivenhet skulle egentligen vara lördagens cocktailparty, men vi tjuvstartade redan på fredagen med besök på Nox och Sturehof. Tanken var att vi skulle ta ett glas vin med F och K, men det blev snarare en dubbeldejt i alkoholens tecken. Åtminstone kändes det så dagen efteråt. Man är ju så hopplöst gammal när man segar ihop av så lite.

Men skam den som ger sig. På lördagseftermiddagen tog vi friska tag och införskaffade blommor, mat och sprit till kvällen. Det blev lunch med F och K på stan och en promenad på Östermalm hemåt. Akutstädning innan B kom på middag, och sen marsch pannkaka till cocktailparty. Jag var dock inte särskilt upplagd för något spritmaraton, och definitivt inte för mingel med en massa främlingar. Ibland känns det helt enkelt bara ointressant att prata med folk som man inte känner. I couldn't care less, ungefär. Och så blir man trött på sig själv för att man har en tråkig attityd och så blir det bara en ond cirkel. Fast det var förstås ett väldigt trevligt initiativ.

Idag har jag jobbat exakt en timme och 15 minuter. Kändes verkligen inspirerande. Det är så himla olönt att bara ha en visning. Mötte upp med R och F på Odenplan och tog en långfika på Creem. Betalade 75 spänn för en ospännande Ceasarsallad (alla ställen i hela stan serverar typ bara Ceasarsallad och foccacia - ge upp!) men hade i övrigt en mycket trevlig eftermiddag. F är liksom en sån person som alltid är i sitt esse. Sitt väldigt pratglada esse.

Har tittat på Notting Hill i kväll och kommit fram till att den faktiskt är skitdålig. Det är så många händelseförlopp som irriterar mig, och så har den så förutsägbara humoristiska inslag. Dessutom är Hugh Grant roligare när han spelar en elakare rollfigur som inte säger brittiska tönt-svordomar hela tiden.

I morgon har jag tänkt försöka att ta mig själv i kragen. Har befunnit mig i allmän arbetslöskoma de senaste två veckorna.

Läser inte fashionistas SvD?

Vad har hänt? Varför har jag inte läst om detta i någon av modebloggarna? Är detta inte en nyhet? Om Stella McCartney vänder på sig i sömnen så kan man ju räkna med att en sådan nyhet fortplantas med blixtens hastighet genom alla bloggar som gör anspråk på att skriva om mode, trender och dylikt.

H&M lanserar ännu en designerkollektion i höst. Solange Azagury-Partridge, tydligen kallad the Queen of Bling, har formgivit en samling smycken som kommer att finnas i butik den 25 november. I en begränsad upplaga, givetvis.

Personligen bryr jag mig inte så mycket, men så skulle jag ju heller aldrig fundera på att sjukskriva mig för att kunna rusa in på H&M när Stellas kollektion släpps (jo, det är sant, jag läste det i en blogg). Jag skriver detta i pur förvåning över att jag inte har läst om det i någon annan blogg. Tänk vad man får reda på när man läser SvD/N24.

(Detta inlägg känns farligt nära metabloggande, vilket jag har lovat mig själv att aldrig ägna mig åt. Bakläxa!)

Sniket

Åhhh, bara för att ni är så pengakåta att ni inte kunde nöja er med buden som ni fick på specialvisningen (för ni har ju en lägenhet i Vaaasastan och ni vill ha minst tre millar för den) så måste jag visa er ruttna lägenhet utan balkong en gång till och skriva upp 60 spekulanter en gång till och förstöra hela min söndag för att visa en enda liten sunkig lägenhet. Snikna, det är vad ni är. Köp den, jag vägrar visa den en gång till.

På den gamla goda tiden

Läser gamla dagböcker. Det är jag själv som har skrivit dem, och jag kommer ihåg exakt hur jag tänkte och kände när jag skrev dem, men det känns ändå litegrann som om någon annan har skrivit dem. Jag är samma person, fast mer. Jag har skrivit ganska mycket om fester och bakfylla och nu är jag lite smått imponerad över hur ofta jag gick ut. För att citera mig själv:

Ibland tänker jag att jag borde slå mig själv med häpnad och skriva om nåt som inte är relaterat till alkohol och killar. Sen tänker jag ”nä, vad skulle det vara?” Vilket fattigt liv jag lever. Jag kanske skulle jobba på att förkovra mig lite istället för att spilla en massa tid på saker och ting som ändå inte leder till något? Vilken intressant och bildad person jag skulle vara då. Dream on!

Håll till godo med några ganska tidstypiska exempel från my heydays in Lund.

Har nån benägenhet att skriva dagbok när jag är full. Saknar vissa människor jättemycket. Jobbigt. Fast det var kul i kväll. Vi var på Lunds och de spelade iofs skitdålig musik men vi dansade ironiskt. Ironi är nyckeln till självbevarelsedrift. Hur kan man ens spela ”Take me to your heaven” med Charlotte Nilsson? För att inte tala om ”Fångad av en stormvind”. Det mest alternativa de spelade var Melody Club och The Sounds = JC-rock. Fast Timbuk och Jackson Five var bra. Förresten, vem är den första jag ser när jag kommer in på stället? Jo, kanadensaren som jag har dejtat. Helt underbart :P

Såg en kille som inte var en dag över 21. Tittade på honom när jag fick tillfälle, bara för sakens skull. Sicken köttmarknad. Trodde han var intresserad av mig men han kom inte fram till mig. Fast sen när vi stod i baren och drack vatten så kom han fram och frågade om vi skulle dansa. Det var väl det jag trodde. Ville bara få det svart på vitt liksom. Men jag pallar inte med att ödsla en massa tid på killar som jag inte är intresserad av.

Ska förresten vara med i en undersökning om kvinnliga 70-talisters anspråk och förväntningar på/inför framtiden. Vaddå asså? Jag vill ju bara hitta någon som försörjer mig. Det är rätt kul att bli intervjuad och så, brukar få vara med på en massa mer eller mindre knasiga tester eftersom som psykologistudenterna huserar i byggnaden mittemot min insitiutíon. Men nu är det ju en riktig intervju! Kul!

***

Tänkte bara meddela att det var värsta bästa musiken i kväll. Alla borde gå dit! Men det hade blivit så trångt då, så det gör kanske inget. Det märks redan att det har blivit extremt populärt, vi var bland de sista som blev insläppta. Det var så jävla kul, bara dansade hela tiden. Och E var så himla full och rolig. Götlaborg vettu. Avslutning: Martin Luther King. Stabilt. Så bra djs. Gonatt. Eller morgon. Har förresten upptäckt att min granne är lesbisk. Jag har inga problem med det, blev bara förvånad. Det märks att man styrs av heteronormativiteten.

***

Haha. När jag var ute igår kom det fram en random kille till mig och sade att jag hade en ball tröja på mig. Jag blev skitnöjd. Sen blev jag ännu mer nöjd när min kompis kk sade att jag hade balla skor. Yes. Ty jag är din stilguru.

***

Åh, jobbiga män. Varför känner jag mig som en skit när jag nobbar någon? Det är ju bättre att han får veta det nu än sen. Men det är ändå svårt att säga såna saker till någon. Usch. Varför kunde han inte bara förstå att jag inte var intresserad? Jag är trots allt bra mycket ballare än vad han är. Skämt åsido, man kan inte mena allvar med en vit skjorta. Pliiis.

***

Fan, nu har jag rökt alldeles för mycket igen. Jag gillar ju inte det egentligen. Jag tror det beror på att jag saknar nåt annat. Nåt vettigare. Nån som har en lösning? Luktar bara rök nu ju, och det lär inte vara bättre imorgon...

Skåne, allt är förlåtet

Jag överväger att flytta tillbaka till Lund. Man kan inte leva i det här klimatet. Jag tittar bittert på SMHI:s väderleksrapport. Stockholm: ungefär jättekallt hela tiden. Lund: tvåsiffriga temperaturer nästan hela tiden. Då ska vi inte ens prata om hur fan man kan bo i Norrland. Brrr. Jag ska aldrig mer klaga på regnet och blåsten i Lund, bara det blir lite varmare. Schyrre då.

Jag förstår inte hur jag stod ut i tre månader med minus 30 grader (wind chill factor inkluderad) dagarna igenom i Kanada. Man får ont i lungorna när det är så kallt. Det är rysligt nära amputation av tårna så fort man har varit ute i mer än fem minuter. Aldrig i hela mitt liv att jag bosätter mig norr om Uppsala. Och flyttar jag till Kanada så blir det till regniga, milda västkusten.

Danstillstånd

Ah, hos Isobel hittade jag ett utdrag från artikeln om danstillstånd som jag bloggat om tidigare.

Mera Marilyn

Höst-Stockholm visar sig från sin allra sämsta sida med ett envist, obehagligt duggregn och en blåst som river loss de sista löven från träden. På de regnmörka trottoarerna jäktar människor med uppfällda kragar och böjda nackar som inte förstår varför de föddes i detta kalla och råa land. Mina ambitioner att börja dagen med en stärkande promenad glömde jag bort ganska kvickt. (Stärkande är ett roligt ord, det låter så 50-tal.) Vädret till trots har jag inte läst en enda blogg i dag. Faktum är att jag inte har så mycket som tittat på datorn förrän nu. Det är smått sensationellt för att vara jag.

Jag har nu tagit steget från Blonde till en regelrätt biografi om Marilyn, som jag har varit försjunken i största delen av dagen. Hon framstår som så mycket mer sympatisk och tja, ömkansvärd i Joyce Carol Oates skepnad än i Donald Spotos biografi. Måhända att biografin ger en mer rättvisande bild av Marilyn, men Blondes förmåga att förmedla hur det kan tänkas ha varit att vara Marilyn är vida överlägsen biografins. Biografier tenderar att bli färglösa upprepanden av namn och datum som enbart kan fånga en kalenderbitares intresse. Däremot fick jag svar på frågan om Marilyn hade opererat näsan (ja) eftersom det är en sådan markant skillnad mellan fotona som jag tittat på. Jag trodde faktiskt inte att man hade börjat med plastikkirurgi på 40-talet. Alltid lär man sig något.

Smiiiink

Jag har länge väntat på en kvalificerad skönhetsblogg och nu tror jag att den äntligen är här. Jag lägger definitivt Fountain till min länklista. Jag vill ha alla tips som finns om dyrt smink och udda märken. På senaste tiden har jag fått en märklig sminkfetisch trots att jag aldrig har varit en sminktjej (bara schampotjej). Jag tror att det delvis beror på att jag är arbetslös. Tidigare har jag aldrig haft tid att intressera mig för smink, men när man är ledig 24 timmar om dygnet gör det inget om man surfar smink på eBay och Sephora i tre av dessa timmar. Det är verkligen inte nyttigt att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag blev lite för glad av R:s present från Sephora i Luxemburg och tänker lite för mycket på hur det vore om Sephora öppnade i Stockholm. Med amerikanskt sortiment, så klart. Fast jag är fortfarande inte helsåld på smink, jag tycker bäst om crèmer och rengöring. Och mascaror och concealers och puder.

Apropå skönhetsprodukter så tittade vi på "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" i går kväll, och jag tänkte tvångsmässigt på hur pass mycket bättre Joel hade sett ut om man hade rakat honom, lagt på en ansiktsmask och Clarins Beauty Flash Balm. Gud, när blev jag en bimbo?

(Bilden är givetvis snodd från Sephora.)

En obehaglig erfarenhet rikare

Igår var jag besviken på min prestation vid intervjun. Idag är jag mest irriterad. På dem. Jag förstår verkligen inte vad mina föräldrars och pojkväns yrken har för relevans för min eventuella anställning. Det är egentligen vad jag hade velat säga, men i en intervjusituation blir jag mest paff av en sådan fråga och svarar utan att reflektera så mycket över det.

Jag ogillar när folk anmärker på min dialekt, särskilt när de gör det med syftet att ge en komplimang. "Du talar ju väldigt vårdad skånska, särskilt för att komma från X. Har du tagit åt dig av vad andra har sagt?". Det är ju intressant att kvinnan i fråga kommer från samma region i Skåne som jag gör, men talar klockren stockholmska. Jag har aldrig förstått varför man skulle byta dialekt. Visst talar jag mindre brett sen jag började plugga, men det beror verkligen inte på att någon har anmärkt på min skånska eller att jag skulle ha komplex för den. Jag blir påverkad av hur andra talar och anpassar mig omedvetet efter dem, men självfallet inom ramen för min egen dialekt.

Andra konstiga frågor var "är du frisk" (ja, men även om jag hade HIV skulle jag väl inte tala om det), "är du allmänbildad" (eh, det beror väl på vem man jämför med), "är du med i Fi" (apropå mitt intresse för jämställdhetsfrågor), "har du erfarenhet av kommunal nämndverksamhet" (jag är nyutexaminerad, vad tror du? Fast mitt ex pappa är ordförande i barn- och ungdomsnämnden, räknas det?), o.s.v.

Det låter som en klyscha att man lär sig något av intervjun även om man inte får jobbet, men i det här fallet stämmer det verkligen. Man ska tydligen inte förvänta sig att alla närvarande skakar hand med en eller ens säger hej då när intervjun är över. Det var en så märklig intervju att jag inte ens är säker på att jag vill ha jobbet längre. Men naturligtvis skulle jag ta det om jag fick det. Det finns inte så många andra valmöjligheter.

Aldrig mer

Jag vill aldrig mer gå på en anställningsintervju. Sov ungefär tre timmar i natt eftersom jag inte kunde sluta tänka på vad jag skulle säga vid intervjun. Chefen som beslutar om tillsättningen lät väldigt barsk på telefon, så jag var rätt nervös inför att träffa henne. Hon var dock ganska lättpratad och jag slappnade av något ända tills jag insåg att tre personer till skulle närvara. Fatta att sitta och bli granskad av inte en, utan fyra (4) personer. Det var dessutom ganska förödmjukande eftersom två av dem var i min ålder, och hade exakt samma utbildningsbakgrund. Jag ska inte gå in på några detaljer, men låt mig säga att det var en pärs. Jag säger någonting, någon börjar anteckna. För det mesta antecknade de ingenting alls. Jag tror det är ett dåligt tecken. Vissa delar av intervjun är jag absolut inte nöjd med (en grej fattar jag inte varför jag sade överhuvudtaget, det var den värsta blundern jag någonsin sagt), och jag önskar att jag vore bättre på att sälja mig själv.

À propos Rallarsving

Apropå snacket om att Rallarsving skulle vara ett grabbigt program - vad mer kan kvinnor begära av ett tv-program än ett par svettiga, vältränade män i trikåer? Hahaha.

Dessutom är det väl synnerligen gay med två killar som ligger och gnider sig mot varandra på en brottarmatta.

Nej, Rallarsving är ett program för nästan alla - heterosexuella kvinnor, machomän, bögar och genusvetare (betänk den totala avsaknaden av homofobi).

Blonde

Jag ligger i soffan och läser Blonde (varför heter den Blonde på svenska?) av Joyce Carol Oates. Ibland kan man lika gärna sluta upp med att ha ångest över arbetslösheten och njuta av att kunna läsa så mycket man vill i stället.

Jag är alltid smått skräckslagen när jag ska påbörja en ny bok av JCO eftersom hon skriver så maffiga och mörka saker, och även den här gången tog det ett tag innan jag kom in i boken. Men trägen vinner och som vanligt när jag läser bra böcker så måste jag bläddra fram i boken för att se vad som händer. Först när jag har lite koll på vad som händer så har jag tillräckligt mycket tålamod för att läsa något långsammare och med lite mer eftertanke.

Nej, jag läser i princip aldrig deckare.

Det är fanimig en fullkomligt vansinnigt bra bok som får mig att vilja veta allt om Marilyn Monroe. Jag får lust att springa i väg till biblioteket för att se om de har några Marilyn-biografier, jag läser om henne på IMDB och jag tittar på foton av de skådisar som hon spelade mot. Jag har med mig boken i tunnelbanan, när jag dricker kaffe funderar jag på hur pass smart hon egentligen var, och ser jag bilder av henne börjar jag undra hur hon såg ut privat.

Varför har jag inte läst Blonde förrän nu? Jag har t.o.m. gett bort den i present.

Veckans stekare

Grattis alla! Nu kan man börja utse veckans stekare på den märkliga SvD/AB-hybriden Näringsliv 24. Eftersom en majoritet av läsarna troligen inte vet vad en stekare är så har man varit gentil nog att förse oss med en förklaring. Trogna läsare av denna blogg vet att jag i slutet av juni kommenterade ordet stekare, men N24 har inte varit kreativa nog att komma på en egen definition av ordet. Därför snodde man en från susning.nu i stället.

Vilken tur att N24 hottar upp ekonominyheterna med lite rich and famous-inslag. Det var väl ingen som på allvar läste om hedgefonder ändå? Att vara ekonom går väl ut på att göra ingenting och få betalt i alla fall? Nu väntar jag bara på den rasslande upplösningen av valet som denna vecka står mellan Cristina Stenbeck, Hugo Stenbeck och Pehr G. Gyllenhammar.

Uppdatering: Det är ju faktiskt skitroligt att jag har skrivit rasslande i
stället för rafflande.

Lucy's dead, isn't she?

Det var flera år sedan jag följde Cityakuten, men ett avsnitt har etsat sig fast i minnet. Möjligen såg jag det i repris för några år sen. Det är säsong sex i avsnittet Be still my heart, då först Lucy och sedan Carter blir knivhuggna av en schizofren man. Lucy är den idealistiska läkarstudenten som tar sig an en ung förvirrad man på akuten. Hon ska gå och titta till honom, och då knivhugger han henne flera gånger. Hon kasar ner i sitt eget blod på golvet och ligger där i en liten hög. Carter undrar vart Lucy har tagit vägen och går in i undersökningsrummet där den schizofrene mannen hugger ner även honom. Sen slutar det. Det är något av det äckligaste jag någonsin sett på tv. Jag vet egentligen inte riktigt varför. Kanske på grund av hjälplösheten och det fullkomligt meningslösa och förvirrade våldet.

Hur som helst, jag har aldrig sett fortsättningen på det avsnittet förrän idag. Det var sorgligt och vidrigt äckligt med en massa uppsågade bröstkorgar. Man kan se delar av båda avsnitten här.

Nu känner jag mig lite patetisk som har skrivit om Cityakuten. Men här är en finfin länk till alla fans. Vänligen observera att jag inte är ett fan, jag blir bara besatt av saker och ting ibland.

Uppdatering: Lustigt sammanträffande! M på LAFS skrev också om Lucy och Carter i går kväll. (Hittar ingen permalänk.)

Red Stripe

Har precis kollat på Leilas mat där Mårten hade den dåliga smaken att rekommendera den jamaicanska ölen Red Stripe. Om jag har förstått saken rätt så är det något av en inneöl just nu och jag fattar ärligt talat inte varför. Den smakar järn. Spara dina pengar och gå och slicka på en räls i stället.

Helt enkelt ointressant

Mhm. Antalet personer som läser den här bloggen stiger sakta men säkert. (Med betoning på sakta.) Det känns som om jag borde skriva något, men jag har faktiskt ingenting alls att skriva. Jag hade tänkt skriva en lång harang om ett problem som jag upplever just nu - inget allvarligt, men irriterande - fast jag kan inte skriva om problemet utan att röja en del andra saker och det är typ det som är problemet. Nu kan alla tolka in precis vad de vill, och detta blev ju härmed ett synnerligen kryptiskt och ointressant inlägg.

Men jag känner fortfarande ett konstigt tvång att skriva något, så jag kan ju skriva lite om helgen som gick. Fast det är förbannat tråkigt att skriva om helgen som gick. Det hände inget spektakulärt, det var en mycket vuxen och sansad helg med ost och vin och bilåkning och kaffedrickande och middag hos R:s föräldrar och allt var mycket trevligt men inte vidare intressant för någon annan. Jag har heller inga storslagna planer för framtiden, om man inte räknar in att äta godis på lördag och jobba på söndag. Mer spännande än så här blir det inte just nu. Man kanske ska gå och köpa sig en trisslott.

I'm so cheap

Min chef sade nyss att jag är en kvinna med klass (förvisso sant) och gav mig 200 spänn extra i lön. Eh? Är det ok?

Det var några halvkändisar på 50-årsfesten i kväll, det livade ju upp det hela lite. En av dem var, lite oväntat, supertrevlig. Jag vågar inte skriva vem det var, jag slår vad om att han är en sån som googlar sig själv. Men det är faktiskt inte omöjligt att det kommer vimmelbilder i en skvallertidning.

Apropå foton så var det en man som stod och fotade mig och S ett antal gånger när vi stod i baren. Sen gick han och visade bilderna för sin polare. Vad är det med folk? Bara för att jag har ett serviceyrke så är jag inte [*NEWSFLASH*] allmän egendom.

Vem granskar granskarna?

Gårdagens granskning av Fi i Insider var under all kritik. Säga vad man vill om Fi, men att koppla samman Scummanifestet, Roks och babiansex med Fi är missvisande. Att använda sig av skräckfilmsmusik och samma speakerröst som brukar höras i avslöjanden av ondsinta bilmekaniker när man beskriver upprinnelsen till Fi är oseriöst. Att ta dit en så dålig debattör som EvaEmma Andersson är nästintill respektlöst. Fler pålästa och sakliga debattörer som Maria Abrahamsson, tack.

Nu ska jag jobba på 50-års fest. Blääääää.

Paradismesar

Nu kommer jag återigen att vara tvungen att medge att jag tittar på Paradise Hotel (det är liksom en försämring eftersom jag inte gjorde det förra säsongen), men, herregud, vad är det med alla tjejer i dokusåporna? Det är ju nästan alltid så att ett gäng killar går ihop och styr hela händelseutvecklingen, och tjejerna hänger bara på som några menlösa våp. Om killarna går ihop och kallar sig själva för styrelsen (!) så måste ju tjejerna agera! Vill ni inte vinna? När tv-serien är slut, kommer det att kännas bäst med 500 000 på fickan eller att man fick hångla med den snyggaste killen som sen röstade ut dig? HERREGUD. Det är därför män styr världen. PH är som världen i miniatyr, som ett sällan skådat samhällsvetenskapligt laboratorieexperiment.

Mäklarlyrik

Eftersom min livsuppgift snart kommer att vara att kränga lägenheter så tänkte jag att jag skulle kolla in bostadsmarknaden lite. Det var stendött på jobbet igår, så då passade jag på att läsa annonser i DN Bostad. En sådan trevlig läsning måste man ju dela med sig av, så här kommer några godbitar på temat "hej, jag är mäklare och jag säljer inte lägenheter - jag säljer upplevelser". Observera att det är autentiska exempel i fullcitat.

• "Välkommen till en mycket social etagelägenhet. Den härligt luftiga atmosfären får till och med eremiter och ensamseglare att vilja ställa till kalas. Och varför inte bjuda in barnens kompisar när ni ändå är på gång. På den södervända balkongen skiner solen från förmiddag till kväll".
• "Det finns attribut man gärna förknippar med rikedom. Kristallkrona är ett. Pool ett annat. Det sistnämnda ingår i den här lägenheten. På med morgonrocken, spatsera ut på tomten lite graciöst och så, plums! Och inte behöver du heta Joakim von Anka för att det ska bli verklighet heller".
• "Ta med ungarna ut i Hagaparken och virvla runt i höstens första lövkrig. Eftersom de aldrig kommer att vilja sluta får du antagligen muta med varm choklad i Koppartälten. Sen går ni hand i hand upp till lägenheten och har en härligt välförtjänt hemmakväll i soffan".
• "Samla ihop vännerna till en riktig höstfest. Duka upp framför burspråket i det härliga köket och låt maten tysta mun. Nej, förresten då blir det ju ingen fest. Prata med mat i mun ska det vara. Sedan kan ni ta en lång och skön promenad i det mysiga villaområdet. Avsluta med lövkrig".
• "Här slåss balkongerna om din uppmärksamhet. Den franska är lite putt eftersom den nya svenska är så stor och har sol hela kvällen. Själva lägenheten är mycket välplanerad och ljus med stora fönster och öppen planlösning. Golvvärme och badkar värmer skönt nu när dagarna blir allt kortare".
• "Här har vi en bra råvara med renoveringsbehov. Hugg i med vännerna och du har snart en lägenhet i din egen smak. I Riksby har man hittat både pilspetsar och svärd från järnåldern. Nu, precis som förr, är det här en mycket populär plats att slå ner sina bopålar på. Välkommen".
• "Köp hem fräsande badbomber och flytande blomblad, oljor med avkopplande verkan och tänd några ljus i badrummet. Sjunk ner i ett varmt bad och koppla av från det galopperande livet. I den här tvåan finns inte bara ett superdjupt gjutjärnsbadkar. Här finns också ljus, luft och skön atmosfär".
• "Tänk att komma hem lite frusen en kylig höstkväll och sätta sig framför den öppna spisen med något varmt i koppen. Lyssna på den sprakande brasan och vira en gosig filt tätt kring kroppen. Det kan bli upptakten till ännu en sliskig reklamfilm eller en fullt verklig vardagskväll".

Filip och Fredrik i ny tappning

Fredrik Virtanen har nyss utsetts till en av Sveriges mest åtråvärda singlar. Frågan är om han inte borde dela sin placering med Filip Hammar. Filip och Fredrik är jättelika. De är två mulliga killar som har lyckats i mediebranschen på grund av sin nördighet och en viss intellektuell rörlighet. Låt oss kalla dem underfundiga, det var längesen jag använde det ordet. Båda två lider av singelskapet och klagar på att den rätta inte har huggit tag i dem än. Jag slår vad om att de raggar desperat när de har druckit för mycket, och ibland scorar de, kanske mest för att de är välkända personer. På morgonen vaknar de, bakfulla och ångestfyllda, och sätter på en obskyr skiva eller klinkar lite på den egna gitarren. Därefter går de ut och hetsäter brunch med en mediepolare för att sedan avrunda eftermiddagen med lite tröstshopping på Le Shop. På kvällen har de lite mer ångest för att de inte förstår varför de inte får ligga, trots att de är mysiga mediepojkar som bara vill hitta kärleken.

Nästintill en lidnersk knäpp

Så här är det. R är på storstilad semester i Monaco och jag sitter i soffan och försöker bestämma om jag ska äta jordnötter eller chilinötter. Detta är inte vardagsrealism, detta är patetiskt. Riverian är champagne, pengar, casino, båtar, sol, konstnärer, kändisar - Stockholm i en grå Ikeasoffa är bara tragiskt. Jag tror att jag just insåg att jag faktiskt har flyttat hit. Jag måste tydligen börja lära känna folk här. Kan vi göra en gemensam ansträngning och börja med kompisdejter? Speeddejting utan romantiskt intresse? Jag vill gärna bli kompis med någon som är lite dekadent* alt. fixar ett jobb till mig.

*Varje dag läser jag LAFS och önskar att mitt liv innehöll lite mer dyr dekadens. (Inte jordnötsdekadens.) I dag läste jag i Rodeo att SVT spärrat LAFS för sina medarbetare. Haha. Medieintern smutskastning, I presume.

Nerbäddad i Irak

I januari satt jag och C och dissade en uppsats som handlade om "inbäddade journalister". Inte nog med att uppsatsen var ganska dålig, vi tyckte också att "inbäddad" var en synnerligen tafflig översättning av "embedded". I och med Irakbloggen på DN tycks förekomsten av detta ord ha spritts med vindens hastighet, och jag väntar ivrigt på en bättre uttryck. Det måste finnas.

Mer info: om medier och krig hos Totalförsvaret.

Uppdatering: jag ser nu att "inbäddad journalist" förekom i en av Språkvårds listor över nya svenska ord redan tidigt 2004. Det blir dock inte snyggare för det.

Berättelsen "kvinna"

Välskriven debattartikel av Maria-Pia Boëthius i SvD idag. Vet inte om jag håller med om att det främst är medierna och opinionsbildare som håller fast vid berättelsen "kvinna", men det finns många andra intressanta passager och man kan bortse från hänvisningarna till Fi (om man vill). Läs själv, jag orkar inte kommentera just nu.

Du skall bära affärsmässiga kläder

Idag fick jag skriva på ett roligt kontrakt som innebär att jag inte får ha på mig:
öppna skor
plagg som inte täcker magen
djurmönster
för mycket accessoarer
mönstrade strumpor
piercingar
korta kjolar

Med andra ord, precis allt det som jag brukar ha på mig. (Tänk rysk tant med för mycket pengar.) He. Jag har också gett mitt ord på att inte ha dålig andedräkt när jag jobbar. Antagligen har jag också indirekt förbundit mig till att inte yppa sådana här saker, men eftersom vi inte har skrivit på anställningskontrakten än så utnyttjar jag detta juridiska kryphål för att roa mina läsare. Nu får ni ta och uppskatta det.

Nya ekonomisajten

-Aftonbladet har en mycket dynamisk etta där man varierar rubrikstorlek och bildformat. Samtidigt är vi kompatibla med SvD.se, säger Ulf Högberg.

SvD:s och Aftonbladets gemensamma ekonomisajt Näringsliv 24 har tyvärr valt Aftonbladets schizofrena rubrikmetod. Jag läser ändå med nöje rubrikerna: "EU smiskar monopolet" och "Zara piskar H&M i Sverige" (går tyvärr ej att länka). Är det månne en Aftonbladetskolad person som satte de rubrikerna, och som dessutom smög in nyheten om att Paris inte ska gifta sig med Paris?

Nytt extraknäck

Numera jobbar jag extra inom fastighetsbranschen, tro det eller ej. Inte direkt mitt drömjobb, men ett välbehövligt tillskott till kassan. Tur att min kostyminvestering inte var totalt bortkastad. I morgon ska jag åka till kontoret och skriva på lite papper. Gissa vem som kommer att komma i väldigt god tid!

Hundfynd

Jag och R blev adopterade av den här hunden när vi gick på skogspromenad. Söt och lite dum, precis som en hund ska vara. Ägarna hittade den sen.

Visitkortsfrossa

Det kan hända att jag blir galen alldeles strax. Jag har hittat en platsannons som i princip motsvarar mitt drömjobb, och jag vet att jag bara har en minimal chans att få tjänsten. Då skulle jag kunna titulera mig analytiker. Precis lika flummigt som konsult, och förhoppningsvis lika välbetalt. Nu kan jag ångra att jag inte har fler VG:n. Lat, lat, lat är vad jag är. Smart, smart, smart också, men det kan vara svårt att övertyga en arbetsgivare om det. Jag läste nånstans (SvD?) att personer som är lata och ambitiösa är de som klarar sig bäst på jobbet eftersom de inte blir stressade. "Men det är ju jag", tänkte jag då. Analytiker, smaka på det.

Niki

Niki de Saint Phalle heter hon givetvis. Den här serien av skulpturer kallades för Nana.

Lilleputtresan

Jaha. R är på väg till Frankfurt. Jag skulle gissa att han precis har kommit fram till T-centralen och ungefär när jag är klar med det här inlägget så sitter han på flygbussen. Sen ska han göra en roadtrip till Luxemburg och Monaco och själv ska jag bara fundera på om jag ska jobba två eller tre dagar i helgen.

Enda trösten är att jag faktiskt redan har varit i Monaco, om än endast en dag. Det behövs inte så mycket mer heller, om du frågar mig. Jag har gått ett varv runt Grace Kellys grav (skittråkigt) och tittat på en massa skulpturer i den där parken utanför casinot (ganska ok) och nu kommer jag inte på vad den där konstnären heter som har gjort en massa färgglada skulpturer varav några återfinns just i den parken. Niki de F... har jag för mig. Mitt livligaste minne från Monaco består nog av utsikten från slottsparken ner mot en hamn med en massa lyxyachter. Jag har aldrig någonsin sett så stora båtar i hela mitt liv. Jag menar skitstora.

Om man vill köpa sig en yacht ska man åka till Antibes. Det är mitt tips till dig med lite för mycket pengar på fickan. Åhhhh jag vill åka till Rivieran igen. (Då blir det naturligtvis en tripp till Lyon också.)

Äpplefiering

Jag hade ju redan för en vecka sen tänkt kommentera det faktum att någon nu kommit på den ljusa idén att döpa om övre Östermalm och nedre Gärdet till NoVa. Alla som varit i New York känner ju till exempelvis SoHo - South of Houston Street - och NoLIta - North of Little Italy. Alla som läser någon form av svenskt hippt månadsmagasin eller gratistidning vet också att New York är staden som ständigt hyllas och refereras till. (Jag skulle bli glatt överraskad om någon kunde göra ett påkostat modereportage som inte är plåtat i Det Stora Äpplet. Jaja, det förekommer men ni vet vad jag menar.)

Jag misstänker att det är denna upphaussning (föreståelig, förvisso) och en önskan om att göra den grå vardagen lite mer festlig som ledde till att några Södermänniskor bestämde sig för att Äpplefiera sitt eget trista bostadsområde. Därför finns numera SoFo - söder om Folkungagatan. Jag trodde knappt mina öron när jag hörde det första gången.

Nu har jag förmånen att bo på det förnämliga nedre Gärdet, som alltså är tänkt att utgöra en del av området NoVa - norr om Valhallavägen. Varför, kan man fråga sig. Jo, en herre vid namn Per Haukas är avundsjuk på Söder som lyckats etablera namnet SoFo.

-"Söder har blivit som Manhattan". (Fniss.)
- "Med Tessinparken, Gärdets sportfält och Norra Djurgården finns här [NoVa] lika mycket parkyta som i Central Park". (Ständigt dessa referenser till New York. Det gör bara att de svenska motsvarigheterna framstår som futtiga.)
- "Både Östermalm och Gärdet har opassande namn för en utländsk marknad". (Suck.)
- "I dag vet man om namnet [SoFo] i städer som London och New York". (Sorry, men jag tror helt enkelt inte på det. Det skulle vara de utflyttade stockholmarna i så fall.)

Tanken är i alla fall att man ska väcka liv i området med hjälp av restauranger, kaféer, butiker och mindre evenemang. Jag tycker att det är en god tanke, men samtidigt gillar jag att det är lite sömnigt här. Och jag tycker absolut inte att NoVa är ett ok namn. Det är ett bebisnamn alt. ett köpcenter i Lund. Jag märker att jag inte har så mycket mer att tillägga i ärendet, jag tycker bara det hela är lite fånigt.