Blonde

Jag ligger i soffan och läser Blonde (varför heter den Blonde på svenska?) av Joyce Carol Oates. Ibland kan man lika gärna sluta upp med att ha ångest över arbetslösheten och njuta av att kunna läsa så mycket man vill i stället.

Jag är alltid smått skräckslagen när jag ska påbörja en ny bok av JCO eftersom hon skriver så maffiga och mörka saker, och även den här gången tog det ett tag innan jag kom in i boken. Men trägen vinner och som vanligt när jag läser bra böcker så måste jag bläddra fram i boken för att se vad som händer. Först när jag har lite koll på vad som händer så har jag tillräckligt mycket tålamod för att läsa något långsammare och med lite mer eftertanke.

Nej, jag läser i princip aldrig deckare.

Det är fanimig en fullkomligt vansinnigt bra bok som får mig att vilja veta allt om Marilyn Monroe. Jag får lust att springa i väg till biblioteket för att se om de har några Marilyn-biografier, jag läser om henne på IMDB och jag tittar på foton av de skådisar som hon spelade mot. Jag har med mig boken i tunnelbanan, när jag dricker kaffe funderar jag på hur pass smart hon egentligen var, och ser jag bilder av henne börjar jag undra hur hon såg ut privat.

Varför har jag inte läst Blonde förrän nu? Jag har t.o.m. gett bort den i present.