Vår

Det är Helen Hunt på tv. Jag gillar Helen Hunt. (Andra jag gillar är alla som gör comebacks. I'm a sucker for comebacks - tänk Marcia Cross. Nä, då menar jag inte Desperate Housewivesgrejen utan snarare Everwood.) Just nu åker hon (Helen, inte Marcia) cab och vinden blåser i hennes hår och hon lyssnar på musik och det ser ut att vara mycket behagligare temperaturer än vad det är här just nu. Egentligen får man helt enkelt inte prata om vädret, men för i helvete när kommer våren?! I Skåne är det normalt sett vår sen en månad tillbaka och min inre klocka protesterar mot snöstormar den 31 mars. Jag hoppas att det inte alltid är lika usla vårar här uppe.

När det blir lite mer vårlikt tänkte jag även börja jogga igen. Som vanligt när jag skriver sådana saker i bloggen är det enbart med förhoppning att någon som läser ska komma ihåg att påminna mig om detta den 28 maj när jag äter chips och fortfarande inte har börjat jogga. Men jag har åtminstone köpt en tjusig blå sak som jag ska ha på mig när jag släpar mig runt i spåren. Babysteps!

Jag har förresten fått tills vidare-anställning. Haha. Jag kommer att ha så sjukt högt blodtryck om ett år.

En kommunalanställds dagbok

Funderar på att döpa om den här bloggen till "En kommunalanställd akademikers dagbok". Undrar hur många som skulle läsa den då, förmodligen ungefär två personer. Som alla andra statsvetare närde jag stora drömmar om att jobba på UD när jag började plugga, men jag måste säga att jag har blivit positivt överraskad av den kommunala sektorn. Allt man jobbar med är väldigt konkret och påverkar människor på ett direkt sätt, vilket är spännande och scary på samma gång. Det som däremot kan vara galet frustrerande är att allt är så trögrörligt och svårföränderligt och att alla tänker utifrån sitt eget förvaltningsperspektiv. Ibland tror man ju att det finns vattentäta skott mellan olika förvaltningar. Det blir inte bättre av att det sitter en massa mossiga 40-talister på en hel del poster; personer som har jobbat på samma arbetsplats hur länge som helst och som inte ser något som helst behov av att höja blicken över det dagliga arbetet.

Idag befann jag mig i den ovana positionen att bli tillfrågad om en praktikplats. En CHEF ringde till MIG och frågade om min grupp kunde tänka sig att ta hand om en liten praktikant som gick typ Europaprogrammet på Södertörn. Undrar om det ingår praktik i själva programmet? Hursomhelst så ville hon veta om det fanns några arbetsuppgifter som praktikanten kunde ägna sig åt (hon kunde kommit för en och en halv månad sen och scannat in och verifierat 4000 enkäter - det, mina vänner, är det tråkigaste jag har gjort på mycket länge), annars kunde hon ju eventuellt intervjua oss. Fniss. För min del får hon gärna komma och titta på mig när jag ringer runt till folk och sitter och skriver utredningar, men jag tror inte det är så stimulerande. Hur som helst så hänvisade jag henne till min chef.

Gamlingar

Jag är ansvarig för socialförvaltningens klagomålshantering. Jag får in en massa klagomål på hemvården. Många av dessa klagomål är skrivna på underliga små lappar. Till exempel baksidan av en postavi, på ett företagsbrev med bortklippt logga och annan återanvänd officiell post. Vad håller ni pensionärer på med egentligen? Köp ett kollegieblock så jag slipper era gamla smuliga pappersbitar!