Waiting for a love that never comes

Om det är någon som undrar vilken Stella-låten på H&M:s hemsida är, så kan jag berätta att det är "M62 Song" med Doves. Innan jag kom på det höll jag på att få hjärnblödning. Nu förstår jag inte hur jag någonsin kunnat glömma bort det. Lyssnade flitigt på den skivan - "Last Broadcast" - under mina regniga och mörka promenader i Lund. Så fort jag hör "There Goes Fear" befinner jag mig mentalt någonstans i Professorsstaden. Åh, ibland längtar jag tillbaka till det Lund som var. Lund känns fortfarande som hemma.

All grown up

Det här med att man blir så trött när man har börjat på sitt första riktiga jobb, det är bara skitsnack. Jobba 10-20 på McDonald's, det blir man trött av, mina kära vänner. Efter det passet vill man kräka på alla människor i hela världen och man är så jävla trött i hela kroppen att man bara orkar titta på tv resten av kvällen. På mitt nya jobb har jag eget rum, egen dator, bestämmer själv när jag ska äta, kan gå på toaletten utan att meddela någon, slipper stämpelklocka, kan dricka hur mycket kaffe som helst och framförallt så behöver jag inte göra något som besvärliga gäster ber mig om. Det finns nämligen inga besvärliga gäster. Att jobba som utredare är paradiset. Jag älskar att jobba kontorstid. Jag behöver aldrig jobba helger och jag får övertidsersättning.

Dessutom har jag nu kapitulerat för kostymen. När jag för några veckor sedan köpte min första kostym så var jag minst sagt skeptisk. Nu är jag mer eller mindre helsåld. Man känner sig oantastlig i kostym. Butiksbiträden ger en ett helt annat bemötande. Man behöver inte känna sig stressad över vad man ska ha på sig. Ahhh. Mitt jobb kräver visserligen inte kostym, men kavaj och jeans blir nästan samma sak. Det kräver inte heller så mycket tankeverksamhet. Jag tycker faktiskt det är helt underbart - kalla mig trist om ni vill. På mitt jobb ser jag ändå hundra gånger trendigare ut än nästan alla andra oavsett vad jag har på mig.

I morse vaknade jag klockan åtta. Det var ett historiskt ögonblick. Att vakna klockan åtta en helgmorgon existerade inte i min värld innan jag började jobba. Detta måste vara ett tydligt vuxentecken.

Det stormar

Det har varit en del rabalder kring tillsättningen av det vikariat som jag så småningom fick och jobbar på sedan en vecka tillbaka. Först och främst var det en politiker som opponerade sig mot en formulering i platsannonsen, vilket det skrevs om i några tidningar. Jag är fortfarande nervös över att någon ambitiös (möjligen understimulerad) reporter tänker göra en uppföljning på det där och be mig kommentera det hela.

Dessutom är det nån rättshaverist till jurist som ville ha vikariatet och nu har begärt ut mina ansökningshandlingar. Jag vet inte om han planerar att bestrida min tillsättning - tänk om! Jag skulle bli ett nervvrak.

???

Nu känns det ju som om det var bra länge sen jag bloggade. Jag känner på mig redan nu att det kommer att bli ett ganska ointressant inlägg - det blir det nämligen när man inleder med "det var länge sen jag bloggade...".

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Kanske att jag finner det svårt att förena jobb och bloggande. Fast de flesta bloggar jag läser skrivs av personer som har heltidsarbete. Hur gör ni?

Vem vill vara en sojakorv?

Nu när jag har tittat på reprisen av Du blir vad du äter känner jag mig lite trotsig och funderar på att äta ostbågar till middag. Hälsotänket går helt enkelt för långt när man inte får äta senap eftersom det är för mycket socker i det. Ursäkta, men hur mycket senap äter man? Definitivt inte mer än en matsked (om man inte tillhör de sällsynta senapsknarkarna) per portion. Dessutom har jag alltid tyckt att uttrycket "du blir vad du äter" är osedvanligt töntigt. Alla vill väl vara en chokladpralin?

Första dagen

Tre personer har idag frågat mig om jag är praktikant. Så ung ser jag inte ut. Jag ska faktiskt vara projektledare, thank you very much!

Min sommarjobbschef ringde och berättade vilka bra referenser han hade gett mig till min nya chef. "Tack", sade jag. "Man ska hjälpa varandra om man kan", sade han. Sen frågade han om jag kunde jobba på torsdag kväll. HAN ÄR EN FUL FISK. Jag kommer att vara så himla död på fredag. Och Stella McCartney-premiären missar jag också. Det är nästan så att jag borde få extra betalt p.g.a. det.

Är du redo?

Är du redo, som Orup sjöng på ett av mina kassettband från barndomen.

Ja, jag är redo. Nya kläder, nyklippt hår* och nyklackade skor**. I morgon smäller det. Jag ser allra mest fram emot att få min mobiltelefon, fast jag slår vad om att det är en sunkig Nokia 3210.

*Har kanske äntligen hittat en värdig ersättare för Stil i Lund (alla som bor i Lund bör klippa sig på Stil) i Hårgänget hos c/o Stockholm. Massage av hårbotten, kaffe, tips om hårprodukter och en hel timmes klippning. Precis som det ska vara.

**All kärlek till skomakaren i Fältöversten.

"Jag vill bli en ampis"

Man lär sig konstiga saker när man kollar på Discovery. I går kväll sändes en dokumentär om body dismorphia (på svenska hette dokumentären Att lida av förvrängt kroppsbildssyndrom), ett syndrom som i korthet går ut på att man är fullkomligt övertygad om att man skulle känna sig som en lyckligare människa om man fick amputera en viss kroppsdel.

De intervjuade en kvinna som lugnt och sansat satt och sade att hon ville operera bort båda benen ovanför knäna och att hon hade övat inför denna nya livssituation genom att använda rullstol i hemmet. Det är fullkomligt obegripligt. Hur kan man säga (och mena det) att underbenen inte känns som en del av ens kropp? Att man är obalanserad och inte kommer att känna sig i balans förrän man avlägsnat sina ben?

Det verkar dock inte råda några tvivel om att dessa människor verkligen menar det de säger, eftersom det förekommer att folk skadar sig själva för att få till stånd amputationer. Det märkliga är att de inte har andra störningar, utan verkar fullt normala i övrigt.

Jag fattar inte det här. Var detta verkligen en riktig dokumentär? Är människor så här pass konstiga?

Why Wilson?

I och med "Den utvalde" figurerar Andreas Wilson flitigt i tidningarna. Han fläks upp i senaste Rodeo och intervjuades som hastigast i DN häromdagen. Aftonbladet tillskriver honom titeln "Sveriges svar på Tom Cruise" och Mattias Dahlström (Rodeo) beskriver lyriskt hans "Fredrik Ljungbergska käkben".

BUT WHY? (Thank you Borat.)

Han ser så jävla fyrkantig och okarismatisk ut som man nånsin kan göra. Tycker alla att han är snygg? Jag såg honom på Nox förra helgen. Han var inte ett dugg snyggare i verkligheten, dessutom är han kort. (Kort = osexig.)

Bästa barret

Har inte Hollywoodfilmernas småkillar alltid lagom långa och coola 70-talsfrisyrer? Igår var det dags för Justin Cooper (Max) i Liar Liar. Andra fina exempel är Haley Joel Osment (Forrest Gump Jr) i Forrest Gump och Jake Lloyd (Anakin Skywalker) i Star Wars: Episode 1 - The Phantom Menace. Kids ska definitivt ha långt och flummigt hår, gärna kombinerat med t-shirt och utsvängda manchesterbrallor. Den tjocka luggen är nästan också ett måste.

Ursäkta, var är hyfset?

Vanligtvis tycker jag inte att Marie Söderqvists krönikor är något att hänga i julgranen, men i dagens krönika skriver jag under på nästan allt. Enligt Söderqvist har svenskar blivit allt oartigare och mer obenägna att ge sin plats på bussen till gamla och andra behövande. Jag kan bara hålla med. Till skillnad från andra storstäder som London och Paris där man ständigt hör excuse me och pardon klinga i luften så bufflar sig svenskarna fram och undviker helst att se varandra i ögonen. "Hon märker nog inte om jag trampar henne på tårna".

Söderqvist undrar om detta beror på att vi svenskar har svårt för att hjälpa varandra utan den offentliga sektorn som mellanhand. Jag och C har ju många gånger diskuterat oartighetsfenomenet (och möjligen låtit som två ärkekonservativa kärringar) men vi har nog trott att det beror på att svenskar många gånger är så asociala. Svenskar går helst omkring i sin egen lilla värld, låter sig inte ledas i samtal med främlingar och tycker det är allmänt jobbigt att behöva interagera med främmande människor. "Jag sitter här på mitt säte och tittar ut genom fönstret och hoppas att alla förstår att jag inte vill prata och absolut inte tänker flytta på mig".

Svensken har ännu inte förstått att det krävs en viss hyfs när man vistas på offentliga platser. Vi är inte längre små torpare som inte behöver prata med någon på vägen till jobbet. Att säga ursäkta gör inte ont. Det gör inte mer eller mindre ont i tårna för att någon ursäktar sig, men man blir mindre irriterad än om denna någon struntar i det.

Isch binn ajn Utreder

HAHAHA. JAG LURADE HELA BUNTEN.

JAG HAR FÅTT JOBB.

JAG ÄR VUXEN!

Jag har nästan lite för bra flyt för att det ska vara sant. På min FÖRSTA RIKTIGA intervju så får jag jobbet. Jag har inte ens fått min examen. Det är så fruktansvärt osannolikt att det finns inte.

Grattis till mig som har fått jobb och grattis till H som har fått barn. Inte samtidigt, men nästan.

Jag älskar alla. Hej då.