Vanligtvis tycker jag inte att Marie Söderqvists krönikor är något att hänga i julgranen, men i dagens krönika skriver jag under på nästan allt. Enligt Söderqvist har svenskar blivit allt oartigare och mer obenägna att ge sin plats på bussen till gamla och andra behövande. Jag kan bara hålla med. Till skillnad från andra storstäder som London och Paris där man ständigt hör excuse me och pardon klinga i luften så bufflar sig svenskarna fram och undviker helst att se varandra i ögonen. "Hon märker nog inte om jag trampar henne på tårna".
Söderqvist undrar om detta beror på att vi svenskar har svårt för att hjälpa varandra utan den offentliga sektorn som mellanhand. Jag och C har ju många gånger diskuterat oartighetsfenomenet (och möjligen låtit som två ärkekonservativa kärringar) men vi har nog trott att det beror på att svenskar många gånger är så asociala. Svenskar går helst omkring i sin egen lilla värld, låter sig inte ledas i samtal med främlingar och tycker det är allmänt jobbigt att behöva interagera med främmande människor. "Jag sitter här på mitt säte och tittar ut genom fönstret och hoppas att alla förstår att jag inte vill prata och absolut inte tänker flytta på mig".
Svensken har ännu inte förstått att det krävs en viss hyfs när man vistas på offentliga platser. Vi är inte längre små torpare som inte behöver prata med någon på vägen till jobbet. Att säga ursäkta gör inte ont. Det gör inte mer eller mindre ont i tårna för att någon ursäktar sig, men man blir mindre irriterad än om denna någon struntar i det.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vem är det som skriver all denna nonsens?
- Andrea
- Skåning som bor i Stockholm sedan juni 2005. Har ett jobb som skulle kunna vara riktigt bra men som oftast innebär alldeles för mycket pappersadministration.
4 kommentarer:
Intressant.
Jag hade exakt den här diskussionen med en kollega på jobbet i fredags. Just det här att folk inte är som folk längre. Det finns en kollektiv tystnad som är oerhört svår att bryta. Om det så gäller att hjälpa mamman med barnvagnen eller säga till de stökiga killarna i tunnelbanevagnen. Det bästa med artighet är att det smittar av sig. Håll upp svängdörren vid nästa T-spärr så märker du hur personen som kommer bakom dig också kommer att hålla upp dörren osv.
Mer kärlek.
Kollektiv tystnad var det hittills bästa uttrycket för det här syndromet.
Då måste jag få berätta. Häromdagen var det en kille på tunnelbanan som började prata med oss (vi var 3). Han var ung snygg och helt vanlig, eller tom på gränsen till cool. Han kommenterade först nån farbror som sa att "snart ska jag gå av så får du sitta med din flickvän" till min kille, men sen fortsatte han snacka flera meningar till. Hur ofta händer det??? Jag blev glatt överraskad. Vi borde småprata mera med folk omkring oss, det är ju trevligt när det händer!
Verkligen! Man blir ju nästan rädd för sin omgivning när man ser alla sura ansikten på tunnelbanan. Det värsta är att jag ser precis lika sur ut själv, men jag är åtminstone artig :)
Skicka en kommentar