Linna bloggar också

Läste hos fru Skugge att Linna börjat blogga. Har nu hittat adressen.

Populärt värre

Jag har en liten fundering. Varför envisas så många bloggare med att kalla sina bloggar för populärkulturella? Är det i själva verket inte bara ett sätt att komma undan med att skriva vilken skit som helst? Jag står gärna för att jag skriver vilken skit som helst som faller mig in, och jag kallar det inte för populärkultur. Behövs det ingen definitonsmässig stringens? Eller är det bara jag som är grinig?

Nu fegar jag så klart ur lite och tillägger att det säkert finns bloggar som förtjänar epitetet populärkulturell. Men det hade ju varit intressant att veta vad som menas med det egentligen. Och vad räknas inte som populärkultur?

(Hm, tror jag lägger ner det där med att försöka plugga. Det slutar bara med att jag bloggar. Måste ge mig av till ett internetlöst ställe imorgon, annars blir det ingen uppsats gjord.)

Dagens roligaste City-sms

Man kan skicka sms-insändare till tidningen Stockholm City. De handlar ofta om hjärta och smärta och det finns alltid med efterlysningar i stil med "tjejen i glasskiosken på Storgatan, jag är punkaren som vill se dig igen". Jag vill gärna förgylla den här dagen med gårdagstidningens roligaste sms.

bartendern tomas pub anchor ja kan smeka dina öron när du vill /s

Bruce igen

Detta börjar likna en Bruceblogg. Men på begäran från R och för att understödja mitt uttalande om att han såg cool ut när han var ung, så kommer här nu en bild. Man skulle kunna säga att han har en kunglig outfit på sig här. Nä, nu får det vara nog med slangen. Bruce är trea från vänster.

Stockholmska

Jag inleder dagen med att konstatera att Springsteen tydligen ligger många (många fler än jag anade) varmt om hjärtat. Till och med min kära mor har mailat mig för att påpeka hans storhet. Han såg ju sjukt cool ut när han var ung iaf. För övrigt så sade jag aldrig att han var dålig, bara att jag inte är insatt.

Idag tänkte jag skriva om stockholmska ord. Slang, om man så vill. De kanske inte används av alla stockholmare eller så kanske de används på fler ställen än i Stockholm, men det är ord som jag hör mer eller mindre ofta här, och aldrig i Skåne.

• chirre: chips
• frukt: bög
• kungligt: bra, coolt. Exempelvis "det var en kunglig fest" eller "vilken kunglig frippa". Kan användas ironiskt.
• lax: jag vet inte vad detta betyder och kommer aldrig att göra det heller. Och jag syftar inte på betydelsen tusenlapp.
• mocka [måkka]: mobil. Kan vara ett av de fulaste orden.
• stekigt; stekare: lurigt ord som kan användas både seriöst och ironiskt. En stekare är typ en rik Stureplanskille, men kan också vara en äldre rik man som lever flådigt. En förortskille som åker till Aiya Napa på semester är definitivt inte en stekare men kan kallas stekare, då ironiskt för att påpeka hur o-stekig han är. Återkommer med bättre förklaring lite senare.
• surra: prata, snacka. Vanligt uttryck: "vi körde surret". Det verkar som om "vi körde surret" används främst i konversationer med ett särskilt syfte, typ raggningssituationer, eller om man ska ordna upp nåt.
• svarvare: ungefär som den ostekiga killen i exemplet ovan. Bär tanktops, har tribaltatueringar och spelar innebandy. Oftast mycket hårprodukter. På ett ungefär. Typ som en dokusåpakille.
• tischa: t-shirt.
• trockor [tråkker]: trosor. Kanske inte så vanligt. Också fult.
• tuben/tricken/sossesnöret: tunnelbanan. Har för mig att übertricken är Saltsjöbanan. (Robert?)

Det var väldigt svårt att förklara vissa ord. Om det är någon som har något att tillägga, så varsågod. Återkommer eventuellt med fler ord.

Noterat av mejerinörden

Tetra Paks Brik är mycket mer praktisk än Elopak som Skånemejerier använder. Detta gäller särskilt trögflytande produkter som yoghurt och fil. Dessutom är Briken lättare att platta till när man ska slänga. Vad är det det heter? Man blir inte profet på hemmaplan. Typ. (Tetra Pak är ju ett lundaföretag.) 1-0 till Stockholm. 1-1 egentligen, Skånes stränder är bättre.

Midsommarhelgen

Hade en jättetrevlig midsommar ute på Ingarö. Vi åkte strax efter tio och slapp det mesta av bilköerna. Vi hann med ett dopp före sillunchen (årets första!), sedan kom resten av gästerna och då blev det mat. Eftersom det var så himla fint väder gick vi ner till stranden igen och låg där hela eftermiddagen. På kvällen grillade vi och satt ute och pratade hela natten. Ett tag lackade jag rejält på myggen som kalasade på mig, men jag kunde bortse från det efter ett tag. Det går liksom inte att låta bli att skratta åt Jonas när han showar. Dagen efter räknade Anders till åtta myggbett på min ena fot, som såg ut som en klumpfot hela helgen.

Efter lite städning åkte vi till stan igen. Det blev en lugn lördag och på kvällen gick vi som sagt på Springsteenkonsert. Vi hade tänkt ta en drink på Gondolen efteråt, men det var stängt och vi fick nöja oss med att kolla på utsikten. Riche var också stängt och det var fullt på Berns så det blev en glass på McD istället. Inte riktigt samma sak, fast gott ändå.

Igår åkte vi till Roberts föräldrar för att lämna bilen som vi lånat. Det blev en slö dag med poolhäng och en massa mat - folk över 40 fikar som galningar, det är tydligt.

"Jesus is still my homeboy"

Lite sömnigt Springsteenskvaller innan jag törnar in. Det var kul att gå på konsert men eftersom jag inte känner till Springsteens musik så var det lite trist ibland. Det kändes som om alla runt omkring mig var med i en klubb vars regler jag inte kände till.

Det spelades tydligen två låtar som var väldigt oväntade och som var smått sensationella, åtminstone för en inbiten fan. Det var "Walk Like a Man" (som inte spelats live sedan 1988) och "Blinded by the Light". Om det nu mot förmodan är någon som är en inbiten fan så kan denna någon sålunda vara avundsjuk på mig. Det var dock bortkastat med sådana rariteter på mig. Den i mitt tycke roligaste stunden var när hela Hovet sjöng "Helan går" för mr Bruce.

Var ganska trött efter fredagens begivenheter och var farligt nära att somna i slutet av mitten på konserten, då jag inte kände igen en enda låt. Det, mina kära vänner, hade varit en dyr tupplur. Blev som tur var uppiggad av Bruces braiga mellansnack. Nu är det dock sovdags.

Mera mat

Dagens diplomatkrig (med hög fniss- och förolämpningsfaktor): det mellan Italien och Finland. Tekniskt sett började det väl inte idag, men ändå. Italienskt uttalande, följt av finländsk replik. Inte nog med att Berlusconi hånade det finska köket, han sade tydligen också att "jag fick använda all min playbokteknik" för att övertyga Tarja Halonen om att EU:s livsmedelsmyndighet borde ligga i Parma. Om jag hade varit fru Halonen hade jag varit rejält förolämpad över detta uttalande, men å andra sidan har hon kanske överseende med italo-drumlar som Berlusconi. Finländarna var uppenbarligen inte sena med att dissa italienska specialiteter som soppa på komage, men jag har inte läst några finländska reaktioner på playboy-uttalandet. Det hade varit desto intressantare. Man kan ju tänka sig att en kvinna som har blivit president borde ha integritet nog att inte falla för playboy-smicker, men man vet aldrig.

Har nu genomfört alla inköp inför midsommar: ett par örhängen, massa öl, lite vin och groteska mängder mat. Det är tydligt att man inte ska gå och handla med tre hungriga killar. Om stugan blir belägrad så är det nog ingen fara, vi lär klara oss i minst en vecka eller så. I morgon förmiddag bär det av till Ingarö, som jag nu har lärt mig är en del av Värmdö. Planen är sillunch (lax för min del, har fortfarande inte vuxenpoäng nog för att käka sill), bad, grillning och festande. Så nu är det over and out för min del. Glad midsommar på er!

Dagens

Dagens dilemma: ska jag följa med på Bruce Springsteen-konsert eller ej?
För: det är kul att gå på konsert. Det är ännu roligare eftersom jag känner folk som faktiskt vill gå på den men inte har möjlighet.
Emot: jag har aldrig någonsin lyssnat på BS och vet inte ens om jag gillar musiken. Tänk om det blir jättetråkigt?





Dagens depp: jag måste nog gå till Arbetsförmedlingen.

Dagens djur: äcklig och farlig spindel på intåg till Sverige. Säkert att det inte är ett aprilskämt?

Ekipering + Ingarö

Läste i dagens DN att H&M antagligen ska börja sälja skor. Jag är nyfiken. Tycker att klädkedjorna (som TopShop och Zara) ofta har ganska fina skor. Igår hittade jag t.ex. ett par skor på Zara som skulle passa ypperligt till min mintgröna kjol. Men jag har redan skor att ha till och måste bara hitta en lämplig överdel. Det är dagens uppdrag.

Nu verkar det ha slutat regna och då kan jag ju snart ge mig iväg. Det har varit så fint väder de senaste dagarna att det kändes fullkomligt osannolikt att det regnade i morse. Jag hoppas på fint väder på midsommarafton - det verkar inte så kul att vara i skärgården om det regnar. Egentligen skulle vi till Väddö precis som förra året, men det blev ändrade planer och nu verkar det som om vi åker till eh, jag vet inte riktigt. Ingarö var det nog. Roberts kompis föräldrar har en sommarstuga där. Det är väldigt speciell sommarbostadsbebyggelse där, känns som en liten 60-tals radhusby för semesterfirare.

Vi var där (Ingarö alltså, om det nu var där vi var) och badade förra året och det måste varit en av årets härligaste dagar. Egentligen skulle jag jobbat då, men jag sjukanmälde mig... Hrm. Jag försvarar mig med att det var första gången någonsin jag sjukanmält mig utan att vara sjuk. Jag blev så himla glad eftersom det var sandstrand - har väldigt svårt för östkustska klippor, det gör ju ont, man skrapar sig och man kommer varken upp eller ner ur vattnet - men det var så himla mycket folk på stranden att vi traskade iväg till några klippor i alla fall. Det var det dock värt eftersom det knappt var nåt folk där. Återigen apropå klippor så minns jag t.o.m. en dag när jag vägrade att bada överhuvudtaget eftersom det är så obehagligt med slippriga och vassa klippor. Det ska vara playa. P som i platt och playa.

Svettigt

Efter att ha skrivit och mailat två jobbansökningar ansåg jag mig vara klar för dagen och stängde av de gnagande tankarna om att det hade varit bra, rent ut av lysande, med ett jobb. Sen gick jag ut och solade i Tessinparken. Eftersom jag är så blek tycks jag enbart reflektera solen, för jag blir minsann aldrig brunare. Blir smått bitter av tanken på att vissa hade blivit bruna som pepparkakor på samma mängd soltid.

Tillbringade tre timmar i gassande solsken (bredvid två bögar med avklippta jeansshorts) och tog sen, något svettig och solkrämsluktande, tunnelbanan in till stan. Gick av på T-centralen och på Sergels torg såg jag en något dimmig herre lyfta upp ett av de galler som ligger precis vid utgången från tunnelbanan. (Vet inte vad gallren är till för, det kanske är en form av avlopp för att hindra vatten och skräp från att komma in.) Jag har ingen aning om vad han letade efter där, kanske hade han sitt lilla förråd där. Eller så letade han bara efter en fimp som han kunde återanvända. Möjligen hallucinerade han. Det stod några bleka kids och hängde utanför Burger King och jag undrade om inte sommarlovslediga barn borde sola eller spela fotboll i stället för att hänga med knarklangare.

Igår köpte jag ett par jeansshorts (überkorta, typ hotpants) på Zara, men upptäckte tyvärr att de var för stora och måste lämnas tillbaka. Gick till H&M i Gallerian eftersom jag sett ett par i liknande stil där. Provade dem, men jag är osäker på om jag gillar dem fullt ut. Letade även efter en billig liten trasa som jag kan ha på mig till min mintgröna kjol på midsommar, vilket är mitt evighetsprojekt. Jag gillar kjolen men den är svår att matcha. Min shoppingdesperation stegrades, dels eftersom jag vill hitta de perfekta shortsen + matchande top till kjolen, dels eftersom jag egentligen inte bör gå och köpa kläder för mina små stipendieslantar. (Nej, det var inget stort stipendium.)

Gick till Zara och fick nästan psykbryt av kön där inne. Hittade fler kläder jag vill ha men inte har råd med och fick grav shopping-angst. (För övrigt tycker jag att vissa delar av Zaras sortiment är omotiverat dyrt.) Lämnade därför alla paltor åt sitt öde, struntade i att slinka in på Champagne, och tittade argt på alla förbipasserande med fina kläder.

Det allra värsta är dock när man vet vad man vill ha, i klädväg, och inte hittar det någonstans. Jag önskar att jag vore bra på att sy. Då skulle jag ha en grym garderob. I morgon tänkte jag repa nytt shoppingmod och kolla in Jus rea. Sukta kan man alltid.

Bloggförmågor

Läste på Diagnos att Sigge Eklund börjat blogga. Kan bli intressant.

Efter klagomål på de torra Quantum Diaries så länkar jag istället direkt till min favvoblogg bland dem; Caolionn. Snart post-doc på CalTech och född -78. Oh my. Prestationsångest.

Mulberryfeber

Blir smått förväntansfull inför tanken att Cissi kanske kan skaffa mig en äkta Shanghai-isk Mulberryväska, modell Roxanne. Så snygg!

Gammal i gamet

Läs DN:s artikel om gaming och känn dig väldigt, väldigt gammal. E-sport? Det var ett nytt ord för mig i alla fall. Jag har fått intrycket av att min (vår) generation är något av en mellangeneration när det kommer till IT och datorer. Ingen utpräglad IT-generation som är uppvuxen med mobiler och datorer sedan spädbarnsåldern, men inte heller helt clueless som vissa, något äldre, verkar vara.

Igår ägnade vi oss åt solsport och kubb på Djurgården. Det spelades en evighetsvariant av kubb som jag aldrig har varit med om innan. Det stannade till några turister i fotriktiga sandaler som tittade intresserat på våra ansträngningar att slå ner små träbitar i gräset. Jag förstår dem. Kubb är en märklig och smått uttjatad sysselsättning, men eftersom gårdagens omgång var årets första så var det kul.

Kvällen blev lugn och tillbringades med enkel förströelse i form av Wimbledon - en synnerligen menlös film. Det var länge sedan jag såg en film som var så förutsägbar. Jag blev nästan chockad över att han (ett gammalt tennisproffs som ingen tror ska vinna, allra minst han själv) faktiskt vann prinsessan och hela Wimbledonpokalen. Det var så oförblommerat sentimentalt.

At War with the Everyday World

Hoppsan, tredje inlägget i bloggen för idag. Det blir så när jag sitter och söker jobb, för det är så himla tråkigt. Tror ni det är ok att skriva "ge mig ett jobb för jag vet att jag skulle klara av det mycket bättre än de ärthjärnorna som sitter där för tillfället"? Det är så frustrerande att sitta och vända in och ut på mig själv för ett litet tråkigt jobb som telefonist som jag egentligen inte vill ha och som jag inte kommer att få eftersom jag inte har någon erfarenhet. Jag blir så trött på alla simpla jobb som kräver erfarenhet - hur pass svårt kan det vara att lära sig en töntig telefonväxel? Ge mig ett jobb bara.

Risken finns att jag en dag blir som Michael Douglas i "Falling Down" och löper amok om jag inte får ett jobb en dag. Kanske tar UD:s chef som gisslan och kräver att få börja arbeta där. Vem vet. Goran, den gamle räven, har visserligen utlovat några nya jobb. Men jag tror det när jag ser det. Dessutom trodde jag det var passé att låta expandera den offentliga sektorn för att skaffa jobb till folk. Se hur det gick för alla kvinnor som började jobba i den offentliga sektorn på 70-talet. Slitiga jobb och dåligt betalt. Nu är kanske inte tanken att den offentliga sektorn ska växa utan att ny arbetskraft ska ersätta gammal, men jag är ändå skeptisk. Sånt där brukar bli kostsamt och svårt att hantera. Se bara på myndighetsflyttningarna på senaste tiden.

Dyrt att köpa lägenhet i Stockholm? Jo tack, jag vet, jag kollade precis i Metros bostadsannonstidning. Deprimerande är bara förnamnet. Tur att jag kan tjuvbo här ett tag då.

Fashion Statement

Glömde visst. Men nu måste det skrivas.

Efter att ha läst ungefär en miljon små svenska "modebloggar" med tjejer som berättar vad de har på sig för kläder för dagen (herregud, hur orkar man?!) och skriver om mode (det mesta kan redan läsas i Aftonbladet, Elle eller i Ebbas blogg, men ok, det är ganska roligt), så vill jag bara ta tillfället i akt och säga att för det första är kilklackar så jävla ugly och för det andra är Frye's ännu jävla fulare - så sluta höja dessa fula klumpskor till skyarna!

Galne grannen

Jag och Robert brukar fundera över om han som bor ovanför är psycho, skådis eller knarkare. Om man är hemma på dagen kan man nästan alltid höra honom skrika och gapa, ungefär som om han bråkade med någon. Men man hör aldrig någon svara tillbaka. När vi går och lägger oss, vid midnatt nån gång, börjar han ofta spela musik, tappa föremål i golvet eller något annat störigt. Att han skulle vara skådis är väl numera uteslutet; utbrotten har varit så frekventa och hållit på så länge att det inte är rimligt. Han skriker ofta "jag står inte ut längre" och låter allmänt obehaglig. Jag är ganska nyfiken på vem det är och funderar lite smått på att gå upp och ringa på. Fast det vågar jag nog inte.

Dagens lärdomar

1. Ha högre solskyddsfaktor på dig än vad du tror att du behöver - jag är nu vackert skär på armarna.
2. Jogga inte på Gärdet mitt i stekande eftermiddagssol - det kändes som att vara ute på en sjukt varm prärie eller savann eller nåt annat hett och gräsaktigt ställe.
3. Läs inte någon av Bret Easton Ellis böcker på svenska. Jag har aldrig varit med om maken till dålig översättning! Glamorama var ett skämt, och American Psycho verkar inte mycket bättre. Skäms på sig, Einar Heckscher! Vad sägs om "[h]an ger mig handflata plus fem"? Hysteriskt roligt. Första svenska utgåvan kom ut 1991, det är ändå inte så länge sen. Man tycker att en översättare skulle ha lite koll på slang och hur man ska översätta det. Men om man använder "tolva" som skällsord är man nog hopplöst förlorad. En annan sak som är rolig, som Heckscher dock inte har att göra med, är tidsfaktorn. Bäste Bret skrev ju om saker som var stekiga på den tiden, men att skriva om dyra freestyles och hemmasolarier känns ju sådär fräscht anno 2005.
4. Skaffa ett glassigt jobb och åk på schyssta resor.
5. Gärdet är bra att bo på! Vi grillade och drack rosé med Fredric och Katarina i Tessinparken igår kväll. Trevligt.

Om det är någon som planerat att komma till Stockholm den närmaste tiden så hade Stockholm City nyligen två artiklar om boende: på vandrarhem och i skärgården.

Desperate Housewife

Att inte ha ett jobb och att inte känna någon här gör att jag är hemma ganska mycket. Än så länge klagar jag inte, men ibland får jag lite hemmafru-vibbar. Särskilt igår när jag först gick och lämnade Roberts blazer på kemtvätt och sen handlade mat. Sist men inte minst så städade jag lite. När jag packade upp maten tittade jag på kvittot och ojade mig över att allt är så dyrt i Stockholm och kände mig ännu mer som en kärring. Men jag kan liksom inte sluta tycka att det är dyrt här, inte ens tredje sommaren i Stockholm (andra på heltid) har vant mig vid det. För det är dyrt. Prisextra är den enda affären man kan gå till utan att börja gråta till när man ska betala, och detta säger jag som brukade handla på Konsum - a.k.a. dyraste affären i Lund.

Dagens to do lista:

• joggingtur på Gärdet
• lämna en jobbansökan
• skriva en jobbansökan (blä)
• läsa "Democratic Legitimacy"
• planera matinköp (se, hemmafruvibbar igen)
• försöka sola lite i Tessinparken

Den gångna helgen

Nu har jag tillbringat min första helg i den kungliga hufvudstaden. Vädret kunde ha varit bättre, särskilt eftersom tiden till stor del fördrevs på en båt. Lördag förmiddag ägnade vi mest åt att läsa DN och packa, och vid två-tiden blev vi hämtade av Fredric och Katarina. Vi styrde kosan mot Systembolaget där killarna hade beställt en monstruöst stor Moët & Chandon i present till Anders. Lådan där flaskan förvarades döptes raskt till spädbarnskistan och sen gick vi in på Prisextra och handlade lunch.

Vi var sex personer i bilen och jag som satt i baksätet blev smått irriterad på Robert när han frågade om han kunde flytta bak sitt säte litegrann, medan vi fyra där bak inte kunde röra vare sig armar eller ben. Hela vägen till Vaxholm satt jag och tänkte tvångstankar om att dörren skulle flyga upp (eftersom jag satt helt inpressad i den) och jag skulle trilla ut och dö. Sen kom Frans på den geniala idén att man faktiskt kunde låsa dörren.

Jag klarade mig oskadd hela vägen fram till Vaxholm där vi kunde lasta ombord våra grejer på båten (Roberts föräldrars båt). Vi åkte tillbaka till Stockholm, men vattenvägen denna gång. Vi åkte in i Djurgårdskanalen och stannade sedan utanför Sjöhistoriska och lunchade på fyllda baguetter och rosé. Det var mulet och inte så överdrivet varmt, men det regnade åtminstone inte. Sen tuffade vi vidare och på vägen till Värmdö kom vi ifatt Peter, Anna och Måns på Peters pappas jättestora segelbåt.

Efter att vi lagt till och snabbt bytt om inför kvällens fest förfestade vi lite på segelbåten. Anders, kvällens värd, tillika födelsedagsbarn, undrade var vi blev av och kom ner till båtarna. Efter lite mer rosévin gick vi upp till huset. På vägen korsade vi en hage med två söta små ponnier, vars ägarinna varnade oss för dem. Den lilla bruna ponnyn kunde få för sig att sparka en eftersom den troligen led av mindervärdeskomplex. Jag tror att det var flera av festdeltagarna som fick uppleva detta på nära håll senare under kvällen.

Vi trillade in ganska sent i jämförelse med de andra gästerna, så vi fick tyvärr inte så mycket mat i magen. Sen var det helt enkelt fest i några timmar, ni vet. Jag och Robert gick och lade oss ganska tidigt och missade en del av händelserna på småtimmarna. När Katarina och Fredric droppade in några timmar senare fick vi bl.a. reda på att det varit snudd på porrfilmsinspelning i bubbelpoolen. Alltid ska man missa the action. Robert står dock i tacksamhetsskuld till mig efter att jag räddade honom från att trilla i vattnet. Han skulle hoppa över från bryggan till båten och hamnade fel, varvid ena benet var inne i båten, andra i vattnet, och rumpan vid fören, farligt nära vattenytan. Som den rediga person jag är lyckades jag få tag i byxlinningen och hiva upp honom på däck. Vet inte hur jag lyckades med det utan att själv trilla i plurret. Betänk att jag var under the influence.

Sen började det jobbiga. Efter att Fredric och Katarina gått och lagt sig (efter mycket om och men - inte helt lätt att bädda rätt i en båt) kunde jag inte somna om. Jag låg och stirrade upp i glastaket och såg hur det blev ljusare och ljusare, och det regnade obönhörligen hela tiden. Det var som kinesisk vattentortyr. Vid fem eller sex stack Fredric och klockan sju bestämde jag mig för att inte försöka sova längre. Fredric dök upp igen två timmar senare, förnöjt drickandes på en Cola Light som han hade hittat i husets jordkällare.

Det var mycket allmän tandagnisslan över huvudvärk och illamående, fast själv mådde jag ganska fint. Däremot var jag på ganska dåligt humör p.g.a. sömnbristen och hungern. (Jonas: "Ja, på min 25-årsfest var det minsann ingen som gick hungrig".) Vi lyckades dock sova några timmar på förmiddagen och kunde sedan ge oss iväg utan risk för rattfylla (nåja). Hamburgarna i Vaxholm var det godaste jag åt på hela helgen. När vi var tillbaka i Stockholm vid halv tre somnade vi som stockar på soffan. Vid åtta-snåret blev det mer hämtmat, lite film och sen somnade jag som en klubbad säl igen.

Tågvedermödor

Min sista dag i Lund var jag mycket nära att bryta ihop. Jag hade mycket mer kvar att göra än jag trodde och var verkligen ute i sista minuten. Hela vägen till stationen (med fullpackad 60 liters-ryggsäck och två mindre väskor) mumlade jag "käregodegudgörsåatttågetärförsenatkäregodegudgörsåatttågetärförsenat". När jag svajade in på stationen så var tågets avgångstid faktiskt uppskjuten med en halvtimme. Nu tror jag ju inte att mitt svettiga mumlande hade något med saken att göra, och otacksam som jag är blev jag ju snart irriterad över att tåget inte kunde rulla iväg när jag hade kommit ombord.

Lokföraren upplyste oss om att en "mansperson" befunnit sig på spåren och polisen ville inte släppa igenom någon trafik vid olycksplatsen. Vi stod på Lunds station i en dryg halvtimme, och sedan körde vi till Teckomatorp där lokföraren hoppade ur förarhytten och sprang längs med tåget för att sätta sig i förarhytten i andra änden. Sen körde vi till Eslöv via ett annat spår än det vi skulle kommit på, och lokföraren hoppade ut för att ännu en gång byta förarhytt. Allt för att vi inte fick köra direkt från Lund via Eslöv.

87 minuter (!) efter det att tåget skulle lämnat Lunds station befann vi oss alltså i - Eslöv. Jag kände mig smått desperat, eftersom de ordinarie fyra timmarna på tåget brukar vara nog för att irritera mig. Som tur är hade jag tagit en åksjuketablett (med röd varningstriangel på) som man blir ganska borta av, så jag sov genom hela fruktansvärda Småland. Spädisen i sätet framför tyckte minst lika illa om att åka tåg som jag, tyvärr. Den började protestgnälla och lyckades snart få med sig en annan liten unge i sin klagan; en skriande kör som inte ens en åksjuketablett låter en slippa.

Tåget var mer eller mindre fullsatt hela vägen upp. Jag hade dock begåvats med en ledig plats bredvid mig, vilket jag fick njuta av hela vägen upp till Linköping. Där klev en mobilpladdrande tjej ombord, trots att konduktören mycket bestämt påpekat att hela tåget var fullt och inga nya passagerare fick gå ombord, såvida de inte bokat plats redan. Jag stod inte längre ut i ljudavfallet och flydde till bistron. Till min stora glädje fick jag reda på att man tydligen kan betala med kort där (har alltid föreställt mig att man inte kan det, vet inte varför) och dagens lunch var räddad, ca fem timmar försenad.

Jag var så lättad när jag äntligen fick stiga av tåget from hell.