En arbetssökandes trauma

Det är sånt här som gör att man åldras i förtid. Det är definitivt inte nyttigt med den här sortens höga adrenalinnivåer.

Igår, vid halv fem ringde Adecco Student och ville att jag skulle komma på intervju för ett extrajobb. Idag. Klockan halv elva. Klädd i kostym/dräkt.

Jag visste ju när jag sökte jobbet att det innebär att man går klädd i kostym, men jag inbillade mig att jag skulle få lite mer tid på mig att införskaffa den. Jag ringde R, my dear business coach, och vi träffades på Gallerian. Gissa om jag blev sur när han sade att det är mest affärsmässigt att ha svart kostym. Jag tycker det är så himla fult med svarta kostymer i billiga material och jag vantrivs verkligen i svarta standardkostymer. Vi gick runt i en massa affärer och allt var så fult. Jag mådde psykiskt dåligt av att behöva lägga en massa pengar på en svart kostym som jag inte ens ville ha. Jag fick nästan panik när R sade att jag hade 45 minuter på mig att hitta något innan affärerna stängde. Då gick vi in på H&M, kära gamla H&M, och jag hittade naturligtvis en svart kostym i ett ganska bra material och för ett löjligt lågt pris. Till min stora lycka var kavajen snedknäppt med dolda knappar, men ändå affärsmässig. Jag strök en skjorta, putsade mina skor och bestämde vilka örhängen jag skulle ha. Så långt allt väl alltså.

Idag gick jag upp i god tid och kollade upp hur dags tunnelbanan gick. Överlade med mig själv huruvida jag skulle ha ögonskugga eller ej och påminde mig själv om att alla tror att jag är minst tre år yngre än vad jag egentligen är. Det blev alltså ögonskugga. Traskade ner till tunnelbanan och upptäckte med fasa att mitt tåg uteblev. Ny överläggning: vänta på nästa tåg (tajt med tiden) eller ta taxi? Jag beställde en taxi. Taxin kom dock inte förrän efter elva minuter, så jag kunde lika gärna ha tagit tunnelbanan. Sprang i regnet till Adeccos kontor, presenterar mig för tjejen som öppnar dörren och frågar efter fel person!

Fatta! Jag är försenad och säger hennes namn fel! Jag var jättestressad över det här med tunnelbanan och taxin, så det var naturligtvis därför jag inte kom ihåg hennes namn korrekt. Men ändå. Det får man bara inte göra. Intervjun gick nog ganska bra och hon sade att jag såg representativ ut, men jag har inte så höga förväntningar på att få jobbet. Hon skulle höra av sig nästa vecka, så det är bara att vänta och se. Nu ska jag äta frukost och försöka lugna ner mig litegrann (mina händer darrar fortfarande av stress och det bor en fjärilsfarm i min mage), sen är det dags att gå till jobbet och servera stöl.

En mansgris träder fram

Lars Engström är chefsrekryterare och har skrivit boken "En sexists bekännelser". Om jag har förstått saken rätt så skriver han utifrån sin egen erfarenhet om de attitydproblem som råder gentemot kvinnor inom näringslivet. I SvD:s miniintervju erkänner han att "[j]ag har tyckt att män är bättre än kvinnor och sagt saker som att 'det ska vara en riktig karl på det här jobbet'". Engström säger också att män använder sig av härskartekniker, precis som många kvinnor redan har påpekat.

Jag läser med viss förvåning svaret på frågan om hur man får till stånd en förändring. Svarar han att man ska anlita jämställdhetskonsulter eller anställa fler kvinnor? Nej, man ska anställa en 30-årig kille (!) från Handels (!) som ska ges stora befogenheter att driva dessa frågor. Ursäkta mig, jag har inte varit vaken så länge, är det fortfarande år 2005? Eller har vi gjort en plötslig tidsresa till en tid då nyexade killar från Handels är jämställdhetens främsta fanbärare? Duger det inte med en tjej från Handels? Eller, men nu tar jag snart i så jag spricker, någon som har kompetens inom både ekonomi och jämställdhetsfrågor? Eller så är det helt enkelt så att Engströms svar speglar den verklighet hans bok handlar om. Män tar bara andra män på allvar.

Det är intressant (alternativt sorgligt) att hans bok förmodligen kommer att göra mer för att väcka en slumrande jämställdhetsdebatt i näringslivet än vad enskilda kvinnors vittnesmål om diskriminering någonsin gjort. Han är ju man, han är ju objektiv.

Skyldig

Dagens erkännande:

1. Jag vet inte vad podcasting är. En castad i-pod? "Nisse, den här ajpådden tror jag skulle passa dig." Jag ska nog ta reda på det strax. Det känns otidsenligt att inte veta.

2. Jag är 26 år (och tjej) och har aldrig ägt en foundation. Jag är inte helt säker på att jag skulle veta vad jag skulle göra med den.

3. Idag har jag inte gjort ett skit för att hitta ett jobb. Jag har bara varit slagen till marken av min egen handlingsförlamning.

Titta, en kändis!

Det blev fest igår trots allt. F:s föräldrar har en rätt snygg lägenhet på Östermalm. Det är föräldrarna som har det snyggaste cityboendet. De säljer villorna och köper sig saftiga lägenheter för pengarna. Eller borde jag skriva våningar. Det säger man här i Stockholm.

Nån hade beställt bord på Sturecompagniet och jag trillade in där, naturligtvis nyktrast av alla. Har man jobbat till 22 så har man. På vägen dit sade K till mig att jag var tvungen att halsa en öl eftersom jag annars skulle tycka att alla där var drägg. Jag avböjde ölen, fast när jag kom dit så fick jag erkänna att hon hade rätt (men jag tycker det känns sådär att gå och halsa en öl typ mitt i stan, och särskilt sådär när man har jobbat i tio timmar).

Det var jätteroligt ett tag, men sen nådde alla andra en helt annan nivå på berusningsskalan än jag själv. Det var hett som i helvetet och det var så himla mycket folk som knuffades och trängdes, speciellt de korta tjejerna. Min hypotes är att korta tjejer är aggressiva på krogen för att kompensera för sin ringa längd. Irriterande är det i alla fall.

Innan jag och R åkte hem hände en rätt rolig grej. Jag stod och pratade lite med L när en jättelång man klev förbi oss och nöp L i näsan, gjorde tummen upp och skrattade jättemycket. Jag känner inte L så jag tänkte att de kanske var vimmelbekanta, men efter ett tag sade L förvånat: "Såg du? En kändis nöp mig i näsan!". Kändisen i fråga var Anders S. Nilsson, programledare för Parlamentet.

Idag har jag och R gått på stan. Jag har förtvivlat letat efter ett par stövlar och en vinterjacka, men hittar inte något som matchar smak och budget. Dagens kändisspaning består av Arne Hegerfors med barnbarn (?) i hörnan Birger Jarlsgatan/Kungsgatan och Sofi Fahrman på Mocco. Som den lantis jag är tycker jag fortfarande det är lite anmärkningsvärt så många kändisar man springer på här. Alla bor verkligen i Stockholm. Jag har t.ex. sett Carl Philip med flickvän promenera på Gärdet, och Joe Labero tala i mobiltelefon utanför Takeushi. Hihi. Och just det ja, Madeleines pojkvän bodde ju granne med R innan, så jag har sett Madeleine också. (Stor bil hade hon, lämplig att stoppa in alla sina shoppingpåsar i.) Nu kvarstår bara Vickan i min kungliga countdown.

Dra på trissor

Jag ska jobba typ strax. Det suger xxxx. När jag trillar hem strax efter 22 i kväll ska jag antingen gå på fest eller blogga om Östermalm goes Nova (stora nyheter i Östermalmsnytt HAHAHA). Med tanke på min nuvarande dagsform lutar det åt att stanna hemma och sura lite.

Fatta så mycket folk det är som är ute och går på Gärdet och vid Djurgårdskanalen klockan nio en lördagsmorgon. Bland annat jag, fantastiskt nog. Fetmaempidemin tycks inte överhängande här inte. Det finns oroväckande många pigga kärringar.

Länge leve kolhydraten!

Ner med Atkins! Brödet regerar! Se själva i DN på stan. Där får man också lära sig att det krävs degrum för att krogar ska få lov att servera bröd. Det låter nästan lika dumt som danstillstånd, vilket redan har behandlats i ett klassiskt reportage. (Hittar inte det, men här är prov på något liknande i Nöjesguiden.)

Tanten tigger smisk

Presumtiv chef: "Nu låter det kanske som att jag förespråkar svenska som modersmål och till viss del är det faktiskt så. Jag ska inte förneka att de har lättare för sig; när man sitter och skriver protokoll måste man vara medveten om ordens betydelse. Men jag räknar skånska som svenska."

Ren och skär mobbning.

Paradise Hotel

Ja, jag har faktiskt sett ett och ett halvt avsnitt av denna säsongs Paradise Hotel. Igår introducerades utvikningsbruden Natascha (och några andra men de är bara utfyllnad, det verkar än så länge som om tv4 har byggt upp hela serien kring Natascha och hennes dräglande hantverkarkillar från landet/förorten - Natascha alone besitter ju tillräckligt mycket boobs för att fylla en rätt stor tuttkvot) och hon fick svara på vad hon tyckte om de andra deltagarna. (Ungefärligt citat.)

- Jaa, de andra var jättesnälla och gulliga. Jag var lite rädd för att det skulle finnas några onda feminister.

Så. Jävla. Roligt.

Önsketänkande

För max femte gången i mitt liv önskar jag att jag hade körkort.

Kan man ljuga om att man har körkort?

Kan jag utelämna det i min ansökan och hoppas på att de tror att jag har körkort då?

Verkar jag tillräckligt kompetent och charmig för att de ska vilja anställa mig ändå?

De kanske t.o.m. betalar min körkortsutbildning.

Alternativt: hinner jag ta körkort på en månad?

Ha.

(Intressant hur jag börjar inbilla mig att jag har fått jobbet så fort jag har läst annonsen.)

Cykeln, min nallebjörn

Min första tanke när jag vaknade i söndags var varken "shit, hoppas att jag inte gav 120 spänn i dricks" eller "varför snodde jag med mig en cykel i morse utan att ens cykla på den", utan "hur kunde jag beställa Cosmopolitan på Berns?". Cosmopolitan kan ju faktiskt vara den töntigaste drinken någonsin att beställa. Den signalerar alltför tydligt att man är en girlpower-tjej som har överkonsumerat SATC. Tyvärr. Min nästa tanke var "jag tror jag dör".

Jag kunde varken titta eller blunda.
Jag kunde varken ligga/sitta eller stå.
Jag kunde varken äta eller kräkas.
Kort sagt, jag var i bakfyllelimbo.
Ingenting känns bra och det finns inget man kan göra åt saken.

Det var 25-årsfest i lördags och vi började med förfest här hemma. Utan att gå in på detaljer kan kvällen sammanfattas med: alltför mycket sprit. L och hennes kompis hade abonnerat Ove med skägget och i baren serverades alkohol till självkostnadspris. Det (självkostnadspriset) hindrade inte mig som förmodligen drack fler drinkar än jag någonsin gjort under en och samma kväll på ett uteställe.

Jag fyllebondade med Roberts kompis ex, som jag har träffat ungefär två gånger innan - förra sommaren.
Hon: "Vad roligt att se dig, jag har saknat dig!" (Inte så troligt)
Jag: "Ja, vi måste ha tjeeejmiddag!" (Varför säger jag sånt här)
Eh.

Jag minns att jag står och pratar med en kille från Lund och han jobbar med nåt vansinnigt tråkigt, typ fastighetsförvaltning. Han kläcker ur sig att det är synd att jag har pojkvän och jag känner att det är dags att dra vidare. Lite senare ser jag att han står och pratar med en tjej och jag går fram och säger nåt i stil med "men nu har du ju fått nån på kroken". Varför, varför?

Vet inte hur vi kommer till Berns men tydligen är vi där eftersom jag har ett kvitto därifrån. Fyra centiliter sprit är precis vad man behöver klockan halv tre på morgonen. Verkligen. Jag och R pratar om att gå vidare till Köket men tappar bort varandra (!) på vägen. I fyllan och villan lyckas jag ändå hoppa på rätt buss, håller på att bli uppraggad på bussen medan jag försöker låta bli att kräkas på min gigantiska halsduk och hoppar tack och lov av på rätt hållplats. När jag är uppskattningsvis 200 m från bostaden går jag förbi en ensam, olåst cykel som jag drar med mig till porten och uppför trappan. Eftersom jag inte har några nycklar på mig måste jag sätta mig utanför dörren (med cykeln i högsta hugg) och vänta på R, som sedan dyker upp ganska snart.

Min enda tröst är att jag får mail av typen "Kan du hjälpa mig att fylla i mina minnesluckor?".

Uppdatering: Ber om ursäkt för byte av tempus mitt i alltihop. Egentligen får jag krupp men jag orkar faktiskt inte ändra.

Varsågod

Här kommer en blogg till C och alla andra som gillar att diskutera utbildningspolitik och dylikt. Et voilà, rektorn för Stockholms universitet, monsieur Kåre Bremer. [Via Erik]

Zip-Lock och så vidare

Läser att det har köpts zip-lock-plastpåsar i Amerikat. Jag förstår inte varför det inte finns i Sverige. Det är så praktiskt. Fast när man slänger dem känner man sig mycket slösaktigare än om man slänger en vanlig liten plastpåse. Min mormor brukade alltid återanvända alla plastpåsar tills de var så feta och oljiga att jag kastade dem. Jag återanvänder aldrig plastpåsar (jo, zip-locks), mest för att jag brukar göra hårda knutar som jag inte får upp igen och så måste jag ta sönder påsen. (Jag menar små och genomskinliga, inte matkassar.) Jag vet att det är en av sakerna som R stör sig på med mig. "Är det här smart eller?" säger han och stirrar förebrående på mig. Han är så bra på att se förebrående ut.

Nu säger han att det finns återslutningsbara plastpåsar här, fast de är dyra. Jag har då aldrig sett dem.

Tjejer med minimorötter i zip-lock-påse på föreläsning är så mycket Kanada. När kommer minimorötternas genombrott i Sverige egentligen? Jag ska genast höra av mig till någon av mina kontakter på McD och köpa upp mig på en låda. Om jag enbart käkar minimorötter i en vecka (det är väldigt mycket morötter i en sån kartong) så måste jag väl ändå slippa äta grönsaker resten av året.

Igår kväll/i morse hittade [läs: stal] jag en cykel. Skriver mer om det i morgon, just nu behöver jag min skönhetssömn. Idag vaknade jag med brustna blodkärl runt ögonen och som alla kan föreställa sig är det vansinnigt sexigt.

I'm on my own

Besöket hos min arbetsförmedlare var rent ut sagt skrattretande. Efter informationsmötet igår hade jag faktiskt en försiktigt positiv inställning till det personliga besöket. Visserligen var det ju mest en massa snack om hemsidan och visserligen råkade han som höll i mötet inte helt oväntat demonstrera sin okunskap om hemsidan och datorer i allmänhet (det är nånting med människor över 40. De kan helt enkelt inte hantera datorer. Om någonting inte funkar blir de totalt handfallna och ropar "hjälp, hjälp!". De blottar en fullkomlig avsaknad av att kunna tänka i nya banor) men han hade ändå en ganska optimistisk framtoning och berättade att de har en massa pengar till arbetspraktik - det är ju Östermaaaalm.

Jag var hos arbetsförmedlaren i ganska exakt fem minuter. Under denna tid upprättade vi den mycket viktiga handlingsplan som jag ideligen blivit påmind om. Fast jag förstod inte att vi upprättat den förrän jag stod utanför dörren med tre papper med cirka tre meningar med tredubbelt radavstånd på. Det där formuläret som det var mycket viktigt att fylla i innan mötet hade hon inte ens frågat efter. Det står ganska exakt:

Behov
Söka arbete:
-behöver söka arbete (nähä?!)

Arbetsförmedlingens tjänster
Andrea har behov av Arbetsförmedlingens tjänster:
Söka arbete. (NÄHÄ?!)

Sökandes aktiviteter:
Senast 2005-11-18 samt 060118 redovisa sökta jobb till kundtjänst.




- Du känner till hur datan [sic!] fungerar och så va?
- Eh, ja.
- Bra, då behöver du inte komma hit mer. Du kan ringa in och rapportera.
...

- Jag undrar litegrann över det här med praktik...
- Ja, det har vi ju pengar till, så om du lyckas ordna fyra veckor på ett företag så du får in en fot där så är det jättebra.
(Funderar. Beslutar att inte påminna henne om att statsvetare oftast jobbar inom organisationer och offentlig sektor, eller att fyra veckors praktik nog varken gör mig eller en potentiell arbetsgivare särskilt upprymda.
- Ok.
...

- Jag ser här att du söker jobb som utredare och handläggare. Det finns ju några jobb här... Arbetskonsulent, t.ex. Du kan ju gå ut och titta sen.
- Mm.
(Kollar tjänsten som arbetskonsulent. Förutom att jag skiter i vilka jobb som andra människor ska söka så kräver tjänsten en socionomexamen och gärna tidigare erfarenhet av rådgivning till vuxna. )

I am the Mastermind!

INTJ -The Mastermind
You scored 18% I to E, 21% N to S, 66% F to T, and 47% J to P!

You are more introverted than extroverted. You are more intuitive than observant, you are more thinking based than feeling based, and you prefer to have a plan rather than leaving things to chance. Your type is best described by the word "mastermind", which belongs to the larger group called rationals. Only 1% of the population shares your type. You are very strong willed and self-confident. You can hardly rest until you have things settled. You will only adopt ideas and rules if they make sense. You are a great brainstormer and often come up with creative solutions to difficult problems. You are open to new concepts, and often actively seek them out.
As a romantic partner, you can be both fascinating yet demanding. You are not apt to express your emotions, leaving your partner wondering where they are with you. You strongly dislike repeating yourself or listening to the disorganized process of sorting through emotional conflicts. You see your own commitments as self-evident and don't see why you need to repeat something already expressed. You have the most difficulty in admitting your vulnerabilities. You feel the most appreciated when your partner admires the quality of your innovations and when they listen respectfully to your ideas and advice. You need plenty of quiet to explore your interests to the depth that gives you satisfaction.
Your group summary: rationals (NT)
Your type summary: INTJ

Det finns inget bättre sätt att fördriva tiden än att göra internettester. Man får utlopp för sin egoism på köpet. Allra helst när man publicerar testresultatet i bloggen sen. Ta personlighetstestet nu, jag vet att du vill innerst inne.

Word verification

Från och med nu måste den som vill kommentera något även plita ner de bokstäver som syns längst ner i kommentatorsfönstret - allt för att undvika spam.

Eftermiddagstvindikatorn

Jag börjar få obehagligt bra koll på eftermiddagsprogrammen på Tv 3. Alla slackers (och möjligen arbetslösa och studenter) bör veta vad jag menar. Red alert och ut med antennsladden, med andra ord. Idag har jag ju massor att göra. Hejdå Oprah, I miss you already.

Självinsikt

Åh, Bush är så smart när han tar på sig ansvaret för de federala myndigheternas misslyckande i samband med Katrina. Nu tar han udden av all kritik och får i stället en myndig och ansvarstagande framtoning, och ansvarstagande är precis vad alla vill se. Jag gissar att det är strategiskt mer riktigt att säga "ok, jag gjorde fel, nu ska jag lyssna på er och försöka göra något åt detta" än att spilla en massa energi på att skylla ifrån sig och framstå som en nonchalant, maktfullkomlig politiker. Om några år vill jag läsa Bushs politiska rådgivares memoarer - jag tror det skulle vara riktigt intressant. Slut på dagens utrikespolitiska kommentar.

Egentligen borde jag inte sitta här och blogga ihop amatörmässiga politiska analyser. Egentligen borde jag ringa på tre jobb idag. Det är därför jag bloggar. Att ringa på jobbannonser är min stora fobi. Första gången man ska gå till sin arbetsförmedlare ska man fylla i ett formulär där man bl.a. ska kryssa i vilka delar av arbetssökarprocessen man vill bli bättre på. Jag ska be att få gå en kurs i att ringa upp potentiella arbetsgivare. Iiiihhh.

Kristallen

Vi kollade på Kristallgalan i går kväll, och det var ungefär lika tråkigt som jag hade föreställt mig. Måste alla galor vara så utdragna? Tempo, tack! Måste de kvinnliga programledarna ha så fula klänningar på sig? Bättre design, tack!

Kattis "jag är framgångsrik programledare men ingen förstår varför" Ahlström såg ut som en SJP-wannabe och misslyckades fatalt. Sofia "jag ser otroligt förfärlig ut utan smink och byter efternamn titt som tätt" Wistam siktade på att se ut som en bedagad glädjeflicka och lyckades med bravur. Agneta "Snyft" Sjödin såg som vanligt ut som om hon shoppat upp halva beståndet hos Munthe plus Simonsen. Den där lilla blonda, käcka tjejen var den enda som hade något snyggt på sig och så vet jag inte ens vad hon heter.

Varför vann inte Rallarsving? Jag tycker det är skitkul. Parlamentet är så himla uttjatat. Fast de kanske inte ens tävlade i samma kategori.

Patriarkatet + (Fi) = sant?

Det är ganska ironiskt att Fi:s förslag om att avskaffa äktenskapet och inrätta en ny samlevnadsbalk som tillåter flera personer att leva tillsammans mycket väl skulle kunna utnyttjas för patriarkalt månggifte.

– En man som lever med åtta kvinnor i en patriarkal struktur, där mannen bestämmer och kvinnorna lyder, det är ju inte det vi är ute efter, säger Tiina Rosenberg.

Nej, jag förstår att det inte är det som Fi är ute efter. Fiskar Fi månne efter de polyamorösas röster? Det torde vara ganska oklart hur stor andel av väljarkåren som de polyamorösa utgör, men vem vet, kanske är det de som får in Fi i riksdagen. Men hur ska Fi egentligen utforma denna samlevnadsbalk så att den tillåter polyamor men förhindrar den förtryckande mannen att gifta sig med åtta kvinnor?

Fiasko börjar med fi. Ett sammanträffande? Det är synd att Sveriges första feministiska parti (nåja, så gott som) domineras av vänsterradikaler som anser att de viktigaste frågorna för Sveriges kvinnor är att äktenskapet ska avskaffas och att alla namn ska vara könsneutrala. Fi skulle kanske byta namn till Queerinitiativet.

Pragmatism framstår plötsligt som ett så vackert ord i mina öron.

I'd like to thank...

Tack vare StatCounter såg jag att en massa människor hittat hit från bloggarnas blogg: mymarkup.net. Tydligen hade Erik Stattin uppmärksammat min kommentar om Acne-jeansen. Det känns stort för en liten amatörbloggare som jag. Som mig.

Om jag hade varit lite cool hade jag naturligtvis inte nämnt detta alls.

El ritmo y el chefe

Neeej, nu håller jag på att paja min fina dygnsrytm som jag har kämpat med hela sommaren. Jag är kvällsmänniskan som vill vara morgonmänniska. (Jag är också den lata personen som vill shoppa och titta på tv hela dagarna.) Min chef håller hela tiden på och tjatar på mig.
- Andrea, visst är det mycket roligare att jobba kväll?*, säger han och tittar avundsjukt ner i vår dricksmugg.
- Mmm, men..., säger jag och drar den gamla vanliga visan om att jag gärna vill träffa min pojkvän ibland och därför föredrar jag att jobba dagtid.

Däremot har jag aldrig förklarat att jag fakiskt inte gillar att börja jobba kl. 15, även om det med pojkvännen naturligtvis är sant. Så här är det. Jag är lat och trött och får ingenting gjort innan jobbet. Därför är det lika bra att jag börjar jobba tidigt. Om jag slutar runt 23.30 så tar det minst en timme innan jag har varvat ner tillräckligt för att ens fundera på att gå och lägga mig. Även om jag får 200-300 kr i dricks under en bra kväll så kompenserar det inte riktigt för min dygnsrytm. Jag vill ju bara vara en sån som går upp klockan 8 på morgonen. Gärna 7, men nu tar vi baby steps här.

Jag längtar tills jag slutar på mitt jobb. Förutom att jag kanske kan bli en Svensson som jobbar kontorstid (jippi) så ska jag blogga en massa om min chef. Det vågar jag inte riktigt nu, men sen ska ni få veta allt om invandraren som blev C-kändis och wannabe i Stockholms nattliv. Mohaha. Ni ser de där orden i fetstil va? Det är nästan så att jag kan börja jobba på kvällstidningsredaktion.

*I somras jobbade jag nästan enbart 9-16 måndag till fredag eftersom restaurangen då hade lunchservering. Nu är lunchserveringen stängd för vintern och jag får bara jobba lite extra på à la carten under helger och kvällar.

Acne + (s) = sant

Ok, om Acne Creative ska sköta sossarnas valkampanj så vill jag att Goran och Anitra ska ha Acnejeans. Om de lyckas kränga på sig dem lovar jag att rösta på sossarna nästa år. OBS! Inget fusk med specialsydda modeller!

Så här är det

Jag hade tänkt skriva ett "Hej konsument"-inlägg men jag är för trött och så tänkte jag att det kanske var för självupptaget slash ointressant. Fuck det egentligen, det är ju min blogg! Hur som helst så orkar jag nog inte, men jag kan inte låta bli att få lufta mina åsikter om
1. Lila
2. Vinrött
3. Trumpetärmar
4. Träklackar

Vi börjar med lila. Lila är en färg som jag ofta dras till när jag kollar på kläder och som jag passar skitbra i, men det är numera empiriskt bevisat att jag aldrig använder lila kläder. Jag slängde fyra lila plagg när jag flyttstädade. Höstens utmaning är att inte gå i den lila fällan.

Sen har vi då vinrött. Om lila kan vara en fin färg i teorin, så är vinrött aldrig fint, varken i teorin eller praktiken. Det finns helt enkelt ingen hudton som inte skulle vara snyggare i en annan färg än vinrött. Spela roll om det kallas bourgogne eller bordeaux eller nåt annat vin-aktigt.

Nu tar vi detta en gång för alla: trumpetärmar är inte snyggt. Jag skiter i om Rodebjer envisas med trumpetärmar på sina kläder (det var nog förra säsongen förresten); det är ugly. Vi lever inte på 70-talet, det är opraktiskt och det är dragigt. Punkt.

Slutligen träklackarna. Jag tycker bara det är fult. Dessutom, om det vill sig illa eller om du var för snål för att köpa ett par ordentliga skor, så kan lagrena i träklacken liksom pressas ut under användning och det gör dem ännu fulare än vad de var från början. Olyckligtvis tycks väldigt många skor ha träklack, så jag måste kanske stå ut med ett par i höst om resten av skon är snygg.

Nu är jag klar. Jag vill inte jobba i morgon. Bläääääää.

Ut ur garderoben

Efter att ha samlat kraft hela förmiddagen stiger jag över tröskeln, in till denna mytomspunna institution. Arbetsförmedlingen. Denna gång hittade jag åtminstone hit, vilket är mer än man kan säga om förra gången jag ämnade uppsöka Arbetsförmedlingen. Förra gången visste jag bara att det låg mellan Östermalmstorg och Dramaten och i min enfald trodde jag det skulle vara stora loggor på fönsterna och svajande flaggor med blåa A:n på. Ack, så jag bedrog mig.

Idag har jag anteckat att Arbetsförmedlingen ligger på nummer 15. Den enda visuella ledtråd som finns är en liten diskret skylt inne i porten, ca en decimeter hög och tre decimeter lång. Är det för att man inte gärna talar om Arbetsförmedlingen på Östermalm? Är det för att man hellre säljer sin farmors gamla kristallkrona och utnyttjar släkten för att slippa gå till Arbetsförmedlingen? Är det så att det egentligen inte behövs en arbetsförmedling på Östermalm?

Mina misstankar verkar bekräftas när jag slår upp dörren. Det är bara en person före mig i kön - jag hade ju föreställt mig horder av arbetslösa som sitter och tuggar fradga framför kundterminalerna (eller vad datorerna nu kallas) och jag hade förberett mig på åtminstone en halvtimmes väntetid. Kvinnan som noterar mitt personliga besök på sin dator visar dock inga tecken på framtida sjukskrivning för utbrändhet. Det gör mig något mer hoppfull; kanske finns det lite pengar kvar i potten för de otaliga arbetslösa med för höga studieskulder så att vi kan praktisera i arbetsförmedlingens regi (läs: jobba nästan gratis).

Kvinnan bestämmer att jag ska gå på informationsmöte nästa vecka, följt av ett samtal med en arbetsförmedlare. Jag sväljer lite luft när jag håller på att fråga om jag skulle kunna gå på ett annat informationsmöte eftersom jag hade planerat att jobba lite svart precis då. Schyrre då?

Eftersom jag just tillbringat mina första tio minutrar på en Arbetsförmedling känner jag att jag är värd en liten runda på stan. Det är så gott som omöjligt att låta bli att köpa något, men jag visar prov på nästan övermänsklig behärskning. När jag åker nerför rulltrappan till TopShop rabblar jag "jag är inte rik, jag är arbetslös" ungefär 500 gånger för mig själv. "Men titta, den hade varit jättefin på en anställningsintervju, och så kan jag ju ha den på kontoret sen." Det är nästan plågsamt enkelt att lura sig själv. Men jag köpte faktiskt inget.

Where the action is

Snodde med mig "På stan" från jobbet eftersom jag ville läsa intervjun med John Ajvide Lindqvist. Ja, man kan läsa på nätet men det är inte samma sak. Under en middag på Söder i går kväll rekommenderade jag H att läsa "Låt den rätte komma in" (egentligen sade jag, eftersom jag är så dålig på att komma ihåg saker och alltid glömmer poängen med mina historier, att han skulle läsa Johns första bok för den var bra men jag hade glömt vad den hette). H svarade att han definitivt planerat att inte läsa den eftersom På stan tillskrev John titeln "Sveriges Stephen King". Det måste medges att det är ett varningstecken, men man ska inte låta sig avskräckas av ett journalistiskt snedsteg. Läs boken, för bövelen.

Ja, all denna text är egentligen bara ett preludium till vad som komma skall. Saken är den att när jag denna soliga lördagseftermiddag slog upp "På stan" och ögnade igenom sektionen "Redaktionen väljer" så kunde jag förvånat läsa att På stan-redaktionen uppmärksammat min blygsamma arbetsplats som är vald till veckans kafé. Jag misstänker att detta är ett utslag av den 90-talsironi som stundtals fortfarande verkar prägla redaktionen. Eller så har de blivit vansinnigt imponerade av min caffe latte. Inte nog med alla dessa spaltmetrar i pressen; i går landade kungen och hans norska polare med stora helikoptrar ca 100 meter från restaurangen och jag serverade lunch till poliserna som skulle eskortera dem.

Jag är ju typ i händelsernas centrum hela tiden. Tänk, i början av sommaren spelade de in en film här på gatan.

Flummiga foreigners

Någon annan än jag måste ha gjort samma iakttagelse, nämligen att utbytesstudenter alltid har mycket flummigare stil än svenska studenter. Varför? I Lund kan man alltid känna igen en utbytesstudent. Inte nödvändigtvis för att de tar foton på Systembolaget, utan snarare på sina sunkiga utsvängda byxor, dreads (gärna med ett brett hårband), säckiga väskor nonchigt slängda över axeln och urtvättade tröjor. Kom igen, ni måste veta vad jag pratar om! Allt prat om att kvinnor från Spanien, Italien och Frankrike är så feminina och chict klädda - det är bara bull. Det börjar de i så fall med när de får sitt första jobb.

Inte för att jag inte kan tycka att det ser rätt skönt ut.

Malmö i mitt hjärta

Att kliva in i korridorsrummet var som att gå in i någon annans rum. Papper nedkladdade med statistikformler på toaletten, en tom ölburk på skrivbordet och klädhögar på sängen. Just det, den tröjan hade jag ju nästan glömt bort.

På fredagkvällen åkte jag och P till Malmö och gick runt, runt på Malmöfestivalen. Till slut hamnade vi i The Arks trygga famn. Det är något med The Ark som är väldigt sympatiskt och genuint innerligt. Det är något gulligt med Ola Salo. Det går inte att komma ifrån. The Ark vill väl, även om jag är tveksam till att vilja det iklädd svarta vingar. Jag trodde först att Ola var en körtjej. Han hade korta vita små shorts med hög midja och hängslen. Till detta vita knäskydd och röda stövlar. För att ha det på sig har man antingen sjukt mycket självdistans eller så är man totalt uppslukad av sig själv och bilden av sig själv.

Jag gjorde mitt första besök på Plysch. Jag trodde att det var en medlemsklubb, men det är kanske enbart vissa kvällar. Något som man slås av när man går ut i Malmö är att stämningen är mycket mer avslappnad än i Stockholm, och publiken är mer blandad. Det finns allt från förortstjejer som vill vara Mary J Blige i hatt, till killar i dyra kostymer. För att inte tala om långa svarta killar som ser ut att vara direktimporterade från USA, eller smala blonda bimbor.

För första gången i mitt liv så tyckte jag om Malmö litegrann. Kanske för att lägenheten (våningen, rättare sagt) där P ev. ska vara inneboende var otroligt, fantastiskt flådig. Eller kanske för att jag fick höra en massa skånska för första gången på tre månader.