Forza folkpartiet

Angående inrättandet av 3500 nya högskoleplatser detta och kommande år instämmer jag med folkpartiets Jan Björklund. Ibland tycker jag att han är lite obehaglig, men jag kan bara hålla med om honom om att det behövs mer kvalitet i stället för kvantitet. Björklund menar att utbyggnaden enbart är ett sätt att frisera arbetslöshetssiffrorna, vilket man inte behöver vara det minsta konspiratoriskt lagd för att misstänka. Hur många är det inte som söker sig till högskolan enbart för att de inte får jobb (det gäller både 19-åringar och färdigutbildade personer som inte kommer in på arbetsmarknaden)?

The return of the mighty kaffe

Apropå småkakornas återkomst (det finns supergoda chokladdrömmar på jobbet) så undrar jag desto mer över kaffets återkomst. När jag skulle fika på ett ställe i trakterna kring Odenplan fanns vanligt kaffe inte ens med i utbudet. Jag frågade tjejen bakom disken om jag kunde få en vanlig kaffe. Hon tittade lite förbryllat på mig och började sedan pumpa kaffe ur en termos. Skandal! Ännu roligare blev det när jag satte mig vid bordet och R förvånat frågade vad det var jag skulle dricka. De andra hade givetvis beställt latte. Jag tycker faktiskt latte är ganska vidrigt. Espresso och cappuccino är gott, men latte är så stort och mäktigt och alldeles för mycket.

Nu: läs- och sovdags.

Final Hour

Himlen och vattnet smälte samman i mörkblått och ljuset från fasaderna återspeglades i de små vågorna. Träplankorna var mörka och blöta efter regnet och längs kajen låg mystiska gamla båtar som inte längre användes till fiske eller bogsering. Vi slog oss ner på en bänk strax utanför konsertområdet och tjuvlyssnade på Lauryn.


Idag stod det i tidningen att hennes röst inte riktigt höll måttet, but I beg to differ. Hur som helst sjunger en dålig Lauryn fortfarande bra mycket bättre än de flesta andra.

Vid midnatt kryssade vi fram bland hemvändande festivalbesökare och slank in på Riche för att dricka öl, lyssna på musik och beundra Carl Milles gipsfigurer i taket.

Gänget från Pet Sounds spelade skivor i Lilla Baren. Det var första gången jag var där och det var ungefär som man kunde tänka sig. Bra musik, mycket öldrickande, många popmänniskor, ett gäng kreddkåta personer och några musikskribenter. Nu har jag sett Fredrik Virtanen live. Inte så att jag tänker anteckna det i min kalender, men jag reagerade på att han var mycket längre än jag trodde. Lustigt nog skrev han nyligen om sin längd i bloggen.

På fredag är det Timbuktu och Damn!:s tur att spela och jag tror vi ska dit och tjuvlyssna igen. Om du är i Stockholm på lördag så tycker jag att du ska åka till Skeppsholmen och tjuvlyssna på Robyn och Blacknuss. Själv är jag i Finland då.

Le Coup

Idag satt det en man med sin fru och sin dotter och fikade på restaurangen. Skitsöt unge med knallrosa t-shirt, glasögon och flätor, typ åtta år. Mannen gick för att hämta något att läsa från tidningsstället och valet föll på - Slitz. Jag har tidigare reagerat på att restaurangen har den tidningen men resignerat inför det faktum att jag inte kan påverka utbudet. Men när mannen valde att läsa Slitz i sin frus och lilla dotters sällskap, och dessutom hade den goda smaken, hrm, att visa ett uppslag med en avklädd tjej för sin fru, så blev jag riktigt irriterad.

Slitz och Café är den värsta sortens tidningar jag vet (porr ej undantaget) och tyvärr har det kommit en till tidning, FHM, som verkar i samma anda. Nåväl. Jag blev så sur på den där gubben som hade mage att sitta och kolla i en sådan tidning mitt framför ögonen på sin lilla unge, och eftersom chefen inte var där så jag gick helt enkelt bort till tidningshyllan och tog bort alla Slitz-tidningarna. Mohaha. Sen slängde jag dem på väg hem från jobbet. Om det är någon som frågar efter tidningarna så säger jag att det är nån gäst som har stulit dem. Man kan alltid skylla på gästerna.

Planer

På lördag åker vi till sommarstugan i djupaste Finland. Mobilerna funkar inte där. Nä, jag skojade bara, det gör de. Tror jag.

Sen måste jag komma ihåg att gå på Street nån helg, det har jag tänkt på hur länge som helst nu.

Uppdatering: Eftersom jag numera har ett sommarjobb så
kommer jag inte hem till Skåne i juli, tyvärr. Fast jag kommer hem i slutet av augusti då jag ska flytta från korridoren på riktigt. (Läskigt.)

Ensamma människor

Det är jobbigt med ensamma människor som dricker. Häromdagen var jag tvungen att prata med en gammal finländsk gubbe som är en trogen lunchgäst. Jag brukar undvika honom så gott det går eftersom det är svårt att få honom att sluta prata. Han ville veta vad jag pluggade och vad jag tyckte om det svenska partisystemet. Han trodde att han visste något om dagens statsvetenskap eftersom han själv hade läst sociologi på uppskattningsvis 50- eller 60-talet. Det är skitjobbigt med folk som tror att de vet vad statsvetenskap är, men som i själva verket har missuppfattat allting. Och jag är hjärtligt trött på att förklara. -"Har ni verkligen inget historiskt perspektiv? Läser ni inte om de gamla romarna?" -"Nä." Han var enormt kontaktsökande och jag tittade bedjande på kocken för att han skulle rädda mig undan honom, men kocken vek undan med blicken och gick ut i annexet, den fulingen. Han känner till honom sen innan.

Min favoritalkis är nog en kvinna på cirka 50 år, som förmodligen såg riktigt bra ut en gång i tiden. Hon ser inte ut som en alkis, men det märks när hon börjar dricka. Det går fortare och fortare, och alltmer av vinkaraffens innehåll hamnar på tröjan. Hon har bott i Frankrike, vilket hon gärna berättar för alla. Liksom att hennes mamma dog ensam på en parkbänk någon gång på 70-talet. Hon gillar mig eftersom jag pratar franska med henne. Hon är riktigt tragisk faktiskt. Hon brukar stå och diskutera män med sina väninnor, och jag och väninnorna brukar säga till henne att hon ska skärpa sig. Inte hänga upp sig så mycket på männen - hon låter ju som en trånande tonåring.

Min absoluta hatgäst är den avdankade dandyn. En man i 50-årsåldern som tror att han är bra mycket stekigare än vad han i själva verket är. Han är sjukt otrevlig om han inte får som han vill på direkten, eftersom han gärna inbillar sig att han är En Viktig Person och Vi Andra ska lyda hans minsta vink. Han ger gärna sken av att ha viktiga och hemliga affärer på g som han viskar om i min chefs öra. Vi Andra ska stå brevid och vara avundsjuka på att vi inte får dela den Stora och Viktiga hemligheten. Efteråt går min chef ut i köket och himlar med ögonen.

Bad timing

Missade Ed Harcourts hemliga spelning på Mosebacke igår. Virtanen skrev om det i sin blogg klockan sju igår kväll, men R upptäckte det tyvärr för sent, ungefär vid tandborsttajm. Jag hoppas fortfarande på att det var ett Virtanen-trick för kolla hur många av sina läsare han kunde lura dit.

Helgrapport

Den sega rapporteringen om förra helgen fortsätter, dock i ett väldigt komprimerat format. På lördagen tog vi båten till Sandhamn och badade på stranden Trouville. Fint ska det vara. Stranden påminde mig faktiskt lite om en strand i Antibes som jag var på när jag tågluffade. Det var superfint väder och überblå himmel. Enda molnet på himlen var att Robert var lite illamående i början av dagen, men inget som inte lite sol och bad kunde råda bot på. Det var nära att vi inte kom med båten hem eftersom det var en sjukt lång kö - säkert mer än 300 personer före oss. Jag var helt säker på att vi skulle vara tvungna att tillbringa kvällen på Sandhamn och spendera pengar i massor för att få i oss lite käk. Men vi kom faktiskt på båten och kunde åka hem till Stockholm. Efter fredagens övningar kändes det inte aktuellt med utgång, så det blev en soft hemmakväll.

Dagen därpå åkte vi ut med Roberts föräldrar i båten. Vi hittade en egen liten, tja, ö eller nåt, där vi solade och badade. Grannen på den bebodda ön intill kom och kikade på oss flera gånger som om han trodde att vi skulle supa, skräna och klottra ner klipporna. Efter en skön båtfärd tillbaka till Vaxholm följde vi med till Vallentuna för ett dopp i poolen. Som tur var var även Björn på besök hemma i Vallentuna, så efter en muta bestående av fika och bad, så körde han oss hela vägen hem till Stockholm. Det blir en fin inflyttningspresent sen.

Den här helgen har inte varit riktigt lika sommaridyllisk, dels eftersom vädret var sämre, dels eftersom jag jobbade idag. Men i fredags körde jag lite shoppingrunda, och på kvällen pimplade vi vin med Frans och Lisa. Igår gick vi runt praktiskt taget hela Stockholm - vi var faktiskt i alla stadsdelarna - och belönade oss själva med fika på Muffin Bakery på Kungsholmen. De gör groteskt stora och mäktiga muffins. På kvällen var det faktiskt omöjligt att hålla sig från 80-talskvällen på SVT, och så kollade jag på Forsytesagan. Jag är en sucker för sådana där serier, funderar på att låna boken (böckerna).

Tjallamalla javisst, Live Aid åh nej

Finns massa små söta grejer på Tjallamallas webshop. Gick inte in i affären idag, trots att vi var i närheten på vår Södervandring, eftersom jag misstänkte att det skulle väcka starka ha-begär. Det är inte riktigt berättigat att shoppa loss när jag från och med september är arbetslös. Igår shoppade jag dessutom ett par shorts, en Odd Molly-tröja och ett halsband på Antikt Gammalt & Nytt. Så Tjallamalla får vänta. Men jag hade gärna velat ha den här blusen.

Duetten mellan Tina Turner och Mick Jagger på SVT:s 80-talskväll måste förresten innehålla några av de gräsligaste kläderna världen någonsin skådat - även för att vara 80-talskläder alltså.

Toughen the fuck up

Nu ska jag skriva om förra helgen, så att jag kan läsa det när det är november och regnigt och komma ihåg att det faktiskt var ganska varmt och härligt under några dagar i juli.

Jag jobbade hela fredagen och på kvällen var det afterwork på Mosebacke. Vi var några tappra själar som dök upp och hällde i oss ett betydande antal öl. Kändisspaning: Miss Inga och en kille som liknade Moneybrother. Jag är fortfarande inte helt säker på varför alla mina kvinnliga korridorare tycker att han är så het, men så var det ju inte äkta vara heller. Eftersom det är påfrestande för ölsvaga knän och tomma magar att stå i mer än två timmar så intog vi pizza på Östgötagatan, ett stenkast bort. Kvällens VIP-gäst var Grant, en skotte på besök hos Fredrik och Björn. Han försörjer sig som tenniscoach hemma i Skottland, och jag ställde många nyfikna frågor om hur det egentligen går runt i regniga Glasgow. Kvällen till ära hade han kilt på sig och ja, vi var så klart tvungna att fråga om det var kommando som gällde. Han var först lite kryptisk, men slutsatsen blev att en äkta skotte inte har kallingar under kilten. Jag undrar dock fortfarande om prins Charles näckar därunder när han sportar kilten i officiella sammanhang.

Grant var grym på svenska. Detta var bara hans fjärde besök i Sverige, och förutom det har han lyssnat lite på svensk musik (Jimmy Jansson - hysteriskt roligt), kollat svenska filmer (Ondskan), läst svenska böcker (Ondskan) och lyssnat på en sån här CD-språkkurs. Det är trots allt inte så mycket, men han fattade nästan allt vi sade, och pratade relativt obehindrat. Han kommenterade min kanadensiska accent och sade att jag praktiskt taget lät som en infödd kanadensare. Jag tycker alltid det är lustigt att folk hör att jag har en kanadensisk accent, själv är jag inte vidare bra på att höra skillnad på en amerikansk och en kanadensisk accent. Sen frågade han mig om min kanadensiska accent påverkade mitt svenska uttal. Fniss. Nä.

Hursomhelst, sen gick vi till Snaps på Medis. Det var lika mycket folk som på Mosebacke och vi hade ingen lust att stå upp någon längre stund. Därför gick vi till Ljunggrens en öl senare och vilade oss bland kuddarna. Av oklar anledning begav vi oss vidare till Högbergs några meter bort. Högbergs är inte det mest classy stället som står att finna, men ok. Vi började känna oss lite slitna, klockan var nu närmare ett och vi hade druckit sedan sex-sjutiden. Stället stängde och någon fattade beslutet att vi skulle gå till Patricia, av alla ställen. Jag har verkligen ingen aning vem det var som föreslog det (det är typ ett gay-ställe på en båt, dit även en massa svennar går) och jag försökte diskret viska till Robert att vi kanske kunde avvika. Tack och lov kom Grant inte in där, men tyvärr förlorade vi Björn och Fredrik till gaykillarna. Ja, de är alltså inte gay, men de var kvicka att ställa sig i kö och hade redan betalat inträde när Grant blev nekad.

Resten av oss åkte till Berns i stället. Jag och Robert gjorde en liten artighetsvisit, sen var jag för trött för att orka göra ett skit mer förutom att gå till Max och äta burgare och springa i fatt bussen hem. Det hjälpte inte ens att Grant skrek toughen the fuck up i mitt öra på Berns dansgolv.

Språkförbistringar

Jag måste vakta min tunga när jag är och handlar. I Skåne, eller åtminstone där jag kommer ifrån, kan choklad vara ett substantiv. Ett choklad alltså. Man säger till exempel "jag vill ha ett Japp", eftersom Jappet är ett choklad. Här heter det en chokladbit. För mig är en chokladbit en bit av ett choklad. (Choklad är förresten ett ord som ser väldigt märkligt ut i skrift när man har skrivit det fem gånger.) Om jag vill få folk att skratta så räcker det med att säga "jag vill ha ett kexchoklad". Då blir det två roliga saker, dels choklad-grejen, dels mitt uttal av kex. Det heter så klart tjecks och inte kecks på skånska.

En annan språkgrej är bulle. I Skåne är en bulle alla slags runda, mjuka bakverk, det vill säga allt från frallor till kanelbullar. Jag säger till och med gräddbulle. Vet inte vad det heter här, det finns inget bra ord för det på stockholmska. Kom inte och säg att det heter kokostopp eller nåt sånt, för vad heter då varianten utan kokos? Men om jag går till affären på hörnet som har bake-off, då funkar det inte att säga att jag ska handla bullar, för då tror stockholmaren att jag ska köpa kanelsnäckor när jag i själva verket kanske ska köpa frallor. Bulle är liksom ett mer generic uttryck på skånska.

Nu ska vi på stan och fika. Sen tänkte jag skriva ner några minnesanteckningar från förra helgen, vilket jag bara skjuter upp hela tiden.

Bloggbrott

Jag har nu brutit mot bloggregeln nummer ett: blogga ofta för att behålla dina läsare. Jag har även en hög med mail som bör besvaras. Jag ska skriva. Snart.

Först ska jag gå och fixa en grej; den typen av grej som måste göras och som man går och påminner sig själv om hela tiden, men som är så förbannat tråkig att man även skjuter upp den hela tiden.

Skräck

Häromdagen gick vi för att hyra en film. Vi stod länge och väl och valde och jag funderade på om vi skulle hyra skräckfilm. Skräckfilm och sommar hör liksom ihop, tycker jag. När det väl kom till kritan så blev det "Babylonsjukan" eftersom jag precis slutat upp med att se japanska människoätande barn i garderoben, blodiga zombies med knyckiga rörelsemönster i spegeln och svarta våldnader i ögonvrån efter att ha kollat på "The Grudge". Jag har egentligen alldeles för livlig fantasi för att se på skräckisar. Scenen där polisen kollar på bandet från övervakningskameran och han ser den där svarta skuggan dyka upp från trapphusdörren, tillsammans med scenen där zombie-mamman knycklar sig ner från trappan är för evigt fastetsade på min näthinna. Jag tyckte det var skitläskigt. Jag är en mes.

Egentligen har vi gjort jättemånga roliga saker i helgen som jag borde skriva om, men jag sparar det tills i morgon. Börjar nio i morgon. Första gången på länge som jag har söndagsångest. Har nog inte haft det på riktigt sen jag gick i gymnasiet. Hade även tänkt att gå till Kulturhuset och låna böcker i morgon (som Jessica - textmissbrukaren, se blogglänk nedan - tipsade mig om) men det är tydligen sommarstängt där på måndagar. Buuuu.

Letar du parfym?

Har tipsat om detta på annat ställe men vill passa på igen.

Sephoras Fragrance Finder kan ge lite inspiration och tips till dig som letar. Själv är jag sjukt dålig både på att köpa och bära parfym, men kanske gör ett inköp i sommar.

Jag - en bitter människohatare

Sedan jag var 18 år har jag sommarjobbat eller extrajobbat inom hotell- och restaurangbranschen och det har lett mig till att dra slutsatsen att jag aldrig aldrig någonsin vill jobba i ett serviceyrke; jag vill helst inte ha någon som helst kontakt med människor överhuvudtaget (förutom kollegor). Varje gång jag läser platsannonser där arbetsgivaren söker folk "som brinner för service" eller något annat klyschigt, så ler jag bara lite hånfullt. Det är väldigt sällan som man stöter på truly service-minded people, och folk i restaurangbranschen kan vara bland de bittraste jag någonsin träffat. Alternativt har de en påklistrad professionell attityd gentemot gästerna, men det är ju inte så att de tycker att det är underbart att arbeta i ett serviceyrke. (Folk som känner mig vet att jag har arbetat mycket på McDonald's, men jag har även extrajobbat som servitris och på cateringfirmor och det är samma sak överallt.) Ni ska veta att många av de trevligaste människorna är de som pratar skit om er sen.

Det som verkligen irriterar mig med gästerna är att många inte förstår att saker och ting inte trollas fram. Det tar tid att diska glas, det tar tid att brygga kaffe, det tar tid att lägga upp mat, alla kan inte serveras mat samtidigt, om något är slut så är det slut och det räcker inte till en barnportion, det finns inte ett hemligt, outtömligt förråd av exempelvis bröd, restaurangägare badar inte i lyx och överflöd och kan inte bjussa på en massa saker, och jag skulle kunna fortsätta så här i all evighet. För att göra en lång historia kort: människor (gäster) gör mig så ofattbart trött.

Nu vill jag gärna göra alla stackars restaurangbiträden på McDonald's en stor tjänst och informera den del av mänskligheten som läser min blogg om att nej, man får inte McDonald's-maten gratis bara för att man inte fått sin mat inom två eller ens tio minuter. Glöm det bara.

Men jag måste säga att jag trivs ganska bra på mitt sommarjobb. Idag var alla jättesnälla och jag får hyfsat betalt. Jag vet dock att det är folk på Regeringskansliet och Riksdagsförvaltningen som läser den här bloggen. Jag vill hellre jobba där ni jobbar. Jag har typ en magister i statsvetenskap och är i princip hur briljant som helst när jag slipper hantera förfrågningar om mat, toaletter och dylikt. Kom igen, ge mig ett jobb nu.

Just nu är det Bruce på tv.

Är du en arbetslös, barnälskande cineast?

Det är en fördel om du uppskattar svensk budgetaction. Då har jag hittat jobbet för dig. Kjell Sundvall söker barnflicka. Glöm inte att bjuda med mig på kändisfest sen.

En stor stark, tack!

Det är alltid jobbigt att lära sig nya kassor. Efter att ha jobbat två dagar nu så tvekar jag i alla fall inte inför hur man ska slå in en stor stark i kassan. Många öl blir det. Idag kom en avdankad såpoperaskådis och beställde öl och Fernet av mig. Mycket mer action än så blir det tydligen inte på en genomsnittsdag - det är nästan så jag saknar alkisgänget på fyra damer. Egentligen fyra ganska tragiska figurer; kvinnor som såg rätt bra ut för 20 år sen men vars liv inte blev som de trodde. Nu ser de ut som vilka medelålders kvinnor som helst, men jag kan lova att de dricker bra mycket mer än genomsnitts-Margareta.

En liten tröst i mitt sunk-restaurang-liv är att läsa Små citroner gula av Kajsa Ingemarsson. Hovmästaren blir dumpad av pojkvännen och sparkad från jobbet och blir tvungen att jobba som servitris på ett äckligt hak. Jag ligger ju på plus i jämförelse.

Grejen med tanter och solglasögon

När jag tog tunnelbanan in till stan idag såg jag en gammal tant med ett par skitcoola solglasögon. Tanter har ofta tuffa solglasögon eftersom det senaste paret de köpte var på 70-talet. När jag sedan kollade Aftonbladet såg jag att Nicole Richie hade nästan likadana som tunnelbanetanten.

Jag vill gärna ha fler boktips (se nedan).

Mera Bellini till folket

En lördagkväll i Stockholm kan man dra till Stureplan om man vill känna sig stekig, till Söder om man vill känna sig lite alternativ och till Kungsholmen om man är 30 och känner för att diskutera barnvagnar. Man kan också hoppa studsmatta. Ett oväntat och underskattat alternativ vill jag lova. Studsmattan var den perfekta avslutningen på en skön lördag med poolhäng, Bellinis, öl, vin*, grillning och kortspel. Det var extra roligt eftersom det var grannens studsmatta.

Hade velat ligga och sola vid poolen idag med, men var tvungen att provjobba. Det verkar vara ett ok ställe att jobba på i två månader, trots att jag får dåliga vibbar av det faktum att det är ett familjeföretag som drivs av 60-årige O och hans 30-åriga fru A. Jag har tidigare jobbat på ställen som drivs av mannen och där frun kommer in och hjälper till ibland, och jag har ganska dåliga erfarenheter av det. Frun kan glida runt lite som hon vill medan man själv jobbar rumpan av sig. Dessutom är det ett sånt ställe som nätt och jämt går runt, vilket också var fallet på den förra restaurangen jag jobbade på. Tyvärr borgar sånt för dålig stämning. Fast jag käkar ju gratis och det är kul att lyssna på alla alkisar. Personalförmåner, vet ni. Kundkretsen verkar för övrigt bestå av 10% vanliga stockholmare, 10% turister, 10% alkisar (personer som ser representabla ut men som dricker som galningar), 40% bedagade/lätt alkoholiserade 40-60-åringar, samt 30% åldringar med sina hemtjänstbiträden. Det kan bli en spännande sommar.

Jag ska jobba lunchen i morgon; förutom det är det oklart när jag ska jobba. De verkar bestämma schemat på veckobasis, vilket egentligen är helt lagvidrigt.

*Nej, Håkan, det var rödvin och inte rosévin. Tro det om du vill.

Den nya arbetarklassen

Har läst en del om P1-intervjun med Ebba von Sydow i programmet Nördarna, så jag var bara tvungen att lyssna på den i efterhand. Observera att om du vill lyssna så ligger filerna kvar i en vecka efter sändning (programmet sändes 30 juni).

Min första reaktion var att Ebba låter ungefär tio år äldre än vad hon i själva verket är. Den andra att hon inte verkar reflektera särskilt mycket över det hon gör eller det hon skriver. "Det var bara en kul grej". "Det var med glimten i ögat".

Det bästa är ändå detta (transkribering via Therese):

Reporter: - Vad kommer du ifrån för familj? Alltså, vad är du uppvuxen i för klass och så?
Ebba: - Eh... ja, vad tycker du att det finns för olika klasser i Sverige idag, hur definierar du det?
- Överklass, medelklass, arbetarklass... alltså, ganska grovt, men liksom... [mummel]
- Ja, min... min mamma är doktor, läkare... och min pappa är skeppsmäklare... och eh... växt upp i Göteborg, ganska mitt i stan egentligen.
- [mummel]
- I Örgryte. Det vet jag inte om det har så mycket med det jag gör idag och så, med mitt jobb att göra.
- Nej, men om man vill göra ett porträtt av dig...
- Ja...
- ... så tänker jag att man vill veta sådär hur du är uppvuxen och vad du kommer från för familj och...
- Ja... Jag ska kika på de här Stella McCartney-grejerna som hon har gjort för.... för Adidas.

Reporter:- Igår när jag frågade dig om... om vad det var för typ av klass...
Ebba: - Mmm.
-... så blev du lite obekväm... och kände att du inte ville prata om det...
- Nja, jag undrade väl bara sådär, jag tycker att det är så ovanligt att man fortfarande pratar om klasser och sådär.
- Tänker du inte att det finns klasser liksom... i vårt samhälle?
- Jag tycker inte att det är så viktigt att prata om det längre. Eh, men det är klart att det finns fortfarande, självklart, skillnader liksom i var man är uppväxt och hur och... Det finns jättestora skillnader fortfarande, jag menade väl själva begreppet då, att prata om klasser sådär mycket. Men om man måste definiera så... det ordet som passar bäst är väl arbetarklass, eftersom både mamma och pappa var stenhårt arbetande och fortfarande är, och... alla deras barn har blivit det.
- Fast jag tänker, du sa att din din mamma är läkare och din pappa var... skeppsmäklare?
- Ja.
- Det kanske inte direkt såhär är yrken man tänker när man tänker arbetarklass.
- Nej, jag sa ju själva definitionen på ordet där då... menade jag ju. Hårt arbetande. Jag tänker väl lite att säger man eh medelklass eller överklass och så, så associerar iallafall jag det ganska lätt med att eh... att det är lika med livet på en räkmacka, men så har det verkligen aldrig varit. Man får väl... definiera det som man vill helt enkelt.

Extrajobb på g

Jag skönjer en liten ljusning på jobbfronten. Ska provjobba på en liten restaurang, två minuters gångväg härifrån, på söndag. Tack till min darling boyfriend som såg lappen på anslagstavlan.

Fröken bloggförfattare ska annars tillbringa en stor del av fredagkvällen på egen hand, då förut nämnda boyfriend ska vara båtvakt i Vaxholm hela natten. Då ska jag försöka fila på en ansökan till ett vikariat som jag hemskt gärna vill ha. (Kotte-vikariatet; se nedan.) Tips om vinnande ansökningar emottages tacksamt.

Kotte...

... var visst en kvinna! Hahaha.

Boktips, tack!

Jag tänkte åka till Stadsbiblioteket och låna upp mig på lite böcker, och därför skulle jag gärna vilja ha några boktips från den här bloggens lata läsare. För några läsare har jag, det vet jag allt. Alla måste ha läst nån bra bok nån gång, så kom igen.

Snart ska jag ringa till en man vid namn Kotte och ställa några dumma frågor om ett jobb som jag vill ha. Jag visste inte ens att man kunde heta Kotte. Jag måste bara borsta tänderna först, det känns bättre då.

Förresten fick jag ett mail igår. Det stod ungefär "tack men nej tack för det var 300 andra sökande till den här tjänsten". Puh.

En konstig grej

Ha, en rätt märklig grej inträffade nyligen. Jag satt och läste en blogg där det länkades till en annan blogg; jag kände igen namnet och klickade därför på länken. Jag trodde bara att det råkade vara en person med samma namn, men på sidan fanns också ett foto av personen som var misstänkt lik min gamla brevvän. Vi började skriva tegelstensbrev till varandra när jag gick i sjuan eller åttan och fortsatte med det i flera år. I alla fall var jag ju tvungen att ta reda på om det var verkligen var hon, så jag skickade ett meddelande. Alldeles nyss fick jag svar, och det var faktiskt hon. Det är så konstigt.