Fem år av mitt liv

Nu när jag sitter här mitt i flyttröran och försöker bestämma vilka saker som ska slängas, vilka saker som ska lagras hos mina föräldrar och vilka saker av högst begränsat antal som måste med till Stockholm, då passar jag på att reflektera lite över min studietid.

Ingen vill läsa om min studietid ändå men jag tycker man ska läsa På stan-artikeln som C tipsade mig om. De tre sista punkterna under det femte året beskriver min tillvaro oroväckande väl just nu. Beskrivningen av uppropet på Juridicum var skitrolig:

25 augusti
Juridicum, upprop. Jag trodde att man skulle slippa alla de där fräscha solbrända människorna som gav en komplex för ens celluliter och hängbröst under gymnasiet, men alla tjejer har tajta asses och liten topp och dricker vatten genom hela lektionerna för att stilla hungern och inte falla till föga och köpa lunch och killarna ser ut som amerikanska helyllebögar. Förutom några invandrare som vill ha det fett alternativt en jobbig pappa som inte accepterar slackertendenser som kulturintresse. Hur ska jag klara det här?

It is she

Under hela förra sömniga söndagsförmiddagen då jag tittade på Un long dimanche de fiançailles (En långvarig förlovning) satt jag bara och undrade om det var Jodie Foster som spelade Elodie Gorges. Det var ju väldigt likt tyckte jag, men jag trodde inte att hon skulle vara med i en fransk film. Idag kom jag ihåg att kolla upp det, och det var hon. Hon pratade ju asgrym franska! Filmen var för övrigt väldigt bra, se den om du gillade Amélie.

Flyttdags

Om ganska exakt ett dygn befinner jag mig i Lund. På fredag ska jag börja flytta mina tillhörigheter till mina föräldrar och efter helgen ska jag flyttstäda. Sedan återvänder jag till Stockholm med en fullpackad ryggsäck. Livet i en kappsäck. Från och med onsdag kl. 14.28 har jag flyttat från Lund för gott. Det känns underligt. Man kan ju fundera på när alla mina pinaler kommer att vara på ett och samma ställe - det har de inte varit på fyra och ett halvt år nu.

Feministiska femmes

Lotta Snickare och Liza Marklund skriver på DN Debatt att feministiskt skolade kvinnor gör snabbare karriär än sina medsystrar. Personligen har jag alltid tyckt att feministiska kvinnor har insett något som icke-feminister inte har, nämligen att män är djur. Skämt åsido, ett feministiskt medvetande, som inte övergår i sekterism, tycker jag är ett sympatiskt drag hos såväl kvinnor som män och tyder på en viss intellektuell öppenhet.

Nu säger sig Snickare och Marklund kunna visa att de kvinnor som gått Föreningssparbankens utbildningsprogram med genusinriktning i större utsträckning än de kvinnor som gått ett program utan genusinriktning, gått vidare till chefs/specialistpositioner. 65% av genusgruppen har klättrat i hierarkin, i jämförelse med 25% av den andra gruppen. Utbildningsprogrammen har bedrivits under tio års tid, så man får anta att resultatet är oberoende av individuella variationer i grupperna. Däremot står det inte hur många personer som gått utbildningarna.

Det sorgliga i den här historien är ju att det ska behövas en genusutbildning för att kvinnorna ska inse betydelsen av sitt eget kön. Jag menar inte att kvinnor ska gå omkring och tänka på män som antagonister eller att de ska göra sig själva till offer, men det behövs ett visst mått av feministiskt tänkande hos alla kvinnor. Samma genusmedicin verkar inte fungera på männen:

Den statliga utredningen 'Mansdominans i förändring' (SOU 2003:16) visar att det
finns en avgörande skillnad kring hur män och kvinnor agerar på samma
information. Att förklara för män hur orättvisorna i samhället drabbar kvinnor
leder inte automatiskt till någon förbättring från jämställdhetssynpunkt.
Tvärtom visar forskningen att ökad kunskap hos männen i stället kan leda till
ökat motstånd från deras sida. Det är, med andra ord, de medvetna kvinnorna som måste se till att samhället förändras och blir mer jämställt.

Talet om en backlash är tydligen inte överdrivet. Claes Borgström, var är du?

Att inte titta på tv

Som servitris blir jag nöjd över enkla företeelser, som att antalet tallrikar matchar antalet assietter, vilket underlättar diskningen. Dessutom hinner jag aldrig läsa tidningen, och det är inte samma sak att läsa den på nätet. Sålunda känner jag mig en smula fördummad. Då är det ju bra att göra något vettigt när jag är ledig. Hos textmissbrukaren fick jag reda på att det är utomhusbio i Tanto under torsdag till söndag. In the Mood for Love verkar intressant, men Amélie från Montmartre har jag nog sett tillräckligt många gånger nu; den känns åtminstone inte tillräckligt spännande för att jag ska ta mig ner till Söder på lördag kväll.

Det är även dags för Focus Stockholm nu i andra halvan av augusti, med en massa moderelaterade aktiviteter på schemat. Det verkar mest vara en branschangelägenhet, men man kan till exempel besöka ungt svenskt mode på Svensk Form, ögonblicksmode i Gallerian i samarbete med Myrorna, visningar på NK och Dresscode (om könsöverskridande mode) på Bruno. Kan vara kul. (Notera att jag skriver om de här sakerna i förhoppning om att någon ska fråga mig om jag varit på utomhusbio eller kollat på queerkläder, och då blir det liksom en press på mig att göra något med min fritid i stället för att titta på Dharma & Greg.)

Jag kollade förresten på Myrornas hemsida för att se om de skrivit något om "ögonblicksmodet". Det hade de inte, däremot noterade jag att Myrorna börjat med vad de kallar Premium Vintage. Godbitarna ur höstens skörd. Det kan sannerligen behövas. I teorin tycker jag att second hand är en bra idé, men jag tror inte att jag är tillräckligt ihärdig för att bli second hand-frälst. Om någon har grävt igenom alla loppiga kläder och hängt upp de bästa på ett lättillgängligt ställe och vill ha lite extra pengar för det, so fine.

Malmö nästa

Med föräldrar på besök blev det en tur med sightseeingbåt i lördags, dock inte med båten på bilden. Den heter Rising Sun och är världens näst största privatägda yacht. Larry Ellison (Oracle-grundaren) heter snubben som har tillräckligt mycket pengar att hosta upp för en båt i den här klassen. Efter turen i den betydligt blygsammare Afrodite traskade vi upp till Mosebacke, varifrån vi såg Rising Sun som ligger förtöjd vid Stadsgårdskajen. Den väntas till Malmö i samband med America's Cup.

Irländsk setter

En sådan här hund vill jag ha.

Sofi och jag

Jag trodde inte att jag hade något gemensamt alls med Aftonbladets Ebba von Sydow, Sofi Fahrman. Jag tycker det verkar jobbigt att vara modeskribent. Det måste kännas superängsligt och nojigt hela tiden. Är jag rätt? Är jag först? Jag blir stressad enbart av att slöläsa folks modebloggar (men underhållen) och jag avhåller mig nogsamt från att köpa alltför många modetidningar på samma gång. Man börjar bara bry sig för mycket om saker som egentligen inte spelar någon roll. Tröjan som man kunde döda för, känns några månader senare oftast inte alls lika spännande. (Jag ska försöka komma ihåg att jag skrev denna mening när jag har hittat det perfekta höstplagget som jag inte har råd med.) Men jag har hur som helst upptäckt att vi båda gillar rosé med Fanta och att vi har samma parfym, Stella McCartneys Sheer. Betyder detta att jag egentligen är en blek Sofi-wannabe?

Blame it on the diadem

Mina föräldrar är på minisemester i Stockholm; de firar en födelsedag och besöker mig på samma gång. Ikväll har vi varit och käkat italienskt. Det var gott, men tyvärr så har mitt jobb gjort mig jobbigt misstänksam mot allt vad restaurangmat heter. "Jaha, hur länge har det här legat i värmeskåpet?", "Exakt hur många deciliter grädde användes i såsen?", "Vad användes den där handduken till innan kocken torkade såsrester från tallriken med den?", "Vilket land kommer den här kycklingen ifrån?". Men jag sade naturligtvis ingenting.

Jag beställde en öl att dricka och servitrisen bad mig om legitimation. Min mamma började skratta och sade "det här är min dotter, hon är 26 år gammal" och jag började också fnissa och undrade om servitrisen menade allvar. Det gjorde hon. Hon såg själv inte ut att vara en dag över 20. Funderar lite på om de haft problem med alkoholtillståndet eller nåt, för jag har aldrig varit med om något liknande. Eller så var det diademet.

Efter middagen följde de mig till T-Centralen. På vägen dit gick vi förbi en snubbe som stod och spelade smäktande saxofon. "Stockholms Lisa Simpson", anmärkte S och jag skrattade, glatt överraskad av kommentaren. Man (jag) tror inte att föräldrar kollar på Simpsons, men man (jag) har fel ibland.

Gaykallingar chez moi?!

Folk googlar de mest obskyra saker och ibland hamnar de på min sida. Min sida har bland annat gett träff på "porrfilmsinspelning", "stureplan + stekare" och nu senast "kallingar gay". (Lägg märke till annonsen "Underbyxor för herrar" Underbyxor? Är inte det sånt som småtjejer har?) Härmed vill jag meddela att jag inte har några gaykallingar tillgängliga för tillfället.

Dagens äcklighet

Eftersom det inte har hänt nåt efter jobbet idag förutom att jag var och lämnade en film och köpte rosé och apéritif (en måndagsfylla sitter aldrig fel) och kalamataoliver och diskade och tog ett bad och läste en bok, så kan jag i stället berätta något äckligt.

Om du någonsin får en liten bananfluga i din öl, då är det inte säkert att den flög dit och drunknade. Den kan lika gärna ha kommit från öltappen eftersom flugorna dras till ölresterna som bildas i flatölstappen. De kryper in där och om de får vara kvar tillräckligt länge så lägger de ägg också. Det tycker åtminstone jag är skitäckligt. Fast på vissa ställen finns det ju sådana där pluggar som man stoppar upp i tapparna så man slipper problemet.

En stöl, någon?

Försenade kommentarer

För ett bra tag sen läste jag hos Populärkulturjunkien att det eventuellt ska göras ett jubileumsavsnitt av Livet kan börja. Hoppas, hoppas! Det var min absoluta favoritserie när jag var yngre (och är kanske fortfarande), men jag blev ganska besviken på serien av samma regissör eller manusförfattare eller nåt, som handlade om några tjugo-nånting på ett litet IT-företag. Det fanns liksom inget som kunde slå Milly and Egg. Kan inte för mitt liv komma på vad den andra serien hette...

Försenad kommentar nummer två gäller filmen Sex hopp och kärlek. John Eje Thelin påpekar det absurda i att inte ha ett kommatecken efter "sex"och undrar vad uppföljaren ska heta. Sju hopp och svartsjuka kanske? Kom igen, Sonet!

En pinne i skogen

Skogsvandringen uteblev och ersattes av ett besök på Modernas utställning med Jockum Nordström. Teckningar och kollage en masse, många med historisk anknytning och väldig detaljrikedom. Mina favoriter var teckningarna med båtar. Som vanligt när jag går på utställningar så undrar jag om jag hade sett något annat i verken om jag hade varit mer insatt i konst. Det är ju nästan självklart att det är så, och det är ganska frustrerande. Naturligtvis kan man få någonting ut av konsten ändå, konstanalfabet-känslan till trots.

Nu breder en ny, oändlig arbetsvecka ut sig. Dessutom måste jag börja leta efter annan sysselsättning typ strax. Stön.

American Apparel

Har noterat att Ebba numera sportar American Apparel och det i sig är väl inget intressant, förutom att jag började tänka på Montréal. Det var där jag såg märket första gången och nu kan jag bara bittert ångra att jag aldrig köpte den där t-shirten som jag gick och funderade på, eftersom märket numera är Ebba-sanktionerat. Hahaha. Hur som helst gick jag in på hemsidan och såg att det fanns några fina foton, bl.a. från Montréals métro - tyvärr alltför få. Vilken flashback. Jag säger bara Henri Bourassa. Visste ni förresten att métron i Montréal går på gummihjul? Inte precis ljudlöst, kan jag meddela.

Rockben och kladdkakemage i ett

Det var tydligt att vi inte var ensamma om infallet att gå på gratiskonsert med Lekman och Åström. Det var fullpackat med folk i Vitabergsparken och det hela kändes som en av avslutningsfesterna på gymnasiet. Öl, filtar och gräsfläckar. Efter konserten dröjde vi kvar och drack snaps med Katarinas Norrlandskompisar och pratade strunt med en gammal alkis som hade drivit svartklubb på 70-talet. Vi pratade lite löst om att gå till Saline, men efter ett öl-stopp hos Frans kändes det som om John Blund gjort entré och jag somnade på två röda efter hemkomsten.

Rockbensansträngningen tog tydligen kål på alla lördagsambitionerna eftersom vi mest har kollat på friidrott, gått en liten Drottninggatesväng och ätit kladdkaka idag. Jag har dock fått för mig att jag vill gå ut och traska lite i skogen, så i morgon ska vi kanske ge oss ut och leta efter lite skog.

Similous rockben

Similous rockben

Chipsrumpa eller rockben

Chipsrumpad är ett ypperligt ord som jag läste hos Diagnos-Karin. Det är ett ypperligt ord eftersom det är pricksäkert och målande. Till skillnad från Karin är jag inte enbart positivt inställd till den franska slankheten eftersom de fransyskor jag träffade då jag bodde där var fullkomligt vikthysteriska. There's a price for everything. Hon skriver också om att "[a]lla vet precis när det pigga 'bonjour' ska över gå till det lite svalare 'bonsoar' [sic]". Jag vet inte om det var vi korridorssvenskar som hittade på det eller om det faktiskt är comme il faut, men vi började alltid säga bonsoir klockan 18 (Titti?).

Från chipsrumpor ska vi nu gå över till rockben. Alla tuffa rockers har nämligen pinniga ben i tajta brallor, möjligen är Ebbot undantaget som bekräftar regeln. Jag sitter just nu och funderar på om vi ska gå på gratiskonsert med Jens Lekman och Kristoffer Åström i Vitabergsparken i morgon, eller om det hade varit skönare att bada pool och basta hemma hos R:s bortresta föräldrar. Jag hade också velat gå och se The Similou på Pride på lördag, men jag misstänker att man måste köpa en dagbiljett för 300 pix och det är det faktiskt inte riktigt värt. Vi trodde förresten att Pride började förra helgen, så queer är vi.

Med tanke på det usla vädret förvånar det mig inte om jag ger upp alla planer och jobbar på chipsrumpan i stället.

En som förkroppsligar begreppet rockben är killen som jobbar/jobbade på Hornstulls mjölkbar. Jag ser honom överallt, senast i kväll utanför ICA Gärdet. Han liknar Fredrik Wikingsson litegrann. Lite.

Hilfe, bitte

Förmodligen kommer ingen som läser att (kunna) svara på mina frågor, men jag behöver hjälp:
(Nu känner jag mig som Linda Skugge, hon frågar jämt sina läsare om hjälp. Grejen är att hon har hundratusentals fler läsare än mig.)

1. Misstänker att jag har fått en mask eller liknande i min Yahoo!, som skickar mail med min mailadress som avsändare. Får jämt och ständigt konstiga mail och meddelanden om delivery failures. Kan man få bort detta på något sätt?

2. Någon som vet hur man får de senaste kommentarerna att synas i kanten på bloggen? Vet att man kan få det att funka med Haloscan, men jag vill inte ha Haloscans kommenteringsfunktion. Behöver ett fint stycke HTML att klistra in och är en fullkomlig HTML-analfabet. (-Duh, det är därför du använder Blogger.)

Street

Eftersom Undraren nämnde Street i sin kommentar till förra inlägget så kan jag berätta att jag var där i lördags tillsammans med Robert, Frans och Lisa. Mina intryck kan sammanfattas så här: om du letar efter en canvasväska med färgglatt tryck, bebiskläder eller pärlor att göra egna smycken av, då har du definitivt kommit rätt. Jag menar inte att göra tummen ner för Street eftersom jag tycker att det är ett kul initiativ, men jag trodde att det skulle vara större. Förmodligen varierar utställarna och därmed utbudet ganska rejält från helg till helg.

Både Anna Hellsten och Ebba von Sydow har nyligen dissat Street ganska rejält (klicka på Anna-länken, hon skriver lite roligt om Söder också); Anna bland annat med orden "Första gången och det var jag allt jag (mar)drömt att det skulle vara: hembränd reggae, Bob Hund-affischer, chai latte på termos, silverslöjd och plastpärlor, väskor som såg ut som Skånegatan anno 97-second hand men kostade 349 bagis, ekologisk restaurang med generösa 'öppet tider' (sic), massor med skitsköna mamms och papps i kamouflagebrax som drällde ner från Copacabana med små Dexters och Tindror i släptåg". Eh, ja, är det inte alltid så på Söder? En del av paketet? Precis som racerbarnvagnar och 30-nånting-mammor och amerikaniserade fik är en del av Kungsholmen? Rena gator, pälsar, dyra damaffärer och fina hus en del av Östermalm? (När det gäller Söder ska jag be att få tillägga: kisslukt i tunnelbanan?) Äh, jag vet inte vad jag vill ha sagt. Alla stadsdelar har väl sin charm, typ.

Apropå stadsdelar så har tidningen Gringo utlyst en tävling där Sveriges bästa förort ska koras. En av tidningens medarbetare intervjuades i tv4:s Nyhetsmorgon och fick frågan om han kunde tänka sig att bo inne i Stockholm city, men nä, det kunde han inte. Han ansåg att folk är så himla uptight och snobbiga här. Själv tyckte jag att han såg ut som vilken innerstadskid som helst, och om någon presenterat honom som ägaren till en tuff affär på Söder eller nåt så hade jag inte blivit förvånad. Återigen så är jag inte säker på vad jag vill ha sagt. Kanske att det egentligen inte ger så mycket att hålla på och kategorisera personer och stadsdelar.

Alternativ

Jag borde sova men känner att min irritation växer. Ge mig inte fler sömmerskor från Kalmar som flyttar till Stockholm för att starta sitt eget klädmärke, ge mig inte fler wannabe-[insert musiktidskrift]-skribenter som sitter inne på sina mörka rum och lyssnar på obskyra band och namedroppar det nya heta på Marie Laveau, ge mig inte fler svårmodiga författaraspiranter med anorexia, trasigt själsliv och 120 p littvet i bagaget. Ge mig lite livsglädje, utan att nämna varken en belgisk designer, höstens hetaste skivsläpp eller en generationsförfattare. Kan man bara välja mellan att vara svår och att vara banal?

Na-na-ni-na-ni-na

Om någon har saknat mitt bloggande så beror det bland annat på att jag har varit i Finland och fiskat kräftor. Nåja, suttit med i båten åtminstone. Bastubad och många munkar blev det också - visste inte att munkar var så poppis på andra sidan sjön. Vädret var inte så bra så jag hann med att läsa ut två böcker; Allt är upplyst av Jonathan Safran Foyer och Se till mig som liten är av Bengt Ohlsson. Kan varmt rekommendera den förstnämnda, rätt flippad, originell och seriös på samma gång. Ohlssons bok var stundtals mycket bra med hög igenkänningsfaktor, men det känns som om det finns ganska många böcker som handlar om krånglig uppväxt på 70- och 80-talen. Nu ska jag påbörja En spricka i kristallen av Cecilia von Krusenstjerna, PG Gyllenhammars dotter.