Chipsrumpa eller rockben

Chipsrumpad är ett ypperligt ord som jag läste hos Diagnos-Karin. Det är ett ypperligt ord eftersom det är pricksäkert och målande. Till skillnad från Karin är jag inte enbart positivt inställd till den franska slankheten eftersom de fransyskor jag träffade då jag bodde där var fullkomligt vikthysteriska. There's a price for everything. Hon skriver också om att "[a]lla vet precis när det pigga 'bonjour' ska över gå till det lite svalare 'bonsoar' [sic]". Jag vet inte om det var vi korridorssvenskar som hittade på det eller om det faktiskt är comme il faut, men vi började alltid säga bonsoir klockan 18 (Titti?).

Från chipsrumpor ska vi nu gå över till rockben. Alla tuffa rockers har nämligen pinniga ben i tajta brallor, möjligen är Ebbot undantaget som bekräftar regeln. Jag sitter just nu och funderar på om vi ska gå på gratiskonsert med Jens Lekman och Kristoffer Åström i Vitabergsparken i morgon, eller om det hade varit skönare att bada pool och basta hemma hos R:s bortresta föräldrar. Jag hade också velat gå och se The Similou på Pride på lördag, men jag misstänker att man måste köpa en dagbiljett för 300 pix och det är det faktiskt inte riktigt värt. Vi trodde förresten att Pride började förra helgen, så queer är vi.

Med tanke på det usla vädret förvånar det mig inte om jag ger upp alla planer och jobbar på chipsrumpan i stället.

En som förkroppsligar begreppet rockben är killen som jobbar/jobbade på Hornstulls mjölkbar. Jag ser honom överallt, senast i kväll utanför ICA Gärdet. Han liknar Fredrik Wikingsson litegrann. Lite.