Julafton

På julaftons kväll blir jag alltid så vemodig. För att det blir så uppenbart att tiden går. Det är ännu ingen som saknas i min släkt, men det är så klart bara en tidsfråga. Mormor frågar flera gånger vilka som sitter kring julbordet eftersom hon numera ser så dåligt. Middagen blir en farsartad upplevelse och mormor bannar oss skämtsamt för att vi skrattar åt henne. T har cancer och är uppsvälld av kortison och döljer sin blanka skalle med en tomteluva. För första gången någonsin har mamma köpt en julklapp till T; en mugg med texten "Världens bästa bror". Efter middag och julklappsutdelning och kaffedrickande står mamma med mormor ute i kylan och väntar på färdtjänst. Sen ska mamma börja jobba och efter julvirren så somnar S framför tv:n. Syrran och jag bestämmer träff för morgondagen och nu är det bara jag som är vaken. Tänker förvirrat på mitt liv som är uppdelat på två landsändar.

Nu ska jag läsa min nyförvärvade pocketbok, "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen, och försöka njuta av det som är bäst med julen: att läsa en massa, äta choklad, filmkvällar med familjen, långa sovmorgnar och återträffar. Inte åldrande, cancer och icke infriade förväntningar.

Ventilering

I går var det dags för den årliga personalfesten. Tillsammans med de andra nyanställda fick jag slava med att montera bord, kånka stolar, duka och dekorera. Man kan ju inte slösa med skattebetalarnas medel och hyra in folk som sköter sånt. I ärlighetens namn tyckte jag det var rätt kul att få jobba lite praktiskt. Jag känner mig fortfarande mer som ett restaurangbiträde/servitris än en professionell statsvetare.

Kärringen som skulle ha hand om bordsplaceringen drog sig ur, och lotten föll på mig (ex-servitrisen) att ta hand om bordsplaceringen. Jag kom på en fullkomligt lysande lösning som alla andra i festkommittén berömde mig för (det är sant alltså) och slet hund för att få till allt. Syftet var att folk inte skulle sitta förvaltningsvis och på så sätt börja prata lite med personer som de inte känner.

Det intressanta var att kvinnor i 50-årsåldern stod och rotade i skålen med placeringslappar för att hitta platserna bredvid varandra. Tidigare år har det bara funnits bordsnummer, men i år hade jag numrerat varje plats individuellt. Gissa själva om jag blev irriterad på de tanter som tog alla lappar för att hitta ett visst nummer. Eller när folk ville byta lappar för att de annars skulle bli tvungna att sitta med ryggen mot scenen. Visst, det är tråkigt, men hälften av gästerna var ändå tvungna att göra det. Heder till alla som tog en lapp och höll käft.

Det värsta är att jag har väldigt svårt att dölja min irritation när folk håller på och fjantar sig så där. En kvinna kom fram till mig och ville att jag skulle fixa en plats bredvid henne till hennes f.d. kollega. Eftersom hon hade slutat tidigare i år så kände hon inte så många. Det trodde jag inte ett ögonblick på. Personalomsättningen bland tjänstemännen är väldigt låg och därför var alla hennes gamla kollegor med största sannolikhet där, fast det sade jag inte. Däremot kläckte jag ur mig att jag bara har jobbat en månad så jag känner rimligtvis ännu färre personer. Jag har lite svårt att hålla tand för tunga ibland.

Under middagen kände jag ett visst mått av skadeglädje eftersom en kvinna som bytt placeringslapp två gånger hamnat ute på gaveln och såg mycket uttråkad ut. Så går det. Alla vuxna människor bör klara av att sitta ner i två timmar, äta och byta några ord med personer som de inte känner sen tidigare. Gör de inte det, så får de öva. Männen i kommunhuset förtjänar dock en eloge. Bara någon enstaka man ville byta lapp, men det berodde åtminstone inte på kompisskap. Kärringarna i 50-årsåldern däremot... Säkert från socialförvaltningen. Säkert socialsekreterare. Jag har redan lärt mig att man ska skylla allt på soc. En viktig lärdom i min kommun. Blame it on the socialförvaltning.

HA-HA-HA

Skön bild på min f.d. chef från det glada 80-talet då han försörjde sig som dörrvakt, modell och lägsta rangens filmskådis.