Julafton

På julaftons kväll blir jag alltid så vemodig. För att det blir så uppenbart att tiden går. Det är ännu ingen som saknas i min släkt, men det är så klart bara en tidsfråga. Mormor frågar flera gånger vilka som sitter kring julbordet eftersom hon numera ser så dåligt. Middagen blir en farsartad upplevelse och mormor bannar oss skämtsamt för att vi skrattar åt henne. T har cancer och är uppsvälld av kortison och döljer sin blanka skalle med en tomteluva. För första gången någonsin har mamma köpt en julklapp till T; en mugg med texten "Världens bästa bror". Efter middag och julklappsutdelning och kaffedrickande står mamma med mormor ute i kylan och väntar på färdtjänst. Sen ska mamma börja jobba och efter julvirren så somnar S framför tv:n. Syrran och jag bestämmer träff för morgondagen och nu är det bara jag som är vaken. Tänker förvirrat på mitt liv som är uppdelat på två landsändar.

Nu ska jag läsa min nyförvärvade pocketbok, "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen, och försöka njuta av det som är bäst med julen: att läsa en massa, äta choklad, filmkvällar med familjen, långa sovmorgnar och återträffar. Inte åldrande, cancer och icke infriade förväntningar.