Blame it on the diadem

Mina föräldrar är på minisemester i Stockholm; de firar en födelsedag och besöker mig på samma gång. Ikväll har vi varit och käkat italienskt. Det var gott, men tyvärr så har mitt jobb gjort mig jobbigt misstänksam mot allt vad restaurangmat heter. "Jaha, hur länge har det här legat i värmeskåpet?", "Exakt hur många deciliter grädde användes i såsen?", "Vad användes den där handduken till innan kocken torkade såsrester från tallriken med den?", "Vilket land kommer den här kycklingen ifrån?". Men jag sade naturligtvis ingenting.

Jag beställde en öl att dricka och servitrisen bad mig om legitimation. Min mamma började skratta och sade "det här är min dotter, hon är 26 år gammal" och jag började också fnissa och undrade om servitrisen menade allvar. Det gjorde hon. Hon såg själv inte ut att vara en dag över 20. Funderar lite på om de haft problem med alkoholtillståndet eller nåt, för jag har aldrig varit med om något liknande. Eller så var det diademet.

Efter middagen följde de mig till T-Centralen. På vägen dit gick vi förbi en snubbe som stod och spelade smäktande saxofon. "Stockholms Lisa Simpson", anmärkte S och jag skrattade, glatt överraskad av kommentaren. Man (jag) tror inte att föräldrar kollar på Simpsons, men man (jag) har fel ibland.