Toughen the fuck up

Nu ska jag skriva om förra helgen, så att jag kan läsa det när det är november och regnigt och komma ihåg att det faktiskt var ganska varmt och härligt under några dagar i juli.

Jag jobbade hela fredagen och på kvällen var det afterwork på Mosebacke. Vi var några tappra själar som dök upp och hällde i oss ett betydande antal öl. Kändisspaning: Miss Inga och en kille som liknade Moneybrother. Jag är fortfarande inte helt säker på varför alla mina kvinnliga korridorare tycker att han är så het, men så var det ju inte äkta vara heller. Eftersom det är påfrestande för ölsvaga knän och tomma magar att stå i mer än två timmar så intog vi pizza på Östgötagatan, ett stenkast bort. Kvällens VIP-gäst var Grant, en skotte på besök hos Fredrik och Björn. Han försörjer sig som tenniscoach hemma i Skottland, och jag ställde många nyfikna frågor om hur det egentligen går runt i regniga Glasgow. Kvällen till ära hade han kilt på sig och ja, vi var så klart tvungna att fråga om det var kommando som gällde. Han var först lite kryptisk, men slutsatsen blev att en äkta skotte inte har kallingar under kilten. Jag undrar dock fortfarande om prins Charles näckar därunder när han sportar kilten i officiella sammanhang.

Grant var grym på svenska. Detta var bara hans fjärde besök i Sverige, och förutom det har han lyssnat lite på svensk musik (Jimmy Jansson - hysteriskt roligt), kollat svenska filmer (Ondskan), läst svenska böcker (Ondskan) och lyssnat på en sån här CD-språkkurs. Det är trots allt inte så mycket, men han fattade nästan allt vi sade, och pratade relativt obehindrat. Han kommenterade min kanadensiska accent och sade att jag praktiskt taget lät som en infödd kanadensare. Jag tycker alltid det är lustigt att folk hör att jag har en kanadensisk accent, själv är jag inte vidare bra på att höra skillnad på en amerikansk och en kanadensisk accent. Sen frågade han mig om min kanadensiska accent påverkade mitt svenska uttal. Fniss. Nä.

Hursomhelst, sen gick vi till Snaps på Medis. Det var lika mycket folk som på Mosebacke och vi hade ingen lust att stå upp någon längre stund. Därför gick vi till Ljunggrens en öl senare och vilade oss bland kuddarna. Av oklar anledning begav vi oss vidare till Högbergs några meter bort. Högbergs är inte det mest classy stället som står att finna, men ok. Vi började känna oss lite slitna, klockan var nu närmare ett och vi hade druckit sedan sex-sjutiden. Stället stängde och någon fattade beslutet att vi skulle gå till Patricia, av alla ställen. Jag har verkligen ingen aning vem det var som föreslog det (det är typ ett gay-ställe på en båt, dit även en massa svennar går) och jag försökte diskret viska till Robert att vi kanske kunde avvika. Tack och lov kom Grant inte in där, men tyvärr förlorade vi Björn och Fredrik till gaykillarna. Ja, de är alltså inte gay, men de var kvicka att ställa sig i kö och hade redan betalat inträde när Grant blev nekad.

Resten av oss åkte till Berns i stället. Jag och Robert gjorde en liten artighetsvisit, sen var jag för trött för att orka göra ett skit mer förutom att gå till Max och äta burgare och springa i fatt bussen hem. Det hjälpte inte ens att Grant skrek toughen the fuck up i mitt öra på Berns dansgolv.