En arbetssökandes trauma

Det är sånt här som gör att man åldras i förtid. Det är definitivt inte nyttigt med den här sortens höga adrenalinnivåer.

Igår, vid halv fem ringde Adecco Student och ville att jag skulle komma på intervju för ett extrajobb. Idag. Klockan halv elva. Klädd i kostym/dräkt.

Jag visste ju när jag sökte jobbet att det innebär att man går klädd i kostym, men jag inbillade mig att jag skulle få lite mer tid på mig att införskaffa den. Jag ringde R, my dear business coach, och vi träffades på Gallerian. Gissa om jag blev sur när han sade att det är mest affärsmässigt att ha svart kostym. Jag tycker det är så himla fult med svarta kostymer i billiga material och jag vantrivs verkligen i svarta standardkostymer. Vi gick runt i en massa affärer och allt var så fult. Jag mådde psykiskt dåligt av att behöva lägga en massa pengar på en svart kostym som jag inte ens ville ha. Jag fick nästan panik när R sade att jag hade 45 minuter på mig att hitta något innan affärerna stängde. Då gick vi in på H&M, kära gamla H&M, och jag hittade naturligtvis en svart kostym i ett ganska bra material och för ett löjligt lågt pris. Till min stora lycka var kavajen snedknäppt med dolda knappar, men ändå affärsmässig. Jag strök en skjorta, putsade mina skor och bestämde vilka örhängen jag skulle ha. Så långt allt väl alltså.

Idag gick jag upp i god tid och kollade upp hur dags tunnelbanan gick. Överlade med mig själv huruvida jag skulle ha ögonskugga eller ej och påminde mig själv om att alla tror att jag är minst tre år yngre än vad jag egentligen är. Det blev alltså ögonskugga. Traskade ner till tunnelbanan och upptäckte med fasa att mitt tåg uteblev. Ny överläggning: vänta på nästa tåg (tajt med tiden) eller ta taxi? Jag beställde en taxi. Taxin kom dock inte förrän efter elva minuter, så jag kunde lika gärna ha tagit tunnelbanan. Sprang i regnet till Adeccos kontor, presenterar mig för tjejen som öppnar dörren och frågar efter fel person!

Fatta! Jag är försenad och säger hennes namn fel! Jag var jättestressad över det här med tunnelbanan och taxin, så det var naturligtvis därför jag inte kom ihåg hennes namn korrekt. Men ändå. Det får man bara inte göra. Intervjun gick nog ganska bra och hon sade att jag såg representativ ut, men jag har inte så höga förväntningar på att få jobbet. Hon skulle höra av sig nästa vecka, så det är bara att vänta och se. Nu ska jag äta frukost och försöka lugna ner mig litegrann (mina händer darrar fortfarande av stress och det bor en fjärilsfarm i min mage), sen är det dags att gå till jobbet och servera stöl.