Cykeln, min nallebjörn

Min första tanke när jag vaknade i söndags var varken "shit, hoppas att jag inte gav 120 spänn i dricks" eller "varför snodde jag med mig en cykel i morse utan att ens cykla på den", utan "hur kunde jag beställa Cosmopolitan på Berns?". Cosmopolitan kan ju faktiskt vara den töntigaste drinken någonsin att beställa. Den signalerar alltför tydligt att man är en girlpower-tjej som har överkonsumerat SATC. Tyvärr. Min nästa tanke var "jag tror jag dör".

Jag kunde varken titta eller blunda.
Jag kunde varken ligga/sitta eller stå.
Jag kunde varken äta eller kräkas.
Kort sagt, jag var i bakfyllelimbo.
Ingenting känns bra och det finns inget man kan göra åt saken.

Det var 25-årsfest i lördags och vi började med förfest här hemma. Utan att gå in på detaljer kan kvällen sammanfattas med: alltför mycket sprit. L och hennes kompis hade abonnerat Ove med skägget och i baren serverades alkohol till självkostnadspris. Det (självkostnadspriset) hindrade inte mig som förmodligen drack fler drinkar än jag någonsin gjort under en och samma kväll på ett uteställe.

Jag fyllebondade med Roberts kompis ex, som jag har träffat ungefär två gånger innan - förra sommaren.
Hon: "Vad roligt att se dig, jag har saknat dig!" (Inte så troligt)
Jag: "Ja, vi måste ha tjeeejmiddag!" (Varför säger jag sånt här)
Eh.

Jag minns att jag står och pratar med en kille från Lund och han jobbar med nåt vansinnigt tråkigt, typ fastighetsförvaltning. Han kläcker ur sig att det är synd att jag har pojkvän och jag känner att det är dags att dra vidare. Lite senare ser jag att han står och pratar med en tjej och jag går fram och säger nåt i stil med "men nu har du ju fått nån på kroken". Varför, varför?

Vet inte hur vi kommer till Berns men tydligen är vi där eftersom jag har ett kvitto därifrån. Fyra centiliter sprit är precis vad man behöver klockan halv tre på morgonen. Verkligen. Jag och R pratar om att gå vidare till Köket men tappar bort varandra (!) på vägen. I fyllan och villan lyckas jag ändå hoppa på rätt buss, håller på att bli uppraggad på bussen medan jag försöker låta bli att kräkas på min gigantiska halsduk och hoppar tack och lov av på rätt hållplats. När jag är uppskattningsvis 200 m från bostaden går jag förbi en ensam, olåst cykel som jag drar med mig till porten och uppför trappan. Eftersom jag inte har några nycklar på mig måste jag sätta mig utanför dörren (med cykeln i högsta hugg) och vänta på R, som sedan dyker upp ganska snart.

Min enda tröst är att jag får mail av typen "Kan du hjälpa mig att fylla i mina minnesluckor?".

Uppdatering: Ber om ursäkt för byte av tempus mitt i alltihop. Egentligen får jag krupp men jag orkar faktiskt inte ändra.