Ut ur garderoben

Efter att ha samlat kraft hela förmiddagen stiger jag över tröskeln, in till denna mytomspunna institution. Arbetsförmedlingen. Denna gång hittade jag åtminstone hit, vilket är mer än man kan säga om förra gången jag ämnade uppsöka Arbetsförmedlingen. Förra gången visste jag bara att det låg mellan Östermalmstorg och Dramaten och i min enfald trodde jag det skulle vara stora loggor på fönsterna och svajande flaggor med blåa A:n på. Ack, så jag bedrog mig.

Idag har jag anteckat att Arbetsförmedlingen ligger på nummer 15. Den enda visuella ledtråd som finns är en liten diskret skylt inne i porten, ca en decimeter hög och tre decimeter lång. Är det för att man inte gärna talar om Arbetsförmedlingen på Östermalm? Är det för att man hellre säljer sin farmors gamla kristallkrona och utnyttjar släkten för att slippa gå till Arbetsförmedlingen? Är det så att det egentligen inte behövs en arbetsförmedling på Östermalm?

Mina misstankar verkar bekräftas när jag slår upp dörren. Det är bara en person före mig i kön - jag hade ju föreställt mig horder av arbetslösa som sitter och tuggar fradga framför kundterminalerna (eller vad datorerna nu kallas) och jag hade förberett mig på åtminstone en halvtimmes väntetid. Kvinnan som noterar mitt personliga besök på sin dator visar dock inga tecken på framtida sjukskrivning för utbrändhet. Det gör mig något mer hoppfull; kanske finns det lite pengar kvar i potten för de otaliga arbetslösa med för höga studieskulder så att vi kan praktisera i arbetsförmedlingens regi (läs: jobba nästan gratis).

Kvinnan bestämmer att jag ska gå på informationsmöte nästa vecka, följt av ett samtal med en arbetsförmedlare. Jag sväljer lite luft när jag håller på att fråga om jag skulle kunna gå på ett annat informationsmöte eftersom jag hade planerat att jobba lite svart precis då. Schyrre då?

Eftersom jag just tillbringat mina första tio minutrar på en Arbetsförmedling känner jag att jag är värd en liten runda på stan. Det är så gott som omöjligt att låta bli att köpa något, men jag visar prov på nästan övermänsklig behärskning. När jag åker nerför rulltrappan till TopShop rabblar jag "jag är inte rik, jag är arbetslös" ungefär 500 gånger för mig själv. "Men titta, den hade varit jättefin på en anställningsintervju, och så kan jag ju ha den på kontoret sen." Det är nästan plågsamt enkelt att lura sig själv. Men jag köpte faktiskt inget.