El ritmo y el chefe

Neeej, nu håller jag på att paja min fina dygnsrytm som jag har kämpat med hela sommaren. Jag är kvällsmänniskan som vill vara morgonmänniska. (Jag är också den lata personen som vill shoppa och titta på tv hela dagarna.) Min chef håller hela tiden på och tjatar på mig.
- Andrea, visst är det mycket roligare att jobba kväll?*, säger han och tittar avundsjukt ner i vår dricksmugg.
- Mmm, men..., säger jag och drar den gamla vanliga visan om att jag gärna vill träffa min pojkvän ibland och därför föredrar jag att jobba dagtid.

Däremot har jag aldrig förklarat att jag fakiskt inte gillar att börja jobba kl. 15, även om det med pojkvännen naturligtvis är sant. Så här är det. Jag är lat och trött och får ingenting gjort innan jobbet. Därför är det lika bra att jag börjar jobba tidigt. Om jag slutar runt 23.30 så tar det minst en timme innan jag har varvat ner tillräckligt för att ens fundera på att gå och lägga mig. Även om jag får 200-300 kr i dricks under en bra kväll så kompenserar det inte riktigt för min dygnsrytm. Jag vill ju bara vara en sån som går upp klockan 8 på morgonen. Gärna 7, men nu tar vi baby steps här.

Jag längtar tills jag slutar på mitt jobb. Förutom att jag kanske kan bli en Svensson som jobbar kontorstid (jippi) så ska jag blogga en massa om min chef. Det vågar jag inte riktigt nu, men sen ska ni få veta allt om invandraren som blev C-kändis och wannabe i Stockholms nattliv. Mohaha. Ni ser de där orden i fetstil va? Det är nästan så att jag kan börja jobba på kvällstidningsredaktion.

*I somras jobbade jag nästan enbart 9-16 måndag till fredag eftersom restaurangen då hade lunchservering. Nu är lunchserveringen stängd för vintern och jag får bara jobba lite extra på à la carten under helger och kvällar.