Tågvedermödor

Min sista dag i Lund var jag mycket nära att bryta ihop. Jag hade mycket mer kvar att göra än jag trodde och var verkligen ute i sista minuten. Hela vägen till stationen (med fullpackad 60 liters-ryggsäck och två mindre väskor) mumlade jag "käregodegudgörsåatttågetärförsenatkäregodegudgörsåatttågetärförsenat". När jag svajade in på stationen så var tågets avgångstid faktiskt uppskjuten med en halvtimme. Nu tror jag ju inte att mitt svettiga mumlande hade något med saken att göra, och otacksam som jag är blev jag ju snart irriterad över att tåget inte kunde rulla iväg när jag hade kommit ombord.

Lokföraren upplyste oss om att en "mansperson" befunnit sig på spåren och polisen ville inte släppa igenom någon trafik vid olycksplatsen. Vi stod på Lunds station i en dryg halvtimme, och sedan körde vi till Teckomatorp där lokföraren hoppade ur förarhytten och sprang längs med tåget för att sätta sig i förarhytten i andra änden. Sen körde vi till Eslöv via ett annat spår än det vi skulle kommit på, och lokföraren hoppade ut för att ännu en gång byta förarhytt. Allt för att vi inte fick köra direkt från Lund via Eslöv.

87 minuter (!) efter det att tåget skulle lämnat Lunds station befann vi oss alltså i - Eslöv. Jag kände mig smått desperat, eftersom de ordinarie fyra timmarna på tåget brukar vara nog för att irritera mig. Som tur är hade jag tagit en åksjuketablett (med röd varningstriangel på) som man blir ganska borta av, så jag sov genom hela fruktansvärda Småland. Spädisen i sätet framför tyckte minst lika illa om att åka tåg som jag, tyvärr. Den började protestgnälla och lyckades snart få med sig en annan liten unge i sin klagan; en skriande kör som inte ens en åksjuketablett låter en slippa.

Tåget var mer eller mindre fullsatt hela vägen upp. Jag hade dock begåvats med en ledig plats bredvid mig, vilket jag fick njuta av hela vägen upp till Linköping. Där klev en mobilpladdrande tjej ombord, trots att konduktören mycket bestämt påpekat att hela tåget var fullt och inga nya passagerare fick gå ombord, såvida de inte bokat plats redan. Jag stod inte längre ut i ljudavfallet och flydde till bistron. Till min stora glädje fick jag reda på att man tydligen kan betala med kort där (har alltid föreställt mig att man inte kan det, vet inte varför) och dagens lunch var räddad, ca fem timmar försenad.

Jag var så lättad när jag äntligen fick stiga av tåget from hell.