At War with the Everyday World

Hoppsan, tredje inlägget i bloggen för idag. Det blir så när jag sitter och söker jobb, för det är så himla tråkigt. Tror ni det är ok att skriva "ge mig ett jobb för jag vet att jag skulle klara av det mycket bättre än de ärthjärnorna som sitter där för tillfället"? Det är så frustrerande att sitta och vända in och ut på mig själv för ett litet tråkigt jobb som telefonist som jag egentligen inte vill ha och som jag inte kommer att få eftersom jag inte har någon erfarenhet. Jag blir så trött på alla simpla jobb som kräver erfarenhet - hur pass svårt kan det vara att lära sig en töntig telefonväxel? Ge mig ett jobb bara.

Risken finns att jag en dag blir som Michael Douglas i "Falling Down" och löper amok om jag inte får ett jobb en dag. Kanske tar UD:s chef som gisslan och kräver att få börja arbeta där. Vem vet. Goran, den gamle räven, har visserligen utlovat några nya jobb. Men jag tror det när jag ser det. Dessutom trodde jag det var passé att låta expandera den offentliga sektorn för att skaffa jobb till folk. Se hur det gick för alla kvinnor som började jobba i den offentliga sektorn på 70-talet. Slitiga jobb och dåligt betalt. Nu är kanske inte tanken att den offentliga sektorn ska växa utan att ny arbetskraft ska ersätta gammal, men jag är ändå skeptisk. Sånt där brukar bli kostsamt och svårt att hantera. Se bara på myndighetsflyttningarna på senaste tiden.

Dyrt att köpa lägenhet i Stockholm? Jo tack, jag vet, jag kollade precis i Metros bostadsannonstidning. Deprimerande är bara förnamnet. Tur att jag kan tjuvbo här ett tag då.