Mera Marilyn

Höst-Stockholm visar sig från sin allra sämsta sida med ett envist, obehagligt duggregn och en blåst som river loss de sista löven från träden. På de regnmörka trottoarerna jäktar människor med uppfällda kragar och böjda nackar som inte förstår varför de föddes i detta kalla och råa land. Mina ambitioner att börja dagen med en stärkande promenad glömde jag bort ganska kvickt. (Stärkande är ett roligt ord, det låter så 50-tal.) Vädret till trots har jag inte läst en enda blogg i dag. Faktum är att jag inte har så mycket som tittat på datorn förrän nu. Det är smått sensationellt för att vara jag.

Jag har nu tagit steget från Blonde till en regelrätt biografi om Marilyn, som jag har varit försjunken i största delen av dagen. Hon framstår som så mycket mer sympatisk och tja, ömkansvärd i Joyce Carol Oates skepnad än i Donald Spotos biografi. Måhända att biografin ger en mer rättvisande bild av Marilyn, men Blondes förmåga att förmedla hur det kan tänkas ha varit att vara Marilyn är vida överlägsen biografins. Biografier tenderar att bli färglösa upprepanden av namn och datum som enbart kan fånga en kalenderbitares intresse. Däremot fick jag svar på frågan om Marilyn hade opererat näsan (ja) eftersom det är en sådan markant skillnad mellan fotona som jag tittat på. Jag trodde faktiskt inte att man hade börjat med plastikkirurgi på 40-talet. Alltid lär man sig något.