Igår var jag besviken på min prestation vid intervjun. Idag är jag mest irriterad. På dem. Jag förstår verkligen inte vad mina föräldrars och pojkväns yrken har för relevans för min eventuella anställning. Det är egentligen vad jag hade velat säga, men i en intervjusituation blir jag mest paff av en sådan fråga och svarar utan att reflektera så mycket över det.
Jag ogillar när folk anmärker på min dialekt, särskilt när de gör det med syftet att ge en komplimang. "Du talar ju väldigt vårdad skånska, särskilt för att komma från X. Har du tagit åt dig av vad andra har sagt?". Det är ju intressant att kvinnan i fråga kommer från samma region i Skåne som jag gör, men talar klockren stockholmska. Jag har aldrig förstått varför man skulle byta dialekt. Visst talar jag mindre brett sen jag började plugga, men det beror verkligen inte på att någon har anmärkt på min skånska eller att jag skulle ha komplex för den. Jag blir påverkad av hur andra talar och anpassar mig omedvetet efter dem, men självfallet inom ramen för min egen dialekt.
Andra konstiga frågor var "är du frisk" (ja, men även om jag hade HIV skulle jag väl inte tala om det), "är du allmänbildad" (eh, det beror väl på vem man jämför med), "är du med i Fi" (apropå mitt intresse för jämställdhetsfrågor), "har du erfarenhet av kommunal nämndverksamhet" (jag är nyutexaminerad, vad tror du? Fast mitt ex pappa är ordförande i barn- och ungdomsnämnden, räknas det?), o.s.v.
Det låter som en klyscha att man lär sig något av intervjun även om man inte får jobbet, men i det här fallet stämmer det verkligen. Man ska tydligen inte förvänta sig att alla närvarande skakar hand med en eller ens säger hej då när intervjun är över. Det var en så märklig intervju att jag inte ens är säker på att jag vill ha jobbet längre. Men naturligtvis skulle jag ta det om jag fick det. Det finns inte så många andra valmöjligheter.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vem är det som skriver all denna nonsens?
- Andrea
- Skåning som bor i Stockholm sedan juni 2005. Har ett jobb som skulle kunna vara riktigt bra men som oftast innebär alldeles för mycket pappersadministration.
3 kommentarer:
Fan vad jobbigt det där med att komma på saker man skulle sagt. Särskilt när det är saker som verkligen hade förtjänat ett svar på tal. Jag trodde fö att det var så inne "att ha en dialekt" att folk inte reagerade på det längre. Fast ibland kommer jag på mig själv med att tona ner min småländska skånska, fast jag retar mig på andra som gör så. Och jag gillar din blogg, förresten.
Det var svårt! Särskilt som det kändes som om jag var tvungen att lämna ett korrekt och genomtänkt svar med en gång - vid andra tillfällen har jag haft intrycket av att intervjupersonen har ställt följdfrågor om han/hon tyckte att jag kunde berättat lite mer. Som vid en normal intervju :P
Jag blev lite irriterad på att chefen anmärkte på min dialekt. Det var som om hon trodde att jag hade komplex för min dialekt bara för att hon tydligen hade tillräckligt mycket för att börja prata stockholmska. Grr. Jag trodde också att det där med dialekter var lite överspelat.
Slutligen: tack! Jag brukar slinka in på din blogg, tack vare mr C.
Skicka en kommentar