andrea goes stockholm

Mmmm, Milo

2007-01-20T17:31:00.000+01:00

Två saker fick mig att skriva på bloggen igen.

1) Jag kan inte låta bli att testa nya Blogger (fast det är kanske inte nytt längre, jag vet inte, jag har inte varit inne på Blogger på väldigt länge) och

2) Milo Ventimiglia är med i nya Rocky-filmen. Nu överväger jag faktiskt att se Rocky Balboa och detta enbart på grund av Milo. Du olyckliga som inte vet vem Milo är kan få låna min Gilmore Girls-box, eller ta en titt på Boston Public där han dyker upp ibland.

Fussball

2006-06-03T23:51:00.000+02:00

Jag kommer aldrig att förstå den där kollektiva hysterin kring fotboll. Exakt vad är det som är så intressant med att se ett gäng människor springa omkring och försöka jaga rätt på en boll för att därefter skjuta in den i ett nät? Jag fattar inte grejen. Tacka vet jag individuella sporter. Jag funderar dessutom på att anmäla kommunen till någon lämplig instans. Nämndmötet ska sluta 20.30 eftersom det är Sverige-Englandmatchen samma kväll. Skandal att fotbollen går före demokratin!

Ok, den kommunala demokratin funkar inte så bra så det gör kanske inte så mycket i praktiken. Men ändå.

Kändisspaning

2006-06-02T21:36:00.000+02:00

Fältöversten har länge varit det överlägset bästa stället för kändisspaning, kanske inte kreddig sådan men ändå. För den som en vacker dag slår upp sina blå och känner sig lite kändiskåt kan jag efter mitt besök även rekommendera NK damunderkläder.

Bild snodd från Kändisnytt.com

Först såg jag den blivande Gemålen - David Westling alltså. Jag är helt övertygad om att det var han (vilket föranledde en del intressanta tankar om hur Vickan gör när hon ska införskaffa nya underkläder och om hon går omkring i, säg, La Perla hela dagarna) och eftersom jag är helt säker på att det var han så gör det väl ingenting om det i efterhand skulle visa sig att det inte var Daniel? För vem kan veta med säkerhet? Killen har ett mycket alldagligt utseende.

Och sen såg jag Agnes. Idol-Agnes. Hon var gullig.

Vår

2006-03-31T22:36:00.000+02:00

Det är Helen Hunt på tv. Jag gillar Helen Hunt. (Andra jag gillar är alla som gör comebacks. I'm a sucker for comebacks - tänk Marcia Cross. Nä, då menar jag inte Desperate Housewivesgrejen utan snarare Everwood.) Just nu åker hon (Helen, inte Marcia) cab och vinden blåser i hennes hår och hon lyssnar på musik och det ser ut att vara mycket behagligare temperaturer än vad det är här just nu. Egentligen får man helt enkelt inte prata om vädret, men för i helvete när kommer våren?! I Skåne är det normalt sett vår sen en månad tillbaka och min inre klocka protesterar mot snöstormar den 31 mars. Jag hoppas att det inte alltid är lika usla vårar här uppe.

När det blir lite mer vårlikt tänkte jag även börja jogga igen. Som vanligt när jag skriver sådana saker i bloggen är det enbart med förhoppning att någon som läser ska komma ihåg att påminna mig om detta den 28 maj när jag äter chips och fortfarande inte har börjat jogga. Men jag har åtminstone köpt en tjusig blå sak som jag ska ha på mig när jag släpar mig runt i spåren. Babysteps!

Jag har förresten fått tills vidare-anställning. Haha. Jag kommer att ha så sjukt högt blodtryck om ett år.

En kommunalanställds dagbok

2006-03-24T22:39:00.000+01:00

Funderar på att döpa om den här bloggen till "En kommunalanställd akademikers dagbok". Undrar hur många som skulle läsa den då, förmodligen ungefär två personer. Som alla andra statsvetare närde jag stora drömmar om att jobba på UD när jag började plugga, men jag måste säga att jag har blivit positivt överraskad av den kommunala sektorn. Allt man jobbar med är väldigt konkret och påverkar människor på ett direkt sätt, vilket är spännande och scary på samma gång. Det som däremot kan vara galet frustrerande är att allt är så trögrörligt och svårföränderligt och att alla tänker utifrån sitt eget förvaltningsperspektiv. Ibland tror man ju att det finns vattentäta skott mellan olika förvaltningar. Det blir inte bättre av att det sitter en massa mossiga 40-talister på en hel del poster; personer som har jobbat på samma arbetsplats hur länge som helst och som inte ser något som helst behov av att höja blicken över det dagliga arbetet.

Idag befann jag mig i den ovana positionen att bli tillfrågad om en praktikplats. En CHEF ringde till MIG och frågade om min grupp kunde tänka sig att ta hand om en liten praktikant som gick typ Europaprogrammet på Södertörn. Undrar om det ingår praktik i själva programmet? Hursomhelst så ville hon veta om det fanns några arbetsuppgifter som praktikanten kunde ägna sig åt (hon kunde kommit för en och en halv månad sen och scannat in och verifierat 4000 enkäter - det, mina vänner, är det tråkigaste jag har gjort på mycket länge), annars kunde hon ju eventuellt intervjua oss. Fniss. För min del får hon gärna komma och titta på mig när jag ringer runt till folk och sitter och skriver utredningar, men jag tror inte det är så stimulerande. Hur som helst så hänvisade jag henne till min chef.

Gamlingar

2006-03-07T22:16:00.000+01:00

Jag är ansvarig för socialförvaltningens klagomålshantering. Jag får in en massa klagomål på hemvården. Många av dessa klagomål är skrivna på underliga små lappar. Till exempel baksidan av en postavi, på ett företagsbrev med bortklippt logga och annan återanvänd officiell post. Vad håller ni pensionärer på med egentligen? Köp ett kollegieblock så jag slipper era gamla smuliga pappersbitar!

Jeopardy

2006-02-06T19:47:00.000+01:00

Kulisserna och hela formgivningen av det nya Jeopardy är superfult. "Nä vi tänkte att det vore fräscht med en inredning som påminner om designen på Nokia 3210. Frågeskyltarna kan väl se ut ungefär som ett sms-fönster, det känns som ett ungdomligt grepp. Och det behöver egentligen inte synas vad deltagarna heter, det är det ändå ingen som lägger på minnet."

Inte nog med att Adam ska försöka vinna över pensionärsdamernas hjärtan, han måste dessutom vara en sjukt bra programledare för att kompensera för sin fula arbetsplats.

GUBBE

2006-02-02T21:24:00.000+01:00

Allt är gubbens fel. Min planering är helt spräckt. Jag har så j-a mycket att göra just nu att jag inte kan slappna av och vara ledig när jag kommer hem och jag orkar inte sitta jobba över eftersom jag är sjuk och egentligen skulle behöva vara ledig och kurera mig.

Jag ska producera en miljon tabeller i SPSS och vara ansvarig för kvalitetsmärkning och planera gruppresa till Kbh och genomföra 16 intervjuer de närmsta elva dagarna och skriva minnesanteckningar till alla dessa förbannade intervjuer och 13 av dessa intervjuer ska utvärderas i en rapport som i förlängningen kanske leder till att någon blir avsatt från sin chefspost (och det kommer jag att vara indirekt ansvarig för) och de resterande intervjuerna ska sammanställas tillsammans med ett gäng andra intervjuer som jag redan gjort och den kartläggningen ska ligga till grund för en nyinrättad tjänst och jag ska göra en tillståndshandbok och handlingsplan för socialförvaltningen och göra reklam och kalla till informationsmöte till en utbildning och dessutom hantera alla klagomål som inkommer till socialförvaltningen och leka detektiv och försöka ta reda på vad folk egentligen vill med sina klagomål och vilka verksamheter de egentligen klagar på. Jag har dessutom råkat fucka upp alla klagomålens diarienummer så nu måste jag göra om hela mitt fina Excelark och det blir nog helt enkelt droppen som får bägaren att rinna över. Om inte staben tar ansvar för rutinerna kring sin FÖRBANNADE klagomålshantering nån gång så blir jag galen.

Och det var detta jag såg fram emot när jag pluggade. Jesus. Nu ska jag gå och försöka komma på fina, metodologiskt och psykologiskt riktiga frågor att ställa till mina 13 intervjupersoner (intervjuer som alltså kanske leder till att nån får sparken, vilket inte kan nog understrykas).

Just det ja, gubben. Han beställde ett uppdrag en månad innan deadline. Jag har nu lyckats skjuta upp dödens datum en vecka - jag begriper inte hur han tänker - hur skulle man kunna bli klar med en utvärdering på en månad?! Jag blir sur på min chef också, som inte kan säga ifrån och ha regler för hur långt i förväg man måste beställa utredningar. Men eftersom jag är "ung och hungrig" så går väl allt för sig, kantänka.

Förutom att gubben har noll framförhållning så retar det mig till max att han tror att jag är nån slags bimbo. Jag råkade ställa en korkad fråga vid ett inledande möte med honom, och sedan råkade han komma på mig med att applicera mascara när jag var sen till ett möte (och så skämtade jag lite med honom en gång och det uppskattade han inte). Hela hans kroppsspråk fullkomligt skriker "jag har inget förtroende för dig" och jag hatar honom. Men han ska få se. Han ska få en jävligt kvalificerad utvärdering på sitt bord och sen kan han kräla i stoftet.

James Fejk

2006-01-27T20:25:00.000+01:00

Ja, jag erkänner, jag är lite efter. Men just nu håller jag på att läsa James Freys "Tusen små bitar". I kort kan man säga att den handlar om en kille som hamnar på torken efter ett hårt och långvarigt blandmissbruk. Anledningen till att den blivit en sådan succé är givetvis att boken är självbiografisk - av någon anledning är det alltid extra kittlande att läsa vissa sorters skildringar när man vet att de är sanna (tänk Marilyn). Precis innan jag började läsa boken råkade jag se en rad i DN Kultur där det stod att det framkommit att James tydligen inte hade varit helt sanningsenlig i boken. Visst, fy skäms på James, men vafan, kunde man inte fått leva i illusionen att allt var sant? Eller så kunde jag väl åtminstone ha fått hinna läsa ut bokskrället innan jag fick reda på att dear James har skarvat lite. Jag bryr mig inte särskilt mycket om de moraliska aspekterna (de bästa historierna är alltid lite saltade) men det är irriterande att läsa en bok som utger sig för att vara sann när man vet att det inte är så. Nu ligger jag bara och tänker på vilka delar som är sanna och vilka som är påhittade.

Det var The Smoking Gun som gjorde avslöjandet i januari i år och här kan man läsa mer om hur det gick till. (Här står förvisso mer detaljerat om vilka passager i boken som är osanna men jag orkar inte läsa all den där texten. Jag läser så mycket på jobbet att jag slipper sånt när jag är ledig.)

En pikant detalj i hela historien är ju att Oprah Winfrey utsåg den till en av sina bokklubbsböcker. Enligt TSG var "Tusen små bitar" USA:s näst mest sålda bok under 2005, och majoriteten av böckerna som såldes under året såldes efter att Oprah tipsat om den. När det kom fram att James bättrat på sin livshistoria ganska avsevärt, försvarade Oprah boken, men häromdagen drog hon tillbaka sitt stöd och sade sig ha blivit lurad.

Ja, det kan inte vara lätt att vara Oprah. Hennes liv ligger i händerna på miljontals amerikanska hemmafruar och då kan man minsann inte ställa upp på vad som helst.

(Det finns även uppgifter om att James slarvat med/ljugit om återgivningen av behandlingsprogrammet som han gick - varför gör man sånt? Förstår man inte att sånt kommer ut, förr eller senare?)

On demand

2006-01-27T19:27:00.000+01:00

Ok, jag skriver. Fast det är lite emot mina principer. Mest för att vissa personer strävar efter att göra någon form av statements när de fyller i sånt här. Men även för att jag är så usel på det. Jag är inte bra på att ha favoritsaker (filmer, böcker, caféer, klädmärken, whatever).

Fyra jobb du haft i ditt liv:
1. McDonald's McDonald's McDonald's McDonald's. (Jag har faktiskt jobbat på fem olika McDonald's-restauranger fast jag har bara varit anställd på tre.)
2. Montör och kvalitetskontrollant (!) av automatiska dörröppnare
3. Frukostvärdinna
4. Servitris

Fyra filmer som du kan se om och om igen:
Jag tvivlar på att det finns fyra filmer som jag sett om och om igen. Just nu kan jag inte ens komma på en endaste film som jag har sett flera gånger. Jag är helt enkelt inte typen som ser filmer två gånger, än mindre om och om igen.

Fyra platser där du bott:
1. Landskrona
2. Lund
3. Poitiers, Frankrike
4. Montréal, Kanada

Fyra tv-program du älskar att se:
1. Oprah Winfrey
2. Grey's Anatomy
3. Scrubs*
4. SATC*
*Jag älskade dem när jag inte hade sett alla avsnitten. Så egentligen älskar jag bara de två förstnämnda programmen.

Fyra platser där du varit på semester:
1. Jyväskylä
2. Hurghada (hu!)
3. Franska rivieran
4. New York

Fyra websidor som du besöker dagligen:
1. Kommunens hemsida (kommunen där jag jobbar)
2. Aftonbladet
3. Svenska Dagbladet
4. Min webmail
(Bloggarna har fått stryka på foten sen jag började jobba, men då har jag desto mer att läsa när jag kollar dem.)

Fyra av dina älsklingsrätter:
1. Det mesta som någon annan lagar åt mig
2. Moules frites
3. Anything som L bakar till fikapausen på eftermiddagen
4. Risotto

Fyra platser där du hellre skulle befinna dig just nu:
1. Hos familjen
2. Lund
3. San Fransisco
4. Paradisö
(Men jag måste tillägga att jag trivs rätt bra där jag är.)

Hollywood-inavel

2006-01-23T22:15:00.000+01:00

Ha, det är verkligen mycket kortare resväg till jobbet numera. Det är nog det bästa med flytten än så länge. Jag har lite svårt att vänja mig vid tanken på att jag faktiskt bor här, men det går väl över. Jag flyttade i helgen alltså. Nu bor jag mitt i stenstan. Man ser inte vad det är för väder när man vaknar, för husen är så höga och stadsmässiga. Min kollega sade att detta är gamla arbetarbostäder. Fram tills ganska nyligen fanns det tydligen bara små trånga ettor här. Det är dock inget man märker av nu. Lägenheterna är dyra som attan och folk slåss på visningarna, more or less.

Det är så mycket folk på gatorna här. Min vana trogen sprang jag till tåget i morse, fast jag upptäckte snabbt att det är svårt att göra det lika obemärkt och diskret som på Gärdet.

Försökte lyssna på Bright Eyes på tåget, men satt hela tiden och tänkte på att Conor Oberst varit ihop med Michelle Williams (Jen i "Dawson's Creek") som numera är ihop med Heath Ledger (de fick en unge typ nyss) som har varit ihop med Naomi Watts som är ihop med Liev Schreiber som sägs ha varit ihop med Kristin Davis... och så vidare. Framförallt funderade jag på att Conor och Michelle har dejtat. Lustig kombo på nåt sätt. Teenage Angst och shamporeklam i ett.

Hatkärlek

2006-01-16T21:12:00.000+01:00

Hata: folk som sätter sig på sätet rakt framför mig på pendeltåget och kastar gnälliga blickar på mig för att jag sträcker ut benen, TROTS att det finns hur många andra platser som helst. NÄR ska folk lära sig att man sätter sig diagonalt framför andra, inte rakt framför andra (i mån av plats, givetvis). Det är skitstörigt att inte kunna sträcka ut benen.

Älska: bra filmer! Senast sedda bra filmer inluderar "Crash" och "Capturing the Friedmans". Se!

Patrick Dempsey

2006-01-15T20:52:00.000+01:00

Jag lyckades tämligen enkelt övertala N att börja kolla på "Grey's Anatomy". Efter att vi kollat fem minuter av första ansnittet konstaterade N ganska nöjt att Dr Shepherd var väldigt manlig (underförstått: serien är värd att följas). Ungefär fem sekunder senare utbrister hon: "Det är ju Patrick Dempsey från "Can't buy me love"! Efter det är det helt omöjligt att se på honom med samma ögon igen. Bilden nedan talar för sig själv. Brrr.

Extra! Extra! Tone på pastadejt!

2006-01-15T20:36:00.000+01:00

Kändisspaningsfacit efter promenad på Gärdet och Djurgården: Anders Timell, Sara Sommerfeldt och Tone Bekkestad med sin partner från Let's Dance. De sistnämnda käkade på pastastället i Fältis. Vi såg också ungefär en miljon glada hundar som var ute på vift på Gärdet samt ett gäng ryttare på ulliga ponnisar. Det var även ungefär en miljon stockholmare som var ute på söndagspromenad med obligatorisk fika. Smockfullt överallt.

Snar flytt

2006-01-14T17:35:00.000+01:00

I dag hade vi vår potentiella hyresgäst här. Han verkar ha bott både svart och i tredje hand, så ett vitt boende, även om det är i andrahand, framstår nog som rena drömmen för honom. Personligen hade jag blivit sjukt nöjd om någon erbjudit mig att hyra den här lägenheten. Det är ett fräscht boende, bra läge, bra kommunikationer och schysst förening - quel bargain.

Lägenheten vi ska hyra har också superläge (fast på ett annat sätt än R:s). Häromdagen upptäckte jag att det dessutom är jättenära till boxningsklubben som jag tänkte börja på, vilket är ännu en anledning att börja träna snart. En positiv bieffekt av flytten är ju att jag förhoppningsvis kommer att få lite bättre koll på Stockholms geografi. Nu rör jag mig typ på Gärdet, Östermalm och i city, medan allt annat är som svarta hål på kartan (Kungsholmen är klart läskigast). Ja, Söder klarar jag mig väl hjälpligt på också, eftersom det är en del rolig shopping där. Men på det stora hela har jag väldigt dålig koll på hur saker och ting hänger ihop, antagligen p.g.a. att jag föredrar tunnelbana framför buss. Buss är så opålitligt. Tunnelbana rules.

The Fucking Fulfords

2006-01-08T22:36:00.000+01:00

I pity you, eftersom du troligtvis missade "The Fucking Fulfords" på kanal ett i fredags. Kolla här. En överklassman vars förfäder bott på samma ägor sedan det ruttna gamla 1200-talet (betänk! 1200-talet! Då hade Sverige knappt kommit in i medeltiden) går med på att vara med i en dokumentär där hans familj säljs in som aristokratins motsvarighet till the Osbournes. Varför? Knappast nya pengar här inte. Nej, anledningen är att Fulfordfamiljen är "rich in assets but poor in cash". Fulfordfamiljen har typ jordklotets största hus och det går sönder as we speak. Tapeterna flagnar från väggarna, taket läcker in och hundarna slickar på besticken i diskmaskinen. Bland annat.

Bland en svärm av labradorer och en hop med ruttna möbler med fladdermusbajs på bor alltså Francis Fulton med sin fru och deras fyra odrägliga ungar. Barnen är lite för tjocka för sitt eget bästa och svär och slåss hela tiden (precis som Osbournes alltså). De sitter i dyrbara soffor från obestämbart århundrande och kollar på The Simpsons. De spelar squash i en slags enorm hall med träsniderier från Tudortiden och limmar ihop skiten när de slår sönder sniderierna.

Frun i huset har fullt upp med att mota förfallet så gott det går. Francis Fulford om sitt äktenskap: "I was here, she was here. Cost me five meals to get engaged. Bloody good value. Cheaper than a housekeeper." Jag tror inte man ser mrs Fulford utan förkläde en enda gång under programmet.

Francis Fulford är en livs levande citatmaskin. Han delar villigt och oförblommerat med sig av sina fördomar och lägger sedan upp världens garv. Tyskar och fransmän har han absolut inget till övers för, precis som det anstår den engelska överklassen. För ca 300 år sen, vill säga. Han håller stenhårt på den förstfödde sonens rätt till ägorna, vilket innebär att tvillingdottern inte kommer att få ett nickel av ägorna som hennes tvillingbror får. Tough luck, helt enkelt. Det är så man håller ihop marken. Frågan är naturligtvis vad som kommer att hända med det enorma huset i framtiden. Fulford har inte ett korvöre över till reparationer, men håller sig ändå med ett obestämbart antal hundar, en Landrover och privatskola till barnen. När frugan vinner 13 000 spänn på hästar så drar hon till London på lyxweekend. På något konstigt sätt vägrar familjen att inse att de är fattiga. Släkten Fulford har levt i pompa och ståt ända fram till 1800-talet, och detta är inget annat än en tillfällig svacka. Francis skrockar: "I wouldn’t call this a crisis point. One of my ancestors was hung, drawn and quartered in 1463. That’s what I call a fucking crisis point."

Man kan inte annat än förundras över denne fantastiskt snobbige man och hans fullkomliga förtröstan till att allt ordnar sig till det bästa, bara man gör som man alltid gjort. Det konceptet har ju onekligen fungerat förut. Samtidigt undrar man hur han lyckas framhärda i sin övertygelse när huset går sönder framför ögonen på honom, och expert efter expert säger åt honom att det snart är för sent att göra något åt saken. En metalldetektor för att hitta gömda skatter kan helt enkelt inte vara den optimala lösningen.

Se programmet om det går i repris. Du blir inte besviken. Varken min text eller bilden gör Fulford rättvisa.

Stars Without Makeup

2006-01-03T21:55:00.000+01:00

YES! Äntligen programmet som kommer att revolutionera samhället - "Stars Without Makeup"!

Lägenhet på g

2006-01-03T21:37:00.000+01:00

Jag skulle skriva en massa bra grejer om "Grey's Anatomy", men nu började jag tänka på vår eventuella flytt till en kompis lägenhet. Den är tio kvadratmeter större än den nuvarande lägenheten (ok, typ alla lägenheter är större än denna) och framförallt ligger den väldigt nära pendeltågsstationen. Jag skulle kunna sova en kvart extra på morgonen! Och den har diskmaskin! Men det är först en massa detaljer som måste ordnas, t.ex. att ragga upp någon som vill hyra vår lägenhet och att fastställa hur pass mycket vi skulle få betala i hyra. Den främsta nackdelen är att jag måste flytta igen - jag som svor på att inte flytta på bra länge igen. Jag kan lätt föreställa mig min kära mor dra en lättnadens suck över att hon slipper hjälpa till vid flytten. Avstånd har sina fördelar ibland.

---> Meredith Grey lives in a very big house. I don't. Boohoo.

Årets första inlägg

2006-01-01T23:59:00.000+01:00

Nu har det varit både jul och nyår och sen är det trettonhelgen och sen kommer jag inte att vara ledig igen förrän till påsk. I APRIL. Vuxenlivets kontorstider suger ibland. Och varken mina semesterdagar eller min lön kommer att räcka till allt jag vill göra och det värsta är att jag oroar mig för detta i förväg trots att inget faktiskt är bestämt än. Och precis när jag kommer att ha byggt upp en stabil ekonomi så slutar mitt vikariat och då är det bara att börja om från början. Finns det något sätt att bli oumbärlig på jobbet på ungefär fyra månader? Nja.

Jag brukar inte avge några nyårslöften, men jag tror ändå att jag ska lova mig själv att ta körkort (det skulle kännas vuxet och bra). Eventuellt även att återuppta boxningen. Tack och lov röker jag inte, så det är ett löfte mindre som jag skulle kunna avge och inte lyckas hålla.

Gott nytt år till alla som läser.

Julafton

2005-12-24T23:52:00.000+01:00

På julaftons kväll blir jag alltid så vemodig. För att det blir så uppenbart att tiden går. Det är ännu ingen som saknas i min släkt, men det är så klart bara en tidsfråga. Mormor frågar flera gånger vilka som sitter kring julbordet eftersom hon numera ser så dåligt. Middagen blir en farsartad upplevelse och mormor bannar oss skämtsamt för att vi skrattar åt henne. T har cancer och är uppsvälld av kortison och döljer sin blanka skalle med en tomteluva. För första gången någonsin har mamma köpt en julklapp till T; en mugg med texten "Världens bästa bror". Efter middag och julklappsutdelning och kaffedrickande står mamma med mormor ute i kylan och väntar på färdtjänst. Sen ska mamma börja jobba och efter julvirren så somnar S framför tv:n. Syrran och jag bestämmer träff för morgondagen och nu är det bara jag som är vaken. Tänker förvirrat på mitt liv som är uppdelat på två landsändar.

Nu ska jag läsa min nyförvärvade pocketbok, "I skuggan av ett brott" av Helena Henschen, och försöka njuta av det som är bäst med julen: att läsa en massa, äta choklad, filmkvällar med familjen, långa sovmorgnar och återträffar. Inte åldrande, cancer och icke infriade förväntningar.

Ventilering

2005-12-15T22:02:00.000+01:00

I går var det dags för den årliga personalfesten. Tillsammans med de andra nyanställda fick jag slava med att montera bord, kånka stolar, duka och dekorera. Man kan ju inte slösa med skattebetalarnas medel och hyra in folk som sköter sånt. I ärlighetens namn tyckte jag det var rätt kul att få jobba lite praktiskt. Jag känner mig fortfarande mer som ett restaurangbiträde/servitris än en professionell statsvetare.

Kärringen som skulle ha hand om bordsplaceringen drog sig ur, och lotten föll på mig (ex-servitrisen) att ta hand om bordsplaceringen. Jag kom på en fullkomligt lysande lösning som alla andra i festkommittén berömde mig för (det är sant alltså) och slet hund för att få till allt. Syftet var att folk inte skulle sitta förvaltningsvis och på så sätt börja prata lite med personer som de inte känner.

Det intressanta var att kvinnor i 50-årsåldern stod och rotade i skålen med placeringslappar för att hitta platserna bredvid varandra. Tidigare år har det bara funnits bordsnummer, men i år hade jag numrerat varje plats individuellt. Gissa själva om jag blev irriterad på de tanter som tog alla lappar för att hitta ett visst nummer. Eller när folk ville byta lappar för att de annars skulle bli tvungna att sitta med ryggen mot scenen. Visst, det är tråkigt, men hälften av gästerna var ändå tvungna att göra det. Heder till alla som tog en lapp och höll käft.

Det värsta är att jag har väldigt svårt att dölja min irritation när folk håller på och fjantar sig så där. En kvinna kom fram till mig och ville att jag skulle fixa en plats bredvid henne till hennes f.d. kollega. Eftersom hon hade slutat tidigare i år så kände hon inte så många. Det trodde jag inte ett ögonblick på. Personalomsättningen bland tjänstemännen är väldigt låg och därför var alla hennes gamla kollegor med största sannolikhet där, fast det sade jag inte. Däremot kläckte jag ur mig att jag bara har jobbat en månad så jag känner rimligtvis ännu färre personer. Jag har lite svårt att hålla tand för tunga ibland.

Under middagen kände jag ett visst mått av skadeglädje eftersom en kvinna som bytt placeringslapp två gånger hamnat ute på gaveln och såg mycket uttråkad ut. Så går det. Alla vuxna människor bör klara av att sitta ner i två timmar, äta och byta några ord med personer som de inte känner sen tidigare. Gör de inte det, så får de öva. Männen i kommunhuset förtjänar dock en eloge. Bara någon enstaka man ville byta lapp, men det berodde åtminstone inte på kompisskap. Kärringarna i 50-årsåldern däremot... Säkert från socialförvaltningen. Säkert socialsekreterare. Jag har redan lärt mig att man ska skylla allt på soc. En viktig lärdom i min kommun. Blame it on the socialförvaltning.

HA-HA-HA

2005-12-14T23:15:00.000+01:00

Skön bild på min f.d. chef från det glada 80-talet då han försörjde sig som dörrvakt, modell och lägsta rangens filmskådis.

Waiting for a love that never comes

2005-11-20T00:17:00.000+01:00

Om det är någon som undrar vilken Stella-låten på H&M:s hemsida är, så kan jag berätta att det är "M62 Song" med Doves. Innan jag kom på det höll jag på att få hjärnblödning. Nu förstår jag inte hur jag någonsin kunnat glömma bort det. Lyssnade flitigt på den skivan - "Last Broadcast" - under mina regniga och mörka promenader i Lund. Så fort jag hör "There Goes Fear" befinner jag mig mentalt någonstans i Professorsstaden. Åh, ibland längtar jag tillbaka till det Lund som var. Lund känns fortfarande som hemma.

All grown up

2005-11-19T19:36:00.000+01:00

Det här med att man blir så trött när man har börjat på sitt första riktiga jobb, det är bara skitsnack. Jobba 10-20 på McDonald's, det blir man trött av, mina kära vänner. Efter det passet vill man kräka på alla människor i hela världen och man är så jävla trött i hela kroppen att man bara orkar titta på tv resten av kvällen. På mitt nya jobb har jag eget rum, egen dator, bestämmer själv när jag ska äta, kan gå på toaletten utan att meddela någon, slipper stämpelklocka, kan dricka hur mycket kaffe som helst och framförallt så behöver jag inte göra något som besvärliga gäster ber mig om. Det finns nämligen inga besvärliga gäster. Att jobba som utredare är paradiset. Jag älskar att jobba kontorstid. Jag behöver aldrig jobba helger och jag får övertidsersättning.

Dessutom har jag nu kapitulerat för kostymen. När jag för några veckor sedan köpte min första kostym så var jag minst sagt skeptisk. Nu är jag mer eller mindre helsåld. Man känner sig oantastlig i kostym. Butiksbiträden ger en ett helt annat bemötande. Man behöver inte känna sig stressad över vad man ska ha på sig. Ahhh. Mitt jobb kräver visserligen inte kostym, men kavaj och jeans blir nästan samma sak. Det kräver inte heller så mycket tankeverksamhet. Jag tycker faktiskt det är helt underbart - kalla mig trist om ni vill. På mitt jobb ser jag ändå hundra gånger trendigare ut än nästan alla andra oavsett vad jag har på mig.

I morse vaknade jag klockan åtta. Det var ett historiskt ögonblick. Att vakna klockan åtta en helgmorgon existerade inte i min värld innan jag började jobba. Detta måste vara ett tydligt vuxentecken.

Det stormar

2005-11-17T21:25:00.000+01:00

Det har varit en del rabalder kring tillsättningen av det vikariat som jag så småningom fick och jobbar på sedan en vecka tillbaka. Först och främst var det en politiker som opponerade sig mot en formulering i platsannonsen, vilket det skrevs om i några tidningar. Jag är fortfarande nervös över att någon ambitiös (möjligen understimulerad) reporter tänker göra en uppföljning på det där och be mig kommentera det hela.

Dessutom är det nån rättshaverist till jurist som ville ha vikariatet och nu har begärt ut mina ansökningshandlingar. Jag vet inte om han planerar att bestrida min tillsättning - tänk om! Jag skulle bli ett nervvrak.

???

2005-11-16T20:28:00.000+01:00

Nu känns det ju som om det var bra länge sen jag bloggade. Jag känner på mig redan nu att det kommer att bli ett ganska ointressant inlägg - det blir det nämligen när man inleder med "det var länge sen jag bloggade...".

Jag vet inte vad jag vill ha sagt. Kanske att jag finner det svårt att förena jobb och bloggande. Fast de flesta bloggar jag läser skrivs av personer som har heltidsarbete. Hur gör ni?

Vem vill vara en sojakorv?

2005-11-12T16:34:00.000+01:00

Nu när jag har tittat på reprisen av Du blir vad du äter känner jag mig lite trotsig och funderar på att äta ostbågar till middag. Hälsotänket går helt enkelt för långt när man inte får äta senap eftersom det är för mycket socker i det. Ursäkta, men hur mycket senap äter man? Definitivt inte mer än en matsked (om man inte tillhör de sällsynta senapsknarkarna) per portion. Dessutom har jag alltid tyckt att uttrycket "du blir vad du äter" är osedvanligt töntigt. Alla vill väl vara en chokladpralin?

Första dagen

2005-11-08T17:38:00.000+01:00

Tre personer har idag frågat mig om jag är praktikant. Så ung ser jag inte ut. Jag ska faktiskt vara projektledare, thank you very much!

Min sommarjobbschef ringde och berättade vilka bra referenser han hade gett mig till min nya chef. "Tack", sade jag. "Man ska hjälpa varandra om man kan", sade han. Sen frågade han om jag kunde jobba på torsdag kväll. HAN ÄR EN FUL FISK. Jag kommer att vara så himla död på fredag. Och Stella McCartney-premiären missar jag också. Det är nästan så att jag borde få extra betalt p.g.a. det.

Är du redo?

2005-11-07T21:41:00.000+01:00

Är du redo, som Orup sjöng på ett av mina kassettband från barndomen.

Ja, jag är redo. Nya kläder, nyklippt hår* och nyklackade skor**. I morgon smäller det. Jag ser allra mest fram emot att få min mobiltelefon, fast jag slår vad om att det är en sunkig Nokia 3210.

*Har kanske äntligen hittat en värdig ersättare för Stil i Lund (alla som bor i Lund bör klippa sig på Stil) i Hårgänget hos c/o Stockholm. Massage av hårbotten, kaffe, tips om hårprodukter och en hel timmes klippning. Precis som det ska vara.

**All kärlek till skomakaren i Fältöversten.

"Jag vill bli en ampis"

2005-11-07T21:21:00.000+01:00

Man lär sig konstiga saker när man kollar på Discovery. I går kväll sändes en dokumentär om body dismorphia (på svenska hette dokumentären Att lida av förvrängt kroppsbildssyndrom), ett syndrom som i korthet går ut på att man är fullkomligt övertygad om att man skulle känna sig som en lyckligare människa om man fick amputera en viss kroppsdel.

De intervjuade en kvinna som lugnt och sansat satt och sade att hon ville operera bort båda benen ovanför knäna och att hon hade övat inför denna nya livssituation genom att använda rullstol i hemmet. Det är fullkomligt obegripligt. Hur kan man säga (och mena det) att underbenen inte känns som en del av ens kropp? Att man är obalanserad och inte kommer att känna sig i balans förrän man avlägsnat sina ben?

Det verkar dock inte råda några tvivel om att dessa människor verkligen menar det de säger, eftersom det förekommer att folk skadar sig själva för att få till stånd amputationer. Det märkliga är att de inte har andra störningar, utan verkar fullt normala i övrigt.

Jag fattar inte det här. Var detta verkligen en riktig dokumentär? Är människor så här pass konstiga?

Why Wilson?

2005-11-05T23:59:00.000+01:00

I och med "Den utvalde" figurerar Andreas Wilson flitigt i tidningarna. Han fläks upp i senaste Rodeo och intervjuades som hastigast i DN häromdagen. Aftonbladet tillskriver honom titeln "Sveriges svar på Tom Cruise" och Mattias Dahlström (Rodeo) beskriver lyriskt hans "Fredrik Ljungbergska käkben".

BUT WHY? (Thank you Borat.)

Han ser så jävla fyrkantig och okarismatisk ut som man nånsin kan göra. Tycker alla att han är snygg? Jag såg honom på Nox förra helgen. Han var inte ett dugg snyggare i verkligheten, dessutom är han kort. (Kort = osexig.)

Bästa barret

2005-11-05T23:14:00.000+01:00

Har inte Hollywoodfilmernas småkillar alltid lagom långa och coola 70-talsfrisyrer? Igår var det dags för Justin Cooper (Max) i Liar Liar. Andra fina exempel är Haley Joel Osment (Forrest Gump Jr) i Forrest Gump och Jake Lloyd (Anakin Skywalker) i Star Wars: Episode 1 - The Phantom Menace. Kids ska definitivt ha långt och flummigt hår, gärna kombinerat med t-shirt och utsvängda manchesterbrallor. Den tjocka luggen är nästan också ett måste.

Ursäkta, var är hyfset?

2005-11-02T12:56:00.000+01:00

Vanligtvis tycker jag inte att Marie Söderqvists krönikor är något att hänga i julgranen, men i dagens krönika skriver jag under på nästan allt. Enligt Söderqvist har svenskar blivit allt oartigare och mer obenägna att ge sin plats på bussen till gamla och andra behövande. Jag kan bara hålla med. Till skillnad från andra storstäder som London och Paris där man ständigt hör excuse me och pardon klinga i luften så bufflar sig svenskarna fram och undviker helst att se varandra i ögonen. "Hon märker nog inte om jag trampar henne på tårna".

Söderqvist undrar om detta beror på att vi svenskar har svårt för att hjälpa varandra utan den offentliga sektorn som mellanhand. Jag och C har ju många gånger diskuterat oartighetsfenomenet (och möjligen låtit som två ärkekonservativa kärringar) men vi har nog trott att det beror på att svenskar många gånger är så asociala. Svenskar går helst omkring i sin egen lilla värld, låter sig inte ledas i samtal med främlingar och tycker det är allmänt jobbigt att behöva interagera med främmande människor. "Jag sitter här på mitt säte och tittar ut genom fönstret och hoppas att alla förstår att jag inte vill prata och absolut inte tänker flytta på mig".

Svensken har ännu inte förstått att det krävs en viss hyfs när man vistas på offentliga platser. Vi är inte längre små torpare som inte behöver prata med någon på vägen till jobbet. Att säga ursäkta gör inte ont. Det gör inte mer eller mindre ont i tårna för att någon ursäktar sig, men man blir mindre irriterad än om denna någon struntar i det.

Isch binn ajn Utreder

2005-11-01T10:43:00.000+01:00

HAHAHA. JAG LURADE HELA BUNTEN.

JAG HAR FÅTT JOBB.

JAG ÄR VUXEN!

Jag har nästan lite för bra flyt för att det ska vara sant. På min FÖRSTA RIKTIGA intervju så får jag jobbet. Jag har inte ens fått min examen. Det är så fruktansvärt osannolikt att det finns inte.

Grattis till mig som har fått jobb och grattis till H som har fått barn. Inte samtidigt, men nästan.

Jag älskar alla. Hej då.

O.L.D.

2005-10-31T12:30:00.000+01:00

Kollade på ZTV:s hitparad. Hade aldrig sett en enda av videorna. Och vilka är egentligen alla de där låtarna på P3:s spellista? Jag är gammal.

Helg-briefing

2005-10-31T00:21:00.000+01:00

Helgens begivenhet skulle egentligen vara lördagens cocktailparty, men vi tjuvstartade redan på fredagen med besök på Nox och Sturehof. Tanken var att vi skulle ta ett glas vin med F och K, men det blev snarare en dubbeldejt i alkoholens tecken. Åtminstone kändes det så dagen efteråt. Man är ju så hopplöst gammal när man segar ihop av så lite.

Men skam den som ger sig. På lördagseftermiddagen tog vi friska tag och införskaffade blommor, mat och sprit till kvällen. Det blev lunch med F och K på stan och en promenad på Östermalm hemåt. Akutstädning innan B kom på middag, och sen marsch pannkaka till cocktailparty. Jag var dock inte särskilt upplagd för något spritmaraton, och definitivt inte för mingel med en massa främlingar. Ibland känns det helt enkelt bara ointressant att prata med folk som man inte känner. I couldn't care less, ungefär. Och så blir man trött på sig själv för att man har en tråkig attityd och så blir det bara en ond cirkel. Fast det var förstås ett väldigt trevligt initiativ.

Idag har jag jobbat exakt en timme och 15 minuter. Kändes verkligen inspirerande. Det är så himla olönt att bara ha en visning. Mötte upp med R och F på Odenplan och tog en långfika på Creem. Betalade 75 spänn för en ospännande Ceasarsallad (alla ställen i hela stan serverar typ bara Ceasarsallad och foccacia - ge upp!) men hade i övrigt en mycket trevlig eftermiddag. F är liksom en sån person som alltid är i sitt esse. Sitt väldigt pratglada esse.

Har tittat på Notting Hill i kväll och kommit fram till att den faktiskt är skitdålig. Det är så många händelseförlopp som irriterar mig, och så har den så förutsägbara humoristiska inslag. Dessutom är Hugh Grant roligare när han spelar en elakare rollfigur som inte säger brittiska tönt-svordomar hela tiden.

I morgon har jag tänkt försöka att ta mig själv i kragen. Har befunnit mig i allmän arbetslöskoma de senaste två veckorna.

Läser inte fashionistas SvD?

2005-10-28T09:53:00.000+02:00

Vad har hänt? Varför har jag inte läst om detta i någon av modebloggarna? Är detta inte en nyhet? Om Stella McCartney vänder på sig i sömnen så kan man ju räkna med att en sådan nyhet fortplantas med blixtens hastighet genom alla bloggar som gör anspråk på att skriva om mode, trender och dylikt.

H&M lanserar ännu en designerkollektion i höst. Solange Azagury-Partridge, tydligen kallad the Queen of Bling, har formgivit en samling smycken som kommer att finnas i butik den 25 november. I en begränsad upplaga, givetvis.

Personligen bryr jag mig inte så mycket, men så skulle jag ju heller aldrig fundera på att sjukskriva mig för att kunna rusa in på H&M när Stellas kollektion släpps (jo, det är sant, jag läste det i en blogg). Jag skriver detta i pur förvåning över att jag inte har läst om det i någon annan blogg. Tänk vad man får reda på när man läser SvD/N24.

(Detta inlägg känns farligt nära metabloggande, vilket jag har lovat mig själv att aldrig ägna mig åt. Bakläxa!)

Sniket

2005-10-27T13:43:00.000+02:00

Åhhh, bara för att ni är så pengakåta att ni inte kunde nöja er med buden som ni fick på specialvisningen (för ni har ju en lägenhet i Vaaasastan och ni vill ha minst tre millar för den) så måste jag visa er ruttna lägenhet utan balkong en gång till och skriva upp 60 spekulanter en gång till och förstöra hela min söndag för att visa en enda liten sunkig lägenhet. Snikna, det är vad ni är. Köp den, jag vägrar visa den en gång till.

På den gamla goda tiden

2005-10-27T11:50:00.000+02:00

Läser gamla dagböcker. Det är jag själv som har skrivit dem, och jag kommer ihåg exakt hur jag tänkte och kände när jag skrev dem, men det känns ändå litegrann som om någon annan har skrivit dem. Jag är samma person, fast mer. Jag har skrivit ganska mycket om fester och bakfylla och nu är jag lite smått imponerad över hur ofta jag gick ut. För att citera mig själv:

Ibland tänker jag att jag borde slå mig själv med häpnad och skriva om nåt som inte är relaterat till alkohol och killar. Sen tänker jag ”nä, vad skulle det vara?” Vilket fattigt liv jag lever. Jag kanske skulle jobba på att förkovra mig lite istället för att spilla en massa tid på saker och ting som ändå inte leder till något? Vilken intressant och bildad person jag skulle vara då. Dream on!

Håll till godo med några ganska tidstypiska exempel från my heydays in Lund.

Har nån benägenhet att skriva dagbok när jag är full. Saknar vissa människor jättemycket. Jobbigt. Fast det var kul i kväll. Vi var på Lunds och de spelade iofs skitdålig musik men vi dansade ironiskt. Ironi är nyckeln till självbevarelsedrift. Hur kan man ens spela ”Take me to your heaven” med Charlotte Nilsson? För att inte tala om ”Fångad av en stormvind”. Det mest alternativa de spelade var Melody Club och The Sounds = JC-rock. Fast Timbuk och Jackson Five var bra. Förresten, vem är den första jag ser när jag kommer in på stället? Jo, kanadensaren som jag har dejtat. Helt underbart :P

Såg en kille som inte var en dag över 21. Tittade på honom när jag fick tillfälle, bara för sakens skull. Sicken köttmarknad. Trodde han var intresserad av mig men han kom inte fram till mig. Fast sen när vi stod i baren och drack vatten så kom han fram och frågade om vi skulle dansa. Det var väl det jag trodde. Ville bara få det svart på vitt liksom. Men jag pallar inte med att ödsla en massa tid på killar som jag inte är intresserad av.

Ska förresten vara med i en undersökning om kvinnliga 70-talisters anspråk och förväntningar på/inför framtiden. Vaddå asså? Jag vill ju bara hitta någon som försörjer mig. Det är rätt kul att bli intervjuad och så, brukar få vara med på en massa mer eller mindre knasiga tester eftersom som psykologistudenterna huserar i byggnaden mittemot min insitiutíon. Men nu är det ju en riktig intervju! Kul!

***

Tänkte bara meddela att det var värsta bästa musiken i kväll. Alla borde gå dit! Men det hade blivit så trångt då, så det gör kanske inget. Det märks redan att det har blivit extremt populärt, vi var bland de sista som blev insläppta. Det var så jävla kul, bara dansade hela tiden. Och E var så himla full och rolig. Götlaborg vettu. Avslutning: Martin Luther King. Stabilt. Så bra djs. Gonatt. Eller morgon. Har förresten upptäckt att min granne är lesbisk. Jag har inga problem med det, blev bara förvånad. Det märks att man styrs av heteronormativiteten.

***

Haha. När jag var ute igår kom det fram en random kille till mig och sade att jag hade en ball tröja på mig. Jag blev skitnöjd. Sen blev jag ännu mer nöjd när min kompis kk sade att jag hade balla skor. Yes. Ty jag är din stilguru.

***

Åh, jobbiga män. Varför känner jag mig som en skit när jag nobbar någon? Det är ju bättre att han får veta det nu än sen. Men det är ändå svårt att säga såna saker till någon. Usch. Varför kunde han inte bara förstå att jag inte var intresserad? Jag är trots allt bra mycket ballare än vad han är. Skämt åsido, man kan inte mena allvar med en vit skjorta. Pliiis.

***

Fan, nu har jag rökt alldeles för mycket igen. Jag gillar ju inte det egentligen. Jag tror det beror på att jag saknar nåt annat. Nåt vettigare. Nån som har en lösning? Luktar bara rök nu ju, och det lär inte vara bättre imorgon...

Skåne, allt är förlåtet

2005-10-26T11:30:00.000+02:00

Jag överväger att flytta tillbaka till Lund. Man kan inte leva i det här klimatet. Jag tittar bittert på SMHI:s väderleksrapport. Stockholm: ungefär jättekallt hela tiden. Lund: tvåsiffriga temperaturer nästan hela tiden. Då ska vi inte ens prata om hur fan man kan bo i Norrland. Brrr. Jag ska aldrig mer klaga på regnet och blåsten i Lund, bara det blir lite varmare. Schyrre då.

Jag förstår inte hur jag stod ut i tre månader med minus 30 grader (wind chill factor inkluderad) dagarna igenom i Kanada. Man får ont i lungorna när det är så kallt. Det är rysligt nära amputation av tårna så fort man har varit ute i mer än fem minuter. Aldrig i hela mitt liv att jag bosätter mig norr om Uppsala. Och flyttar jag till Kanada så blir det till regniga, milda västkusten.

Danstillstånd

2005-10-26T11:02:00.000+02:00

Ah, hos Isobel hittade jag ett utdrag från artikeln om danstillstånd som jag bloggat om tidigare.

Mera Marilyn

2005-10-25T18:23:00.000+02:00

Höst-Stockholm visar sig från sin allra sämsta sida med ett envist, obehagligt duggregn och en blåst som river loss de sista löven från träden. På de regnmörka trottoarerna jäktar människor med uppfällda kragar och böjda nackar som inte förstår varför de föddes i detta kalla och råa land. Mina ambitioner att börja dagen med en stärkande promenad glömde jag bort ganska kvickt. (Stärkande är ett roligt ord, det låter så 50-tal.) Vädret till trots har jag inte läst en enda blogg i dag. Faktum är att jag inte har så mycket som tittat på datorn förrän nu. Det är smått sensationellt för att vara jag.

Jag har nu tagit steget från Blonde till en regelrätt biografi om Marilyn, som jag har varit försjunken i största delen av dagen. Hon framstår som så mycket mer sympatisk och tja, ömkansvärd i Joyce Carol Oates skepnad än i Donald Spotos biografi. Måhända att biografin ger en mer rättvisande bild av Marilyn, men Blondes förmåga att förmedla hur det kan tänkas ha varit att vara Marilyn är vida överlägsen biografins. Biografier tenderar att bli färglösa upprepanden av namn och datum som enbart kan fånga en kalenderbitares intresse. Däremot fick jag svar på frågan om Marilyn hade opererat näsan (ja) eftersom det är en sådan markant skillnad mellan fotona som jag tittat på. Jag trodde faktiskt inte att man hade börjat med plastikkirurgi på 40-talet. Alltid lär man sig något.

Smiiiink

2005-10-23T18:32:00.000+02:00

Jag har länge väntat på en kvalificerad skönhetsblogg och nu tror jag att den äntligen är här. Jag lägger definitivt Fountain till min länklista. Jag vill ha alla tips som finns om dyrt smink och udda märken. På senaste tiden har jag fått en märklig sminkfetisch trots att jag aldrig har varit en sminktjej (bara schampotjej). Jag tror att det delvis beror på att jag är arbetslös. Tidigare har jag aldrig haft tid att intressera mig för smink, men när man är ledig 24 timmar om dygnet gör det inget om man surfar smink på eBay och Sephora i tre av dessa timmar. Det är verkligen inte nyttigt att stå till arbetsmarknadens förfogande. Jag blev lite för glad av R:s present från Sephora i Luxemburg och tänker lite för mycket på hur det vore om Sephora öppnade i Stockholm. Med amerikanskt sortiment, så klart. Fast jag är fortfarande inte helsåld på smink, jag tycker bäst om crèmer och rengöring. Och mascaror och concealers och puder.

Apropå skönhetsprodukter så tittade vi på "Eternal Sunshine of the Spotless Mind" i går kväll, och jag tänkte tvångsmässigt på hur pass mycket bättre Joel hade sett ut om man hade rakat honom, lagt på en ansiktsmask och Clarins Beauty Flash Balm. Gud, när blev jag en bimbo?

(Bilden är givetvis snodd från Sephora.)

En obehaglig erfarenhet rikare

2005-10-21T09:30:00.000+02:00

Igår var jag besviken på min prestation vid intervjun. Idag är jag mest irriterad. På dem. Jag förstår verkligen inte vad mina föräldrars och pojkväns yrken har för relevans för min eventuella anställning. Det är egentligen vad jag hade velat säga, men i en intervjusituation blir jag mest paff av en sådan fråga och svarar utan att reflektera så mycket över det.

Jag ogillar när folk anmärker på min dialekt, särskilt när de gör det med syftet att ge en komplimang. "Du talar ju väldigt vårdad skånska, särskilt för att komma från X. Har du tagit åt dig av vad andra har sagt?". Det är ju intressant att kvinnan i fråga kommer från samma region i Skåne som jag gör, men talar klockren stockholmska. Jag har aldrig förstått varför man skulle byta dialekt. Visst talar jag mindre brett sen jag började plugga, men det beror verkligen inte på att någon har anmärkt på min skånska eller att jag skulle ha komplex för den. Jag blir påverkad av hur andra talar och anpassar mig omedvetet efter dem, men självfallet inom ramen för min egen dialekt.

Andra konstiga frågor var "är du frisk" (ja, men även om jag hade HIV skulle jag väl inte tala om det), "är du allmänbildad" (eh, det beror väl på vem man jämför med), "är du med i Fi" (apropå mitt intresse för jämställdhetsfrågor), "har du erfarenhet av kommunal nämndverksamhet" (jag är nyutexaminerad, vad tror du? Fast mitt ex pappa är ordförande i barn- och ungdomsnämnden, räknas det?), o.s.v.

Det låter som en klyscha att man lär sig något av intervjun även om man inte får jobbet, men i det här fallet stämmer det verkligen. Man ska tydligen inte förvänta sig att alla närvarande skakar hand med en eller ens säger hej då när intervjun är över. Det var en så märklig intervju att jag inte ens är säker på att jag vill ha jobbet längre. Men naturligtvis skulle jag ta det om jag fick det. Det finns inte så många andra valmöjligheter.

Aldrig mer

2005-10-20T14:35:00.000+02:00

Jag vill aldrig mer gå på en anställningsintervju. Sov ungefär tre timmar i natt eftersom jag inte kunde sluta tänka på vad jag skulle säga vid intervjun. Chefen som beslutar om tillsättningen lät väldigt barsk på telefon, så jag var rätt nervös inför att träffa henne. Hon var dock ganska lättpratad och jag slappnade av något ända tills jag insåg att tre personer till skulle närvara. Fatta att sitta och bli granskad av inte en, utan fyra (4) personer. Det var dessutom ganska förödmjukande eftersom två av dem var i min ålder, och hade exakt samma utbildningsbakgrund. Jag ska inte gå in på några detaljer, men låt mig säga att det var en pärs. Jag säger någonting, någon börjar anteckna. För det mesta antecknade de ingenting alls. Jag tror det är ett dåligt tecken. Vissa delar av intervjun är jag absolut inte nöjd med (en grej fattar jag inte varför jag sade överhuvudtaget, det var den värsta blundern jag någonsin sagt), och jag önskar att jag vore bättre på att sälja mig själv.

À propos Rallarsving

2005-10-19T23:50:00.000+02:00

Apropå snacket om att Rallarsving skulle vara ett grabbigt program - vad mer kan kvinnor begära av ett tv-program än ett par svettiga, vältränade män i trikåer? Hahaha.

Dessutom är det väl synnerligen gay med två killar som ligger och gnider sig mot varandra på en brottarmatta.

Nej, Rallarsving är ett program för nästan alla - heterosexuella kvinnor, machomän, bögar och genusvetare (betänk den totala avsaknaden av homofobi).

Blonde

2005-10-19T23:18:00.000+02:00

Jag ligger i soffan och läser Blonde (varför heter den Blonde på svenska?) av Joyce Carol Oates. Ibland kan man lika gärna sluta upp med att ha ångest över arbetslösheten och njuta av att kunna läsa så mycket man vill i stället.

Jag är alltid smått skräckslagen när jag ska påbörja en ny bok av JCO eftersom hon skriver så maffiga och mörka saker, och även den här gången tog det ett tag innan jag kom in i boken. Men trägen vinner och som vanligt när jag läser bra böcker så måste jag bläddra fram i boken för att se vad som händer. Först när jag har lite koll på vad som händer så har jag tillräckligt mycket tålamod för att läsa något långsammare och med lite mer eftertanke.

Nej, jag läser i princip aldrig deckare.

Det är fanimig en fullkomligt vansinnigt bra bok som får mig att vilja veta allt om Marilyn Monroe. Jag får lust att springa i väg till biblioteket för att se om de har några Marilyn-biografier, jag läser om henne på IMDB och jag tittar på foton av de skådisar som hon spelade mot. Jag har med mig boken i tunnelbanan, när jag dricker kaffe funderar jag på hur pass smart hon egentligen var, och ser jag bilder av henne börjar jag undra hur hon såg ut privat.

Varför har jag inte läst Blonde förrän nu? Jag har t.o.m. gett bort den i present.

Veckans stekare

2005-10-18T23:52:00.000+02:00

Grattis alla! Nu kan man börja utse veckans stekare på den märkliga SvD/AB-hybriden Näringsliv 24. Eftersom en majoritet av läsarna troligen inte vet vad en stekare är så har man varit gentil nog att förse oss med en förklaring. Trogna läsare av denna blogg vet att jag i slutet av juni kommenterade ordet stekare, men N24 har inte varit kreativa nog att komma på en egen definition av ordet. Därför snodde man en från susning.nu i stället.

Vilken tur att N24 hottar upp ekonominyheterna med lite rich and famous-inslag. Det var väl ingen som på allvar läste om hedgefonder ändå? Att vara ekonom går väl ut på att göra ingenting och få betalt i alla fall? Nu väntar jag bara på den rasslande upplösningen av valet som denna vecka står mellan Cristina Stenbeck, Hugo Stenbeck och Pehr G. Gyllenhammar.

Uppdatering: Det är ju faktiskt skitroligt att jag har skrivit rasslande i
stället för rafflande.

Lucy's dead, isn't she?

2005-10-17T23:07:00.000+02:00

Det var flera år sedan jag följde Cityakuten, men ett avsnitt har etsat sig fast i minnet. Möjligen såg jag det i repris för några år sen. Det är säsong sex i avsnittet Be still my heart, då först Lucy och sedan Carter blir knivhuggna av en schizofren man. Lucy är den idealistiska läkarstudenten som tar sig an en ung förvirrad man på akuten. Hon ska gå och titta till honom, och då knivhugger han henne flera gånger. Hon kasar ner i sitt eget blod på golvet och ligger där i en liten hög. Carter undrar vart Lucy har tagit vägen och går in i undersökningsrummet där den schizofrene mannen hugger ner även honom. Sen slutar det. Det är något av det äckligaste jag någonsin sett på tv. Jag vet egentligen inte riktigt varför. Kanske på grund av hjälplösheten och det fullkomligt meningslösa och förvirrade våldet.

Hur som helst, jag har aldrig sett fortsättningen på det avsnittet förrän idag. Det var sorgligt och vidrigt äckligt med en massa uppsågade bröstkorgar. Man kan se delar av båda avsnitten här.

Nu känner jag mig lite patetisk som har skrivit om Cityakuten. Men här är en finfin länk till alla fans. Vänligen observera att jag inte är ett fan, jag blir bara besatt av saker och ting ibland.

Uppdatering: Lustigt sammanträffande! M på LAFS skrev också om Lucy och Carter i går kväll. (Hittar ingen permalänk.)

Red Stripe

2005-10-17T21:29:00.000+02:00

Har precis kollat på Leilas mat där Mårten hade den dåliga smaken att rekommendera den jamaicanska ölen Red Stripe. Om jag har förstått saken rätt så är det något av en inneöl just nu och jag fattar ärligt talat inte varför. Den smakar järn. Spara dina pengar och gå och slicka på en räls i stället.

Helt enkelt ointressant

2005-10-17T10:29:00.000+02:00

Mhm. Antalet personer som läser den här bloggen stiger sakta men säkert. (Med betoning på sakta.) Det känns som om jag borde skriva något, men jag har faktiskt ingenting alls att skriva. Jag hade tänkt skriva en lång harang om ett problem som jag upplever just nu - inget allvarligt, men irriterande - fast jag kan inte skriva om problemet utan att röja en del andra saker och det är typ det som är problemet. Nu kan alla tolka in precis vad de vill, och detta blev ju härmed ett synnerligen kryptiskt och ointressant inlägg.

Men jag känner fortfarande ett konstigt tvång att skriva något, så jag kan ju skriva lite om helgen som gick. Fast det är förbannat tråkigt att skriva om helgen som gick. Det hände inget spektakulärt, det var en mycket vuxen och sansad helg med ost och vin och bilåkning och kaffedrickande och middag hos R:s föräldrar och allt var mycket trevligt men inte vidare intressant för någon annan. Jag har heller inga storslagna planer för framtiden, om man inte räknar in att äta godis på lördag och jobba på söndag. Mer spännande än så här blir det inte just nu. Man kanske ska gå och köpa sig en trisslott.

I'm so cheap

2005-10-15T03:01:00.000+02:00

Min chef sade nyss att jag är en kvinna med klass (förvisso sant) och gav mig 200 spänn extra i lön. Eh? Är det ok?

Det var några halvkändisar på 50-årsfesten i kväll, det livade ju upp det hela lite. En av dem var, lite oväntat, supertrevlig. Jag vågar inte skriva vem det var, jag slår vad om att han är en sån som googlar sig själv. Men det är faktiskt inte omöjligt att det kommer vimmelbilder i en skvallertidning.

Apropå foton så var det en man som stod och fotade mig och S ett antal gånger när vi stod i baren. Sen gick han och visade bilderna för sin polare. Vad är det med folk? Bara för att jag har ett serviceyrke så är jag inte [*NEWSFLASH*] allmän egendom.

Vem granskar granskarna?

2005-10-14T17:47:00.000+02:00

Gårdagens granskning av Fi i Insider var under all kritik. Säga vad man vill om Fi, men att koppla samman Scummanifestet, Roks och babiansex med Fi är missvisande. Att använda sig av skräckfilmsmusik och samma speakerröst som brukar höras i avslöjanden av ondsinta bilmekaniker när man beskriver upprinnelsen till Fi är oseriöst. Att ta dit en så dålig debattör som EvaEmma Andersson är nästintill respektlöst. Fler pålästa och sakliga debattörer som Maria Abrahamsson, tack.

Nu ska jag jobba på 50-års fest. Blääääää.

Paradismesar

2005-10-13T09:56:00.000+02:00

Nu kommer jag återigen att vara tvungen att medge att jag tittar på Paradise Hotel (det är liksom en försämring eftersom jag inte gjorde det förra säsongen), men, herregud, vad är det med alla tjejer i dokusåporna? Det är ju nästan alltid så att ett gäng killar går ihop och styr hela händelseutvecklingen, och tjejerna hänger bara på som några menlösa våp. Om killarna går ihop och kallar sig själva för styrelsen (!) så måste ju tjejerna agera! Vill ni inte vinna? När tv-serien är slut, kommer det att kännas bäst med 500 000 på fickan eller att man fick hångla med den snyggaste killen som sen röstade ut dig? HERREGUD. Det är därför män styr världen. PH är som världen i miniatyr, som ett sällan skådat samhällsvetenskapligt laboratorieexperiment.

Mäklarlyrik

2005-10-09T23:38:00.000+02:00

Eftersom min livsuppgift snart kommer att vara att kränga lägenheter så tänkte jag att jag skulle kolla in bostadsmarknaden lite. Det var stendött på jobbet igår, så då passade jag på att läsa annonser i DN Bostad. En sådan trevlig läsning måste man ju dela med sig av, så här kommer några godbitar på temat "hej, jag är mäklare och jag säljer inte lägenheter - jag säljer upplevelser". Observera att det är autentiska exempel i fullcitat.

"Välkommen till en mycket social etagelägenhet. Den härligt luftiga atmosfären får till och med eremiter och ensamseglare att vilja ställa till kalas. Och varför inte bjuda in barnens kompisar när ni ändå är på gång. På den södervända balkongen skiner solen från förmiddag till kväll".
"Det finns attribut man gärna förknippar med rikedom. Kristallkrona är ett. Pool ett annat. Det sistnämnda ingår i den här lägenheten. På med morgonrocken, spatsera ut på tomten lite graciöst och så, plums! Och inte behöver du heta Joakim von Anka för att det ska bli verklighet heller".
"Ta med ungarna ut i Hagaparken och virvla runt i höstens första lövkrig. Eftersom de aldrig kommer att vilja sluta får du antagligen muta med varm choklad i Koppartälten. Sen går ni hand i hand upp till lägenheten och har en härligt välförtjänt hemmakväll i soffan".
"Samla ihop vännerna till en riktig höstfest. Duka upp framför burspråket i det härliga köket och låt maten tysta mun. Nej, förresten då blir det ju ingen fest. Prata med mat i mun ska det vara. Sedan kan ni ta en lång och skön promenad i det mysiga villaområdet. Avsluta med lövkrig".
"Här slåss balkongerna om din uppmärksamhet. Den franska är lite putt eftersom den nya svenska är så stor och har sol hela kvällen. Själva lägenheten är mycket välplanerad och ljus med stora fönster och öppen planlösning. Golvvärme och badkar värmer skönt nu när dagarna blir allt kortare".
"Här har vi en bra råvara med renoveringsbehov. Hugg i med vännerna och du har snart en lägenhet i din egen smak. I Riksby har man hittat både pilspetsar och svärd från järnåldern. Nu, precis som förr, är det här en mycket populär plats att slå ner sina bopålar på. Välkommen".
"Köp hem fräsande badbomber och flytande blomblad, oljor med avkopplande verkan och tänd några ljus i badrummet. Sjunk ner i ett varmt bad och koppla av från det galopperande livet. I den här tvåan finns inte bara ett superdjupt gjutjärnsbadkar. Här finns också ljus, luft och skön atmosfär".
"Tänk att komma hem lite frusen en kylig höstkväll och sätta sig framför den öppna spisen med något varmt i koppen. Lyssna på den sprakande brasan och vira en gosig filt tätt kring kroppen. Det kan bli upptakten till ännu en sliskig reklamfilm eller en fullt verklig vardagskväll".

Filip och Fredrik i ny tappning

2005-10-07T23:45:00.000+02:00

Fredrik Virtanen har nyss utsetts till en av Sveriges mest åtråvärda singlar. Frågan är om han inte borde dela sin placering med Filip Hammar. Filip och Fredrik är jättelika. De är två mulliga killar som har lyckats i mediebranschen på grund av sin nördighet och en viss intellektuell rörlighet. Låt oss kalla dem underfundiga, det var längesen jag använde det ordet. Båda två lider av singelskapet och klagar på att den rätta inte har huggit tag i dem än. Jag slår vad om att de raggar desperat när de har druckit för mycket, och ibland scorar de, kanske mest för att de är välkända personer. På morgonen vaknar de, bakfulla och ångestfyllda, och sätter på en obskyr skiva eller klinkar lite på den egna gitarren. Därefter går de ut och hetsäter brunch med en mediepolare för att sedan avrunda eftermiddagen med lite tröstshopping på Le Shop. På kvällen har de lite mer ångest för att de inte förstår varför de inte får ligga, trots att de är mysiga mediepojkar som bara vill hitta kärleken.

Nästintill en lidnersk knäpp

2005-10-07T23:15:00.000+02:00

Så här är det. R är på storstilad semester i Monaco och jag sitter i soffan och försöker bestämma om jag ska äta jordnötter eller chilinötter. Detta är inte vardagsrealism, detta är patetiskt. Riverian är champagne, pengar, casino, båtar, sol, konstnärer, kändisar - Stockholm i en grå Ikeasoffa är bara tragiskt. Jag tror att jag just insåg att jag faktiskt har flyttat hit. Jag måste tydligen börja lära känna folk här. Kan vi göra en gemensam ansträngning och börja med kompisdejter? Speeddejting utan romantiskt intresse? Jag vill gärna bli kompis med någon som är lite dekadent* alt. fixar ett jobb till mig.

*Varje dag läser jag LAFS och önskar att mitt liv innehöll lite mer dyr dekadens. (Inte jordnötsdekadens.) I dag läste jag i Rodeo att SVT spärrat LAFS för sina medarbetare. Haha. Medieintern smutskastning, I presume.

Nerbäddad i Irak

2005-10-07T21:33:00.000+02:00

I januari satt jag och C och dissade en uppsats som handlade om "inbäddade journalister". Inte nog med att uppsatsen var ganska dålig, vi tyckte också att "inbäddad" var en synnerligen tafflig översättning av "embedded". I och med Irakbloggen på DN tycks förekomsten av detta ord ha spritts med vindens hastighet, och jag väntar ivrigt på en bättre uttryck. Det måste finnas.

Mer info: om medier och krig hos Totalförsvaret.

Uppdatering: jag ser nu att "inbäddad journalist" förekom i en av Språkvårds listor över nya svenska ord redan tidigt 2004. Det blir dock inte snyggare för det.

Berättelsen "kvinna"

2005-10-06T20:42:00.000+02:00

Välskriven debattartikel av Maria-Pia Boëthius i SvD idag. Vet inte om jag håller med om att det främst är medierna och opinionsbildare som håller fast vid berättelsen "kvinna", men det finns många andra intressanta passager och man kan bortse från hänvisningarna till Fi (om man vill). Läs själv, jag orkar inte kommentera just nu.

Du skall bära affärsmässiga kläder

2005-10-06T19:38:00.000+02:00

Idag fick jag skriva på ett roligt kontrakt som innebär att jag inte får ha på mig:
öppna skor
plagg som inte täcker magen
djurmönster
för mycket accessoarer
mönstrade strumpor
piercingar
korta kjolar

Med andra ord, precis allt det som jag brukar ha på mig. (Tänk rysk tant med för mycket pengar.) He. Jag har också gett mitt ord på att inte ha dålig andedräkt när jag jobbar. Antagligen har jag också indirekt förbundit mig till att inte yppa sådana här saker, men eftersom vi inte har skrivit på anställningskontrakten än så utnyttjar jag detta juridiska kryphål för att roa mina läsare. Nu får ni ta och uppskatta det.

Nya ekonomisajten

2005-10-05T18:24:00.000+02:00

-Aftonbladet har en mycket dynamisk etta där man varierar rubrikstorlek och bildformat. Samtidigt är vi kompatibla med SvD.se, säger Ulf Högberg.

SvD:s och Aftonbladets gemensamma ekonomisajt Näringsliv 24 har tyvärr valt Aftonbladets schizofrena rubrikmetod. Jag läser ändå med nöje rubrikerna: "EU smiskar monopolet" och "Zara piskar H&M i Sverige" (går tyvärr ej att länka). Är det månne en Aftonbladetskolad person som satte de rubrikerna, och som dessutom smög in nyheten om att Paris inte ska gifta sig med Paris?

Nytt extraknäck

2005-10-05T17:50:00.000+02:00

Numera jobbar jag extra inom fastighetsbranschen, tro det eller ej. Inte direkt mitt drömjobb, men ett välbehövligt tillskott till kassan. Tur att min kostyminvestering inte var totalt bortkastad. I morgon ska jag åka till kontoret och skriva på lite papper. Gissa vem som kommer att komma i väldigt god tid!

Hundfynd

2005-10-05T16:59:00.000+02:00

Jag och R blev adopterade av den här hunden när vi gick på skogspromenad. Söt och lite dum, precis som en hund ska vara. Ägarna hittade den sen.

Visitkortsfrossa

2005-10-05T16:57:00.000+02:00

Det kan hända att jag blir galen alldeles strax. Jag har hittat en platsannons som i princip motsvarar mitt drömjobb, och jag vet att jag bara har en minimal chans att få tjänsten. Då skulle jag kunna titulera mig analytiker. Precis lika flummigt som konsult, och förhoppningsvis lika välbetalt. Nu kan jag ångra att jag inte har fler VG:n. Lat, lat, lat är vad jag är. Smart, smart, smart också, men det kan vara svårt att övertyga en arbetsgivare om det. Jag läste nånstans (SvD?) att personer som är lata och ambitiösa är de som klarar sig bäst på jobbet eftersom de inte blir stressade. "Men det är ju jag", tänkte jag då. Analytiker, smaka på det.

Niki

2005-10-05T15:05:00.000+02:00

Niki de Saint Phalle heter hon givetvis. Den här serien av skulpturer kallades för Nana.

Lilleputtresan

2005-10-05T14:53:00.000+02:00

Jaha. R är på väg till Frankfurt. Jag skulle gissa att han precis har kommit fram till T-centralen och ungefär när jag är klar med det här inlägget så sitter han på flygbussen. Sen ska han göra en roadtrip till Luxemburg och Monaco och själv ska jag bara fundera på om jag ska jobba två eller tre dagar i helgen.

Enda trösten är att jag faktiskt redan har varit i Monaco, om än endast en dag. Det behövs inte så mycket mer heller, om du frågar mig. Jag har gått ett varv runt Grace Kellys grav (skittråkigt) och tittat på en massa skulpturer i den där parken utanför casinot (ganska ok) och nu kommer jag inte på vad den där konstnären heter som har gjort en massa färgglada skulpturer varav några återfinns just i den parken. Niki de F... har jag för mig. Mitt livligaste minne från Monaco består nog av utsikten från slottsparken ner mot en hamn med en massa lyxyachter. Jag har aldrig någonsin sett så stora båtar i hela mitt liv. Jag menar skitstora.

Om man vill köpa sig en yacht ska man åka till Antibes. Det är mitt tips till dig med lite för mycket pengar på fickan. Åhhhh jag vill åka till Rivieran igen. (Då blir det naturligtvis en tripp till Lyon också.)

Äpplefiering

2005-10-01T00:09:00.000+02:00

Jag hade ju redan för en vecka sen tänkt kommentera det faktum att någon nu kommit på den ljusa idén att döpa om övre Östermalm och nedre Gärdet till NoVa. Alla som varit i New York känner ju till exempelvis SoHo - South of Houston Street - och NoLIta - North of Little Italy. Alla som läser någon form av svenskt hippt månadsmagasin eller gratistidning vet också att New York är staden som ständigt hyllas och refereras till. (Jag skulle bli glatt överraskad om någon kunde göra ett påkostat modereportage som inte är plåtat i Det Stora Äpplet. Jaja, det förekommer men ni vet vad jag menar.)

Jag misstänker att det är denna upphaussning (föreståelig, förvisso) och en önskan om att göra den grå vardagen lite mer festlig som ledde till att några Södermänniskor bestämde sig för att Äpplefiera sitt eget trista bostadsområde. Därför finns numera SoFo - söder om Folkungagatan. Jag trodde knappt mina öron när jag hörde det första gången.

Nu har jag förmånen att bo på det förnämliga nedre Gärdet, som alltså är tänkt att utgöra en del av området NoVa - norr om Valhallavägen. Varför, kan man fråga sig. Jo, en herre vid namn Per Haukas är avundsjuk på Söder som lyckats etablera namnet SoFo.

-"Söder har blivit som Manhattan". (Fniss.)
- "Med Tessinparken, Gärdets sportfält och Norra Djurgården finns här [NoVa] lika mycket parkyta som i Central Park". (Ständigt dessa referenser till New York. Det gör bara att de svenska motsvarigheterna framstår som futtiga.)
- "Både Östermalm och Gärdet har opassande namn för en utländsk marknad". (Suck.)
- "I dag vet man om namnet [SoFo] i städer som London och New York". (Sorry, men jag tror helt enkelt inte på det. Det skulle vara de utflyttade stockholmarna i så fall.)

Tanken är i alla fall att man ska väcka liv i området med hjälp av restauranger, kaféer, butiker och mindre evenemang. Jag tycker att det är en god tanke, men samtidigt gillar jag att det är lite sömnigt här. Och jag tycker absolut inte att NoVa är ett ok namn. Det är ett bebisnamn alt. ett köpcenter i Lund. Jag märker att jag inte har så mycket mer att tillägga i ärendet, jag tycker bara det hela är lite fånigt.

En arbetssökandes trauma

2005-09-28T00:06:00.000+02:00

Det är sånt här som gör att man åldras i förtid. Det är definitivt inte nyttigt med den här sortens höga adrenalinnivåer.

Igår, vid halv fem ringde Adecco Student och ville att jag skulle komma på intervju för ett extrajobb. Idag. Klockan halv elva. Klädd i kostym/dräkt.

Jag visste ju när jag sökte jobbet att det innebär att man går klädd i kostym, men jag inbillade mig att jag skulle få lite mer tid på mig att införskaffa den. Jag ringde R, my dear business coach, och vi träffades på Gallerian. Gissa om jag blev sur när han sade att det är mest affärsmässigt att ha svart kostym. Jag tycker det är så himla fult med svarta kostymer i billiga material och jag vantrivs verkligen i svarta standardkostymer. Vi gick runt i en massa affärer och allt var så fult. Jag mådde psykiskt dåligt av att behöva lägga en massa pengar på en svart kostym som jag inte ens ville ha. Jag fick nästan panik när R sade att jag hade 45 minuter på mig att hitta något innan affärerna stängde. Då gick vi in på H&M, kära gamla H&M, och jag hittade naturligtvis en svart kostym i ett ganska bra material och för ett löjligt lågt pris. Till min stora lycka var kavajen snedknäppt med dolda knappar, men ändå affärsmässig. Jag strök en skjorta, putsade mina skor och bestämde vilka örhängen jag skulle ha. Så långt allt väl alltså.

Idag gick jag upp i god tid och kollade upp hur dags tunnelbanan gick. Överlade med mig själv huruvida jag skulle ha ögonskugga eller ej och påminde mig själv om att alla tror att jag är minst tre år yngre än vad jag egentligen är. Det blev alltså ögonskugga. Traskade ner till tunnelbanan och upptäckte med fasa att mitt tåg uteblev. Ny överläggning: vänta på nästa tåg (tajt med tiden) eller ta taxi? Jag beställde en taxi. Taxin kom dock inte förrän efter elva minuter, så jag kunde lika gärna ha tagit tunnelbanan. Sprang i regnet till Adeccos kontor, presenterar mig för tjejen som öppnar dörren och frågar efter fel person!

Fatta! Jag är försenad och säger hennes namn fel! Jag var jättestressad över det här med tunnelbanan och taxin, så det var naturligtvis därför jag inte kom ihåg hennes namn korrekt. Men ändå. Det får man bara inte göra. Intervjun gick nog ganska bra och hon sade att jag såg representativ ut, men jag har inte så höga förväntningar på att få jobbet. Hon skulle höra av sig nästa vecka, så det är bara att vänta och se. Nu ska jag äta frukost och försöka lugna ner mig litegrann (mina händer darrar fortfarande av stress och det bor en fjärilsfarm i min mage), sen är det dags att gå till jobbet och servera stöl.

En mansgris träder fram

2005-09-27T10:34:00.000+02:00

Lars Engström är chefsrekryterare och har skrivit boken "En sexists bekännelser". Om jag har förstått saken rätt så skriver han utifrån sin egen erfarenhet om de attitydproblem som råder gentemot kvinnor inom näringslivet. I SvD:s miniintervju erkänner han att "[j]ag har tyckt att män är bättre än kvinnor och sagt saker som att 'det ska vara en riktig karl på det här jobbet'". Engström säger också att män använder sig av härskartekniker, precis som många kvinnor redan har påpekat.

Jag läser med viss förvåning svaret på frågan om hur man får till stånd en förändring. Svarar han att man ska anlita jämställdhetskonsulter eller anställa fler kvinnor? Nej, man ska anställa en 30-årig kille (!) från Handels (!) som ska ges stora befogenheter att driva dessa frågor. Ursäkta mig, jag har inte varit vaken så länge, är det fortfarande år 2005? Eller har vi gjort en plötslig tidsresa till en tid då nyexade killar från Handels är jämställdhetens främsta fanbärare? Duger det inte med en tjej från Handels? Eller, men nu tar jag snart i så jag spricker, någon som har kompetens inom både ekonomi och jämställdhetsfrågor? Eller så är det helt enkelt så att Engströms svar speglar den verklighet hans bok handlar om. Män tar bara andra män på allvar.

Det är intressant (alternativt sorgligt) att hans bok förmodligen kommer att göra mer för att väcka en slumrande jämställdhetsdebatt i näringslivet än vad enskilda kvinnors vittnesmål om diskriminering någonsin gjort. Han är ju man, han är ju objektiv.

Skyldig

2005-09-26T18:56:00.000+02:00

Dagens erkännande:

1. Jag vet inte vad podcasting är. En castad i-pod? "Nisse, den här ajpådden tror jag skulle passa dig." Jag ska nog ta reda på det strax. Det känns otidsenligt att inte veta.

2. Jag är 26 år (och tjej) och har aldrig ägt en foundation. Jag är inte helt säker på att jag skulle veta vad jag skulle göra med den.

3. Idag har jag inte gjort ett skit för att hitta ett jobb. Jag har bara varit slagen till marken av min egen handlingsförlamning.

Titta, en kändis!

2005-09-25T18:31:00.000+02:00

Det blev fest igår trots allt. F:s föräldrar har en rätt snygg lägenhet på Östermalm. Det är föräldrarna som har det snyggaste cityboendet. De säljer villorna och köper sig saftiga lägenheter för pengarna. Eller borde jag skriva våningar. Det säger man här i Stockholm.

Nån hade beställt bord på Sturecompagniet och jag trillade in där, naturligtvis nyktrast av alla. Har man jobbat till 22 så har man. På vägen dit sade K till mig att jag var tvungen att halsa en öl eftersom jag annars skulle tycka att alla där var drägg. Jag avböjde ölen, fast när jag kom dit så fick jag erkänna att hon hade rätt (men jag tycker det känns sådär att gå och halsa en öl typ mitt i stan, och särskilt sådär när man har jobbat i tio timmar).

Det var jätteroligt ett tag, men sen nådde alla andra en helt annan nivå på berusningsskalan än jag själv. Det var hett som i helvetet och det var så himla mycket folk som knuffades och trängdes, speciellt de korta tjejerna. Min hypotes är att korta tjejer är aggressiva på krogen för att kompensera för sin ringa längd. Irriterande är det i alla fall.

Innan jag och R åkte hem hände en rätt rolig grej. Jag stod och pratade lite med L när en jättelång man klev förbi oss och nöp L i näsan, gjorde tummen upp och skrattade jättemycket. Jag känner inte L så jag tänkte att de kanske var vimmelbekanta, men efter ett tag sade L förvånat: "Såg du? En kändis nöp mig i näsan!". Kändisen i fråga var Anders S. Nilsson, programledare för Parlamentet.

Idag har jag och R gått på stan. Jag har förtvivlat letat efter ett par stövlar och en vinterjacka, men hittar inte något som matchar smak och budget. Dagens kändisspaning består av Arne Hegerfors med barnbarn (?) i hörnan Birger Jarlsgatan/Kungsgatan och Sofi Fahrman på Mocco. Som den lantis jag är tycker jag fortfarande det är lite anmärkningsvärt så många kändisar man springer på här. Alla bor verkligen i Stockholm. Jag har t.ex. sett Carl Philip med flickvän promenera på Gärdet, och Joe Labero tala i mobiltelefon utanför Takeushi. Hihi. Och just det ja, Madeleines pojkvän bodde ju granne med R innan, så jag har sett Madeleine också. (Stor bil hade hon, lämplig att stoppa in alla sina shoppingpåsar i.) Nu kvarstår bara Vickan i min kungliga countdown.

Dra på trissor

2005-09-24T11:53:00.000+02:00

Jag ska jobba typ strax. Det suger xxxx. När jag trillar hem strax efter 22 i kväll ska jag antingen gå på fest eller blogga om Östermalm goes Nova (stora nyheter i Östermalmsnytt HAHAHA). Med tanke på min nuvarande dagsform lutar det åt att stanna hemma och sura lite.

Fatta så mycket folk det är som är ute och går på Gärdet och vid Djurgårdskanalen klockan nio en lördagsmorgon. Bland annat jag, fantastiskt nog. Fetmaempidemin tycks inte överhängande här inte. Det finns oroväckande många pigga kärringar.

Länge leve kolhydraten!

2005-09-23T22:29:00.000+02:00

Ner med Atkins! Brödet regerar! Se själva i DN på stan. Där får man också lära sig att det krävs degrum för att krogar ska få lov att servera bröd. Det låter nästan lika dumt som danstillstånd, vilket redan har behandlats i ett klassiskt reportage. (Hittar inte det, men här är prov på något liknande i Nöjesguiden.)

Tanten tigger smisk

2005-09-23T11:00:00.000+02:00

Presumtiv chef: "Nu låter det kanske som att jag förespråkar svenska som modersmål och till viss del är det faktiskt så. Jag ska inte förneka att de har lättare för sig; när man sitter och skriver protokoll måste man vara medveten om ordens betydelse. Men jag räknar skånska som svenska."

Ren och skär mobbning.

Paradise Hotel

2005-09-22T11:25:00.000+02:00

Ja, jag har faktiskt sett ett och ett halvt avsnitt av denna säsongs Paradise Hotel. Igår introducerades utvikningsbruden Natascha (och några andra men de är bara utfyllnad, det verkar än så länge som om tv4 har byggt upp hela serien kring Natascha och hennes dräglande hantverkarkillar från landet/förorten - Natascha alone besitter ju tillräckligt mycket boobs för att fylla en rätt stor tuttkvot) och hon fick svara på vad hon tyckte om de andra deltagarna. (Ungefärligt citat.)

- Jaa, de andra var jättesnälla och gulliga. Jag var lite rädd för att det skulle finnas några onda feminister.

Så. Jävla. Roligt.

Önsketänkande

2005-09-22T10:21:00.000+02:00

För max femte gången i mitt liv önskar jag att jag hade körkort.

Kan man ljuga om att man har körkort?

Kan jag utelämna det i min ansökan och hoppas på att de tror att jag har körkort då?

Verkar jag tillräckligt kompetent och charmig för att de ska vilja anställa mig ändå?

De kanske t.o.m. betalar min körkortsutbildning.

Alternativt: hinner jag ta körkort på en månad?

Ha.

(Intressant hur jag börjar inbilla mig att jag har fått jobbet så fort jag har läst annonsen.)

Cykeln, min nallebjörn

2005-09-20T22:47:00.000+02:00

Min första tanke när jag vaknade i söndags var varken "shit, hoppas att jag inte gav 120 spänn i dricks" eller "varför snodde jag med mig en cykel i morse utan att ens cykla på den", utan "hur kunde jag beställa Cosmopolitan på Berns?". Cosmopolitan kan ju faktiskt vara den töntigaste drinken någonsin att beställa. Den signalerar alltför tydligt att man är en girlpower-tjej som har överkonsumerat SATC. Tyvärr. Min nästa tanke var "jag tror jag dör".

Jag kunde varken titta eller blunda.
Jag kunde varken ligga/sitta eller stå.
Jag kunde varken äta eller kräkas.
Kort sagt, jag var i bakfyllelimbo.
Ingenting känns bra och det finns inget man kan göra åt saken.

Det var 25-årsfest i lördags och vi började med förfest här hemma. Utan att gå in på detaljer kan kvällen sammanfattas med: alltför mycket sprit. L och hennes kompis hade abonnerat Ove med skägget och i baren serverades alkohol till självkostnadspris. Det (självkostnadspriset) hindrade inte mig som förmodligen drack fler drinkar än jag någonsin gjort under en och samma kväll på ett uteställe.

Jag fyllebondade med Roberts kompis ex, som jag har träffat ungefär två gånger innan - förra sommaren.
Hon: "Vad roligt att se dig, jag har saknat dig!" (Inte så troligt)
Jag: "Ja, vi måste ha tjeeejmiddag!" (Varför säger jag sånt här)
Eh.

Jag minns att jag står och pratar med en kille från Lund och han jobbar med nåt vansinnigt tråkigt, typ fastighetsförvaltning. Han kläcker ur sig att det är synd att jag har pojkvän och jag känner att det är dags att dra vidare. Lite senare ser jag att han står och pratar med en tjej och jag går fram och säger nåt i stil med "men nu har du ju fått nån på kroken". Varför, varför?

Vet inte hur vi kommer till Berns men tydligen är vi där eftersom jag har ett kvitto därifrån. Fyra centiliter sprit är precis vad man behöver klockan halv tre på morgonen. Verkligen. Jag och R pratar om att gå vidare till Köket men tappar bort varandra (!) på vägen. I fyllan och villan lyckas jag ändå hoppa på rätt buss, håller på att bli uppraggad på bussen medan jag försöker låta bli att kräkas på min gigantiska halsduk och hoppar tack och lov av på rätt hållplats. När jag är uppskattningsvis 200 m från bostaden går jag förbi en ensam, olåst cykel som jag drar med mig till porten och uppför trappan. Eftersom jag inte har några nycklar på mig måste jag sätta mig utanför dörren (med cykeln i högsta hugg) och vänta på R, som sedan dyker upp ganska snart.

Min enda tröst är att jag får mail av typen "Kan du hjälpa mig att fylla i mina minnesluckor?".

Uppdatering: Ber om ursäkt för byte av tempus mitt i alltihop. Egentligen får jag krupp men jag orkar faktiskt inte ändra.

Varsågod

2005-09-19T00:57:00.000+02:00

Här kommer en blogg till C och alla andra som gillar att diskutera utbildningspolitik och dylikt. Et voilà, rektorn för Stockholms universitet, monsieur Kåre Bremer. [Via Erik]

Zip-Lock och så vidare

2005-09-19T00:14:00.000+02:00

Läser att det har köpts zip-lock-plastpåsar i Amerikat. Jag förstår inte varför det inte finns i Sverige. Det är så praktiskt. Fast när man slänger dem känner man sig mycket slösaktigare än om man slänger en vanlig liten plastpåse. Min mormor brukade alltid återanvända alla plastpåsar tills de var så feta och oljiga att jag kastade dem. Jag återanvänder aldrig plastpåsar (jo, zip-locks), mest för att jag brukar göra hårda knutar som jag inte får upp igen och så måste jag ta sönder påsen. (Jag menar små och genomskinliga, inte matkassar.) Jag vet att det är en av sakerna som R stör sig på med mig. "Är det här smart eller?" säger han och stirrar förebrående på mig. Han är så bra på att se förebrående ut.

Nu säger han att det finns återslutningsbara plastpåsar här, fast de är dyra. Jag har då aldrig sett dem.

Tjejer med minimorötter i zip-lock-påse på föreläsning är så mycket Kanada. När kommer minimorötternas genombrott i Sverige egentligen? Jag ska genast höra av mig till någon av mina kontakter på McD och köpa upp mig på en låda. Om jag enbart käkar minimorötter i en vecka (det är väldigt mycket morötter i en sån kartong) så måste jag väl ändå slippa äta grönsaker resten av året.

Igår kväll/i morse hittade [läs: stal] jag en cykel. Skriver mer om det i morgon, just nu behöver jag min skönhetssömn. Idag vaknade jag med brustna blodkärl runt ögonen och som alla kan föreställa sig är det vansinnigt sexigt.

I'm on my own

2005-09-16T13:30:00.000+02:00

Besöket hos min arbetsförmedlare var rent ut sagt skrattretande. Efter informationsmötet igår hade jag faktiskt en försiktigt positiv inställning till det personliga besöket. Visserligen var det ju mest en massa snack om hemsidan och visserligen råkade han som höll i mötet inte helt oväntat demonstrera sin okunskap om hemsidan och datorer i allmänhet (det är nånting med människor över 40. De kan helt enkelt inte hantera datorer. Om någonting inte funkar blir de totalt handfallna och ropar "hjälp, hjälp!". De blottar en fullkomlig avsaknad av att kunna tänka i nya banor) men han hade ändå en ganska optimistisk framtoning och berättade att de har en massa pengar till arbetspraktik - det är ju Östermaaaalm.

Jag var hos arbetsförmedlaren i ganska exakt fem minuter. Under denna tid upprättade vi den mycket viktiga handlingsplan som jag ideligen blivit påmind om. Fast jag förstod inte att vi upprättat den förrän jag stod utanför dörren med tre papper med cirka tre meningar med tredubbelt radavstånd på. Det där formuläret som det var mycket viktigt att fylla i innan mötet hade hon inte ens frågat efter. Det står ganska exakt:

Behov
Söka arbete:
-behöver söka arbete (nähä?!)

Arbetsförmedlingens tjänster
Andrea har behov av Arbetsförmedlingens tjänster:
Söka arbete. (NÄHÄ?!)

Sökandes aktiviteter:
Senast 2005-11-18 samt 060118 redovisa sökta jobb till kundtjänst.

- Du känner till hur datan [sic!] fungerar och så va?
- Eh, ja.
- Bra, då behöver du inte komma hit mer. Du kan ringa in och rapportera.
...

- Jag undrar litegrann över det här med praktik...
- Ja, det har vi ju pengar till, så om du lyckas ordna fyra veckor på ett företag så du får in en fot där så är det jättebra.
(Funderar. Beslutar att inte påminna henne om att statsvetare oftast jobbar inom organisationer och offentlig sektor, eller att fyra veckors praktik nog varken gör mig eller en potentiell arbetsgivare särskilt upprymda.
- Ok.
...

- Jag ser här att du söker jobb som utredare och handläggare. Det finns ju några jobb här... Arbetskonsulent, t.ex. Du kan ju gå ut och titta sen.
- Mm.
(Kollar tjänsten som arbetskonsulent. Förutom att jag skiter i vilka jobb som andra människor ska söka så kräver tjänsten en socionomexamen och gärna tidigare erfarenhet av rådgivning till vuxna. )

I am the Mastermind!

2005-09-15T23:08:00.000+02:00

INTJ -The Mastermind
You scored 18% I to E, 21% N to S, 66% F to T, and 47% J to P!

You are more introverted than extroverted. You are more intuitive than observant, you are more thinking based than feeling based, and you prefer to have a plan rather than leaving things to chance. Your type is best described by the word "mastermind", which belongs to the larger group called rationals. Only 1% of the population shares your type. You are very strong willed and self-confident. You can hardly rest until you have things settled. You will only adopt ideas and rules if they make sense. You are a great brainstormer and often come up with creative solutions to difficult problems. You are open to new concepts, and often actively seek them out.
As a romantic partner, you can be both fascinating yet demanding. You are not apt to express your emotions, leaving your partner wondering where they are with you. You strongly dislike repeating yourself or listening to the disorganized process of sorting through emotional conflicts. You see your own commitments as self-evident and don't see why you need to repeat something already expressed. You have the most difficulty in admitting your vulnerabilities. You feel the most appreciated when your partner admires the quality of your innovations and when they listen respectfully to your ideas and advice. You need plenty of quiet to explore your interests to the depth that gives you satisfaction.
Your group summary: rationals (NT)
Your type summary: INTJ

Det finns inget bättre sätt att fördriva tiden än att göra internettester. Man får utlopp för sin egoism på köpet. Allra helst när man publicerar testresultatet i bloggen sen. Ta personlighetstestet nu, jag vet att du vill innerst inne.

Word verification

2005-09-15T10:14:00.000+02:00

Från och med nu måste den som vill kommentera något även plita ner de bokstäver som syns längst ner i kommentatorsfönstret - allt för att undvika spam.

Eftermiddagstvindikatorn

2005-09-14T11:38:00.000+02:00

Jag börjar få obehagligt bra koll på eftermiddagsprogrammen på Tv 3. Alla slackers (och möjligen arbetslösa och studenter) bör veta vad jag menar. Red alert och ut med antennsladden, med andra ord. Idag har jag ju massor att göra. Hejdå Oprah, I miss you already.

Självinsikt

2005-09-14T10:50:00.000+02:00

Åh, Bush är så smart när han tar på sig ansvaret för de federala myndigheternas misslyckande i samband med Katrina. Nu tar han udden av all kritik och får i stället en myndig och ansvarstagande framtoning, och ansvarstagande är precis vad alla vill se. Jag gissar att det är strategiskt mer riktigt att säga "ok, jag gjorde fel, nu ska jag lyssna på er och försöka göra något åt detta" än att spilla en massa energi på att skylla ifrån sig och framstå som en nonchalant, maktfullkomlig politiker. Om några år vill jag läsa Bushs politiska rådgivares memoarer - jag tror det skulle vara riktigt intressant. Slut på dagens utrikespolitiska kommentar.

Egentligen borde jag inte sitta här och blogga ihop amatörmässiga politiska analyser. Egentligen borde jag ringa på tre jobb idag. Det är därför jag bloggar. Att ringa på jobbannonser är min stora fobi. Första gången man ska gå till sin arbetsförmedlare ska man fylla i ett formulär där man bl.a. ska kryssa i vilka delar av arbetssökarprocessen man vill bli bättre på. Jag ska be att få gå en kurs i att ringa upp potentiella arbetsgivare. Iiiihhh.

Kristallen

2005-09-13T12:37:00.000+02:00

Vi kollade på Kristallgalan i går kväll, och det var ungefär lika tråkigt som jag hade föreställt mig. Måste alla galor vara så utdragna? Tempo, tack! Måste de kvinnliga programledarna ha så fula klänningar på sig? Bättre design, tack!

Kattis "jag är framgångsrik programledare men ingen förstår varför" Ahlström såg ut som en SJP-wannabe och misslyckades fatalt. Sofia "jag ser otroligt förfärlig ut utan smink och byter efternamn titt som tätt" Wistam siktade på att se ut som en bedagad glädjeflicka och lyckades med bravur. Agneta "Snyft" Sjödin såg som vanligt ut som om hon shoppat upp halva beståndet hos Munthe plus Simonsen. Den där lilla blonda, käcka tjejen var den enda som hade något snyggt på sig och så vet jag inte ens vad hon heter.

Varför vann inte Rallarsving? Jag tycker det är skitkul. Parlamentet är så himla uttjatat. Fast de kanske inte ens tävlade i samma kategori.

Patriarkatet + (Fi) = sant?

2005-09-09T10:52:00.000+02:00

Det är ganska ironiskt att Fi:s förslag om att avskaffa äktenskapet och inrätta en ny samlevnadsbalk som tillåter flera personer att leva tillsammans mycket väl skulle kunna utnyttjas för patriarkalt månggifte.

– En man som lever med åtta kvinnor i en patriarkal struktur, där mannen bestämmer och kvinnorna lyder, det är ju inte det vi är ute efter, säger Tiina Rosenberg.

Nej, jag förstår att det inte är det som Fi är ute efter. Fiskar Fi månne efter de polyamorösas röster? Det torde vara ganska oklart hur stor andel av väljarkåren som de polyamorösa utgör, men vem vet, kanske är det de som får in Fi i riksdagen. Men hur ska Fi egentligen utforma denna samlevnadsbalk så att den tillåter polyamor men förhindrar den förtryckande mannen att gifta sig med åtta kvinnor?

Fiasko börjar med fi. Ett sammanträffande? Det är synd att Sveriges första feministiska parti (nåja, så gott som) domineras av vänsterradikaler som anser att de viktigaste frågorna för Sveriges kvinnor är att äktenskapet ska avskaffas och att alla namn ska vara könsneutrala. Fi skulle kanske byta namn till Queerinitiativet.

Pragmatism framstår plötsligt som ett så vackert ord i mina öron.

I'd like to thank...

2005-09-09T02:04:00.000+02:00

Tack vare StatCounter såg jag att en massa människor hittat hit från bloggarnas blogg: mymarkup.net. Tydligen hade Erik Stattin uppmärksammat min kommentar om Acne-jeansen. Det känns stort för en liten amatörbloggare som jag. Som mig.

Om jag hade varit lite cool hade jag naturligtvis inte nämnt detta alls.

El ritmo y el chefe

2005-09-09T01:40:00.000+02:00

Neeej, nu håller jag på att paja min fina dygnsrytm som jag har kämpat med hela sommaren. Jag är kvällsmänniskan som vill vara morgonmänniska. (Jag är också den lata personen som vill shoppa och titta på tv hela dagarna.) Min chef håller hela tiden på och tjatar på mig.
- Andrea, visst är det mycket roligare att jobba kväll?*, säger han och tittar avundsjukt ner i vår dricksmugg.
- Mmm, men..., säger jag och drar den gamla vanliga visan om att jag gärna vill träffa min pojkvän ibland och därför föredrar jag att jobba dagtid.

Däremot har jag aldrig förklarat att jag fakiskt inte gillar att börja jobba kl. 15, även om det med pojkvännen naturligtvis är sant. Så här är det. Jag är lat och trött och får ingenting gjort innan jobbet. Därför är det lika bra att jag börjar jobba tidigt. Om jag slutar runt 23.30 så tar det minst en timme innan jag har varvat ner tillräckligt för att ens fundera på att gå och lägga mig. Även om jag får 200-300 kr i dricks under en bra kväll så kompenserar det inte riktigt för min dygnsrytm. Jag vill ju bara vara en sån som går upp klockan 8 på morgonen. Gärna 7, men nu tar vi baby steps här.

Jag längtar tills jag slutar på mitt jobb. Förutom att jag kanske kan bli en Svensson som jobbar kontorstid (jippi) så ska jag blogga en massa om min chef. Det vågar jag inte riktigt nu, men sen ska ni få veta allt om invandraren som blev C-kändis och wannabe i Stockholms nattliv. Mohaha. Ni ser de där orden i fetstil va? Det är nästan så att jag kan börja jobba på kvällstidningsredaktion.

*I somras jobbade jag nästan enbart 9-16 måndag till fredag eftersom restaurangen då hade lunchservering. Nu är lunchserveringen stängd för vintern och jag får bara jobba lite extra på à la carten under helger och kvällar.

Acne + (s) = sant

2005-09-07T12:18:00.000+02:00

Ok, om Acne Creative ska sköta sossarnas valkampanj så vill jag att Goran och Anitra ska ha Acnejeans. Om de lyckas kränga på sig dem lovar jag att rösta på sossarna nästa år. OBS! Inget fusk med specialsydda modeller!

Så här är det

2005-09-06T23:52:00.000+02:00

Jag hade tänkt skriva ett "Hej konsument"-inlägg men jag är för trött och så tänkte jag att det kanske var för självupptaget slash ointressant. Fuck det egentligen, det är ju min blogg! Hur som helst så orkar jag nog inte, men jag kan inte låta bli att få lufta mina åsikter om
1. Lila
2. Vinrött
3. Trumpetärmar
4. Träklackar

Vi börjar med lila. Lila är en färg som jag ofta dras till när jag kollar på kläder och som jag passar skitbra i, men det är numera empiriskt bevisat att jag aldrig använder lila kläder. Jag slängde fyra lila plagg när jag flyttstädade. Höstens utmaning är att inte gå i den lila fällan.

Sen har vi då vinrött. Om lila kan vara en fin färg i teorin, så är vinrött aldrig fint, varken i teorin eller praktiken. Det finns helt enkelt ingen hudton som inte skulle vara snyggare i en annan färg än vinrött. Spela roll om det kallas bourgogne eller bordeaux eller nåt annat vin-aktigt.

Nu tar vi detta en gång för alla: trumpetärmar är inte snyggt. Jag skiter i om Rodebjer envisas med trumpetärmar på sina kläder (det var nog förra säsongen förresten); det är ugly. Vi lever inte på 70-talet, det är opraktiskt och det är dragigt. Punkt.

Slutligen träklackarna. Jag tycker bara det är fult. Dessutom, om det vill sig illa eller om du var för snål för att köpa ett par ordentliga skor, så kan lagrena i träklacken liksom pressas ut under användning och det gör dem ännu fulare än vad de var från början. Olyckligtvis tycks väldigt många skor ha träklack, så jag måste kanske stå ut med ett par i höst om resten av skon är snygg.

Nu är jag klar. Jag vill inte jobba i morgon. Bläääääää.

Ut ur garderoben

2005-09-06T23:23:00.000+02:00

Efter att ha samlat kraft hela förmiddagen stiger jag över tröskeln, in till denna mytomspunna institution. Arbetsförmedlingen. Denna gång hittade jag åtminstone hit, vilket är mer än man kan säga om förra gången jag ämnade uppsöka Arbetsförmedlingen. Förra gången visste jag bara att det låg mellan Östermalmstorg och Dramaten och i min enfald trodde jag det skulle vara stora loggor på fönsterna och svajande flaggor med blåa A:n på. Ack, så jag bedrog mig.

Idag har jag anteckat att Arbetsförmedlingen ligger på nummer 15. Den enda visuella ledtråd som finns är en liten diskret skylt inne i porten, ca en decimeter hög och tre decimeter lång. Är det för att man inte gärna talar om Arbetsförmedlingen på Östermalm? Är det för att man hellre säljer sin farmors gamla kristallkrona och utnyttjar släkten för att slippa gå till Arbetsförmedlingen? Är det så att det egentligen inte behövs en arbetsförmedling på Östermalm?

Mina misstankar verkar bekräftas när jag slår upp dörren. Det är bara en person före mig i kön - jag hade ju föreställt mig horder av arbetslösa som sitter och tuggar fradga framför kundterminalerna (eller vad datorerna nu kallas) och jag hade förberett mig på åtminstone en halvtimmes väntetid. Kvinnan som noterar mitt personliga besök på sin dator visar dock inga tecken på framtida sjukskrivning för utbrändhet. Det gör mig något mer hoppfull; kanske finns det lite pengar kvar i potten för de otaliga arbetslösa med för höga studieskulder så att vi kan praktisera i arbetsförmedlingens regi (läs: jobba nästan gratis).

Kvinnan bestämmer att jag ska gå på informationsmöte nästa vecka, följt av ett samtal med en arbetsförmedlare. Jag sväljer lite luft när jag håller på att fråga om jag skulle kunna gå på ett annat informationsmöte eftersom jag hade planerat att jobba lite svart precis då. Schyrre då?

Eftersom jag just tillbringat mina första tio minutrar på en Arbetsförmedling känner jag att jag är värd en liten runda på stan. Det är så gott som omöjligt att låta bli att köpa något, men jag visar prov på nästan övermänsklig behärskning. När jag åker nerför rulltrappan till TopShop rabblar jag "jag är inte rik, jag är arbetslös" ungefär 500 gånger för mig själv. "Men titta, den hade varit jättefin på en anställningsintervju, och så kan jag ju ha den på kontoret sen." Det är nästan plågsamt enkelt att lura sig själv. Men jag köpte faktiskt inget.

Where the action is

2005-09-03T13:51:00.000+02:00

Snodde med mig "På stan" från jobbet eftersom jag ville läsa intervjun med John Ajvide Lindqvist. Ja, man kan läsa på nätet men det är inte samma sak. Under en middag på Söder i går kväll rekommenderade jag H att läsa "Låt den rätte komma in" (egentligen sade jag, eftersom jag är så dålig på att komma ihåg saker och alltid glömmer poängen med mina historier, att han skulle läsa Johns första bok för den var bra men jag hade glömt vad den hette). H svarade att han definitivt planerat att inte läsa den eftersom På stan tillskrev John titeln "Sveriges Stephen King". Det måste medges att det är ett varningstecken, men man ska inte låta sig avskräckas av ett journalistiskt snedsteg. Läs boken, för bövelen.

Ja, all denna text är egentligen bara ett preludium till vad som komma skall. Saken är den att när jag denna soliga lördagseftermiddag slog upp "På stan" och ögnade igenom sektionen "Redaktionen väljer" så kunde jag förvånat läsa att På stan-redaktionen uppmärksammat min blygsamma arbetsplats som är vald till veckans kafé. Jag misstänker att detta är ett utslag av den 90-talsironi som stundtals fortfarande verkar prägla redaktionen. Eller så har de blivit vansinnigt imponerade av min caffe latte. Inte nog med alla dessa spaltmetrar i pressen; i går landade kungen och hans norska polare med stora helikoptrar ca 100 meter från restaurangen och jag serverade lunch till poliserna som skulle eskortera dem.

Jag är ju typ i händelsernas centrum hela tiden. Tänk, i början av sommaren spelade de in en film här på gatan.

Flummiga foreigners

2005-09-01T22:52:00.001+02:00

Någon annan än jag måste ha gjort samma iakttagelse, nämligen att utbytesstudenter alltid har mycket flummigare stil än svenska studenter. Varför? I Lund kan man alltid känna igen en utbytesstudent. Inte nödvändigtvis för att de tar foton på Systembolaget, utan snarare på sina sunkiga utsvängda byxor, dreads (gärna med ett brett hårband), säckiga väskor nonchigt slängda över axeln och urtvättade tröjor. Kom igen, ni måste veta vad jag pratar om! Allt prat om att kvinnor från Spanien, Italien och Frankrike är så feminina och chict klädda - det är bara bull. Det börjar de i så fall med när de får sitt första jobb.

Inte för att jag inte kan tycka att det ser rätt skönt ut.

Malmö i mitt hjärta

2005-09-01T22:52:00.000+02:00

Att kliva in i korridorsrummet var som att gå in i någon annans rum. Papper nedkladdade med statistikformler på toaletten, en tom ölburk på skrivbordet och klädhögar på sängen. Just det, den tröjan hade jag ju nästan glömt bort.

På fredagkvällen åkte jag och P till Malmö och gick runt, runt på Malmöfestivalen. Till slut hamnade vi i The Arks trygga famn. Det är något med The Ark som är väldigt sympatiskt och genuint innerligt. Det är något gulligt med Ola Salo. Det går inte att komma ifrån. The Ark vill väl, även om jag är tveksam till att vilja det iklädd svarta vingar. Jag trodde först att Ola var en körtjej. Han hade korta vita små shorts med hög midja och hängslen. Till detta vita knäskydd och röda stövlar. För att ha det på sig har man antingen sjukt mycket självdistans eller så är man totalt uppslukad av sig själv och bilden av sig själv.

Jag gjorde mitt första besök på Plysch. Jag trodde att det var en medlemsklubb, men det är kanske enbart vissa kvällar. Något som man slås av när man går ut i Malmö är att stämningen är mycket mer avslappnad än i Stockholm, och publiken är mer blandad. Det finns allt från förortstjejer som vill vara Mary J Blige i hatt, till killar i dyra kostymer. För att inte tala om långa svarta killar som ser ut att vara direktimporterade från USA, eller smala blonda bimbor.

För första gången i mitt liv så tyckte jag om Malmö litegrann. Kanske för att lägenheten (våningen, rättare sagt) där P ev. ska vara inneboende var otroligt, fantastiskt flådig. Eller kanske för att jag fick höra en massa skånska för första gången på tre månader.

Fem år av mitt liv

2005-08-29T00:14:00.000+02:00

Nu när jag sitter här mitt i flyttröran och försöker bestämma vilka saker som ska slängas, vilka saker som ska lagras hos mina föräldrar och vilka saker av högst begränsat antal som måste med till Stockholm, då passar jag på att reflektera lite över min studietid.

Ingen vill läsa om min studietid ändå men jag tycker man ska läsa På stan-artikeln som C tipsade mig om. De tre sista punkterna under det femte året beskriver min tillvaro oroväckande väl just nu. Beskrivningen av uppropet på Juridicum var skitrolig:

25 augusti
Juridicum, upprop. Jag trodde att man skulle slippa alla de där fräscha solbrända människorna som gav en komplex för ens celluliter och hängbröst under gymnasiet, men alla tjejer har tajta asses och liten topp och dricker vatten genom hela lektionerna för att stilla hungern och inte falla till föga och köpa lunch och killarna ser ut som amerikanska helyllebögar. Förutom några invandrare som vill ha det fett alternativt en jobbig pappa som inte accepterar slackertendenser som kulturintresse. Hur ska jag klara det här?

It is she

2005-08-28T21:09:00.000+02:00

Under hela förra sömniga söndagsförmiddagen då jag tittade på Un long dimanche de fiançailles (En långvarig förlovning) satt jag bara och undrade om det var Jodie Foster som spelade Elodie Gorges. Det var ju väldigt likt tyckte jag, men jag trodde inte att hon skulle vara med i en fransk film. Idag kom jag ihåg att kolla upp det, och det var hon. Hon pratade ju asgrym franska! Filmen var för övrigt väldigt bra, se den om du gillade Amélie.

Flyttdags

2005-08-24T23:11:00.000+02:00

Om ganska exakt ett dygn befinner jag mig i Lund. På fredag ska jag börja flytta mina tillhörigheter till mina föräldrar och efter helgen ska jag flyttstäda. Sedan återvänder jag till Stockholm med en fullpackad ryggsäck. Livet i en kappsäck. Från och med onsdag kl. 14.28 har jag flyttat från Lund för gott. Det känns underligt. Man kan ju fundera på när alla mina pinaler kommer att vara på ett och samma ställe - det har de inte varit på fyra och ett halvt år nu.

Feministiska femmes

2005-08-17T10:37:00.000+02:00

Lotta Snickare och Liza Marklund skriver på DN Debatt att feministiskt skolade kvinnor gör snabbare karriär än sina medsystrar. Personligen har jag alltid tyckt att feministiska kvinnor har insett något som icke-feminister inte har, nämligen att män är djur. Skämt åsido, ett feministiskt medvetande, som inte övergår i sekterism, tycker jag är ett sympatiskt drag hos såväl kvinnor som män och tyder på en viss intellektuell öppenhet.

Nu säger sig Snickare och Marklund kunna visa att de kvinnor som gått Föreningssparbankens utbildningsprogram med genusinriktning i större utsträckning än de kvinnor som gått ett program utan genusinriktning, gått vidare till chefs/specialistpositioner. 65% av genusgruppen har klättrat i hierarkin, i jämförelse med 25% av den andra gruppen. Utbildningsprogrammen har bedrivits under tio års tid, så man får anta att resultatet är oberoende av individuella variationer i grupperna. Däremot står det inte hur många personer som gått utbildningarna.

Det sorgliga i den här historien är ju att det ska behövas en genusutbildning för att kvinnorna ska inse betydelsen av sitt eget kön. Jag menar inte att kvinnor ska gå omkring och tänka på män som antagonister eller att de ska göra sig själva till offer, men det behövs ett visst mått av feministiskt tänkande hos alla kvinnor. Samma genusmedicin verkar inte fungera på männen:

Den statliga utredningen 'Mansdominans i förändring' (SOU 2003:16) visar att det
finns en avgörande skillnad kring hur män och kvinnor agerar på samma
information. Att förklara för män hur orättvisorna i samhället drabbar kvinnor
leder inte automatiskt till någon förbättring från jämställdhetssynpunkt.
Tvärtom visar forskningen att ökad kunskap hos männen i stället kan leda till
ökat motstånd från deras sida. Det är, med andra ord, de medvetna kvinnorna som måste se till att samhället förändras och blir mer jämställt.

Talet om en backlash är tydligen inte överdrivet. Claes Borgström, var är du?

Att inte titta på tv

2005-08-16T17:52:00.000+02:00

Som servitris blir jag nöjd över enkla företeelser, som att antalet tallrikar matchar antalet assietter, vilket underlättar diskningen. Dessutom hinner jag aldrig läsa tidningen, och det är inte samma sak att läsa den på nätet. Sålunda känner jag mig en smula fördummad. Då är det ju bra att göra något vettigt när jag är ledig. Hos textmissbrukaren fick jag reda på att det är utomhusbio i Tanto under torsdag till söndag. In the Mood for Love verkar intressant, men Amélie från Montmartre har jag nog sett tillräckligt många gånger nu; den känns åtminstone inte tillräckligt spännande för att jag ska ta mig ner till Söder på lördag kväll.

Det är även dags för Focus Stockholm nu i andra halvan av augusti, med en massa moderelaterade aktiviteter på schemat. Det verkar mest vara en branschangelägenhet, men man kan till exempel besöka ungt svenskt mode på Svensk Form, ögonblicksmode i Gallerian i samarbete med Myrorna, visningar på NK och Dresscode (om könsöverskridande mode) på Bruno. Kan vara kul. (Notera att jag skriver om de här sakerna i förhoppning om att någon ska fråga mig om jag varit på utomhusbio eller kollat på queerkläder, och då blir det liksom en press på mig att göra något med min fritid i stället för att titta på Dharma & Greg.)

Jag kollade förresten på Myrornas hemsida för att se om de skrivit något om "ögonblicksmodet". Det hade de inte, däremot noterade jag att Myrorna börjat med vad de kallar Premium Vintage. Godbitarna ur höstens skörd. Det kan sannerligen behövas. I teorin tycker jag att second hand är en bra idé, men jag tror inte att jag är tillräckligt ihärdig för att bli second hand-frälst. Om någon har grävt igenom alla loppiga kläder och hängt upp de bästa på ett lättillgängligt ställe och vill ha lite extra pengar för det, so fine.

Malmö nästa

2005-08-15T17:45:00.000+02:00

Med föräldrar på besök blev det en tur med sightseeingbåt i lördags, dock inte med båten på bilden. Den heter Rising Sun och är världens näst största privatägda yacht. Larry Ellison (Oracle-grundaren) heter snubben som har tillräckligt mycket pengar att hosta upp för en båt i den här klassen. Efter turen i den betydligt blygsammare Afrodite traskade vi upp till Mosebacke, varifrån vi såg Rising Sun som ligger förtöjd vid Stadsgårdskajen. Den väntas till Malmö i samband med America's Cup.